Smått och gott

Trodde inte graviditeter skulle beröra mig alls längre, men det gör de tydligen. Det visar sig att min vän är gravid igen. Precis som hon hoppades och trodde. Jag är glad för hennes skull, för hon behöver något bra som händer i hennes liv. Samtidigt känns det så konstigt att hon som är runt 40, som jag, tydligen kan bli gravid på första eller andra (eller tredje) försöket, när de möjligheterna sedan länge är borta för min del (om de nånsin funnits på allvar). Och sen är jag väl lite ledsen över också att jag har fått veta det så sent. Men visst, jag har ju varit iväg och fått barn jag med.

Det är konstigt, men det känns fortfarande som en tagg av orättvisa att det går på några månader för en del, det som tagit mig flera, flera år att nå. Jag är inte avundsjuk på bebislivet, men det är just det långdragna kämpandet som jag nog gärna hade varit utan. Hur mycket livserfarenhet det än må ha givit mig. Och den erfarenheten är jag ändå inte så gärna utan, nu när jag väl har den.

Fyraårsdagen för min operation närmar sig. Jag tänker inte alls lika mycket på den som jag gjort tidigare år. Det beror förstås på att jag har annat att tänka på – dottern. Hon fyller mina tankar väldigt mycket, precis som jag hade trott innan vi fick henne. Och så är det väl ofrånkomligt att även livsavgörande minnen bleknar något med tiden. Igår visade jag dottern mitt långa ärr i hårbotten och berättade att mamma hade varit väldigt sjuk, men att doktorn hade skurit upp där och tagit ut det sjuka. Det kändes inte konstigt alls.

Det här med sjukdom och döden är nog något som ligger min dotter mycket närmre än vad gäller de flesta svenska barn. Häromdagen såg vi en film, Hachiko av Lasse Hallström, som fångade dotterns intresse väldigt starkt. Handlingen i korthet: En man har en hund som väntar på honom vid tåget efter jobbet varje dag. Mannen dör plötsligt, men hunden dyker upp på samma plats varje dag ändå, troget väntande. Dottern förstod väl kanske inte allt, men om och om igen berättade hon för mig att mannen dog och att hunden blev lämnad ensam. Och det fanns ingen (i hennes version) som ville ta hand om hunden.

Om och om igen berättade hon detta, medan vi tittade och efter. Jag bekräftade hennes berättelse, men försökte också säga att flickan, mannens dotter, gärna ville ta hand om hunden. Jag tolkar det förstås som ett slags bearbetning som dottern behöver, av att bli lämnad och bortvald. Därför tycker jag nog det är bra att hon ibland får se även sådana filmer/böcker/etc som kan ha ett svårt och allvarligt innehåll och berör hennes situation på olika sätt.

Dottern såg även Nicke Nyfiken-filmen häromdagen. Efteråt berättade hon för mig att ”pappan” (mannen i den gula hatten) lämnade bort Nicke så att han hamnade i ”fängelse”. Men pappan älskar Nicke och därför hämtade han ut honom ur fängelset igen. Fick en klump i magen när hon berättade sin version för mig, eftersom det så konkret berör hennes egen historia. Med skillnaden att ingen kom och hämtade henne från fängelset (barnhemmet) igen. Och så undrade jag att hur funderar hon kring oss, sin ”nya” mamma och pappa, har vi hämtat henne för att vi älskar henne?

Jag tror inte det är någon mening att fråga så himla mycket kring det hon berättar, utan snarare lyssna och bekräfta. Det hon behöver säga, det säger hon nog. Och vi märker också att hon bearbetar genom leken. Ibland leker hon situationer som jag förstår att hon måste ha upplevt på något sätt själv. Och ibland går det ganska våldsamt till. Jag funderar en del på hur hennes upplevelser kommer att påverka hennes fortsatta liv, t ex i tonåren då man ju funderar väldigt mycket över sin egen existens. Men det är kanske bäst att jag håller mig till nuet än så länge. 😉

Tacksam

Jag är så oändligt tacksam över att jag fick leva och fick chansen att bli mamma, vill bara säga det. Och det är så oerhört sorgligt att en annan kvinnas död ledde till övergivna barn. Och det är med ödmjukhet jag tar mig an ett av dem. Den döda kunde lika gärna varit jag. Men jag fick chansen att finnas kvar. Det fick inte hon. En av livets oräkneliga orättvisor. Sån tur jag har.

Pånyttfödd

Jag älskar den här tiden på året, den spröda grönskan och den allt varmare solen. I år ligger påsken ovanligt sent och prickar alltså in tiden när knopparna brister alldeles precis. ( I alla fall där jag bor.)

För tre år sedan den här veckan hade jag bara några dagar kvar att leva, ja kanske var det en vecka. Jag hade ingen aning om det, förrän en röntgenundersökning gjorde att en läkare fick något hysteriskt i blicken och skickade mig med tjutande sirener till sjukhuset. Där opererades jag och vaknade till ett nytt liv, en ny chans. Inser att just detta datum i år infaller på påskdagen. Vill inte förhäva mig eller så, men påskdagen – uppståndelsens dag – känns så ovanligt riktig för mig i år. En dag att resa sig från de döda.

Det var precis den här tiden som våren kom för tre år sedan också. Jag vet, för jag låg och såg det hända genom mitt sjukrumsfönster. Den där kristallklara känslan som en tidig vårmorgon kan ge. Jag är så tacksam för allt jag fått uppleva sedan dess, även om livet många gånger har varit svårt. Egentligen vill jag varken tänka bakåt eller framåt. Bara vara i stunden som är.

Kontraster

Minns den våren för tre år sedan, när jag kände hur livet dag för dag långsamt rann ur min kropp. För varje vecka orkade jag lite mindre, hade mer ont. Var tvungen att stanna hemma för att kräkas några dagar i sträck, rasade i vikt. Somnade i soffan när jag kom hem, de dagar jag orkade gå till jobbet. Satt apatisk fram för datorn. Hur det tog en kvart att få på sig strumporna på morgonen. Visste att något var väldigt fel. Men vad? Jag kände mig så hjälplös och ensammast i världen.

En bild som slutligen dök upp på en röntgenskärm förändrade tillvaron. Allting gick plötsligt väldigt fort och jag låg i en ambulans med tjutande sirener på väg till Sveriges bästa specialsjukhus. Änglar dök upp vid min sida, log och sa att det här ska vi ordna. Vi hjälper dig. Två dagar senare vaknade jag och världen tycktes som renskrubbad. Jag såg allting som genom ett kristallklart glas, kände smaker och upptäckte färger igen. Stor glädje och stor rädsla samsades i min kropp.  Jag kände mig som Alice i underlandet. Det här var en surrealistisk dröm, med skillnaden att det var min verklighet. Skulle jag kunna bli en del av världen utanför igen? *

Mitt liv sedan dess har till ganska stor del gått ut på att hitta tillbaka till ett ”normalt” liv igen. Idag känner jag att jag är där. Eller i alla fall så nära det går att komma. Mina dagliga tankar präglas inte längre av att jag har varit så nära döden – dagar, kanske timmar ifrån. Jag tror att jag har lyckats börja förvalta min andra chans i livet, genom att leva ett helt vanligt liv. Eller ja, vanligt och vanligt. 😉

När jag tänker på våren för tre år sedan idag, så känns den både nära och väldigt avlägsen. Så mycket har hänt sedan dess, men jag minns fortfarande känslorna. Även om jag börjar få svårare nu att gå in i dem. Att riktig känna efter hur det var – det börjar finnas ett avstånd. Tidens barmhärtiga? Jag är så tacksam för att jag och maken nu, trots allt som hänt oss, har blivit godkända som adoptivföräldrar. Att kanske få möjlighet att förverkliga den drömmen. Är glad att jag idag får möjlighet att vara just glad, när mitt liv lika gärna kunde ha varit över. Men sånt orkar jag inte gå omkring och tänka på varje dag – längre. 🙂

*Förklaring för den som undrar: Jag drabbades av en godartad (dvs inte cancer) hjärntumör, som kunde opereras bort. När den upptäcktes höll den på att stänga av flödena av vätska till/från hjärnan. Det är oerhört liten risk att den skulle återkomma och jag är idag fullt frisk.

Som en skugga där jag går

Jag hade inte tänkt att detta skulle bli en regelrätt barnlöshetsblogg, men den verkar vara på väg i den riktningen! Antagligen på grund av åratal av att hålla det mesta inom sig. Jag har inte pratat så mycket om det och inte skrivit heller, av någon anledning. Mina tidigaste försök att berätta, för vänner och familj, att vi försökte få barn men inte lyckades (för 10 år sedan) bemöttes med tystnad. Så jag kom väl av mig då, antar jag.

Men det har varit något jag ältat inom mig nästan ständigt sedan dess och som jag gråtit över många, många gånger. Hur många örngott har jag inte med svarta mascarafläckar som aldrig går bort i tvätten?

När jag blev dödssjuk för ett par år sedan och nästan strök med, fanns det en känsla mitt uppe i alltihop det hemska som hände som var lättnad. Inte för att jag ville dö, för det ville jag verkligen inte. När man nästan är död, det finns ingen gång som man så gärna vill leva som då. Men sjukdomen gav mig äntligen en ursäkt. När jag låg där med slangar i alla armar och ben, ingen skulle kunna anklaga mig för att jag inte var gravid eller hade barn.

En helt sjuk tanke. Varför skulle någon anklaga mig? Men jag upplevde det så, att jag på något sätt skulle kunna ställas till svars för att jag var barnlös. Jag kände mig skuldmedveten och skamsen (som jag har skrivit om tidigare). Jag tänkte att folk omkring mig tyckte att jag var bortskämd och oansvarig som kanske inte ville ha barn, eller att jag var ömkansvärd som kanske inte kunde få barn. Hursomhelst, den svåra sjukdomen lättade för en stund på skammen, för nu hade jag råkat ut för något som var ännu värre. Ingen skulle kunna komma och ANKLAGA mig där jag låg hjälplös och hög på mediciner.

Men det var bara en kort stund som jag kände så. När sjukvårdspersonalen frågade om jag hade barn och jag svarade nekande, så fick jag den vanliga tystnaden till svar och den kastade mig på nytt ner i skamgropen. För det är väl så, det som man inte kan prata om, det är ju på något sätt skamligt?

Redan under rehabiliteringsperioden började tårarna rinna igen, på mina dagliga korta promenader som jag tog för att återvinna styrkan. Jag hade överlevt och såg världen i ett förklarat ljus. Men samtidigt hade jag ångest över att sjukdomen skulle komma tillbaka, att jag skulle få komplikationer osv. Och fortfarande var jag lika ledsen över min barnlöshet. Den sista gången som jag fick prata med psykologen på sjukhuset vågade jag ta upp barnlöshetsfrågan. Han sa att om jag kände så starkt kring detta, så borde jag agera, verkligen göra allt för att förverkliga min dröm. Annars fanns det risk att det alltid skulle finnas kvar som ett sår.

Det hade gått så många år då jag ”väntat in” att min sambo skulle bli redo. När han blev redo blev jag sjuk. Och sedan följde ett år då jag var rädd för återfall och ville vänta in den första årliga kontrollen. Allt som allt tog det för lång tid och jag blev för gammal för att kunna bli mamma på vanligt sätt.

Sjukdomen förändrade mitt liv. Det finns ett före och ett efter, på ett sätt som det inte riktigt gör med barnlösheten. Mitt liv har det till yttre inte förändrats något varken av barnlösheten eller sjukdomen. Men när sjukdomen slog till, då var det som att min verklighet vred sig några grader runt sin egen axel och jag såg plötsligt allting som från ett annat perspektiv. Jag är övertygad om att barnlösheten också har förändrat mitt liv på ett inre plan, men att den förändringen har skett mycket långsammare. Därför har jag inte märkt av den på samma sätt.

Med döden som referenspunkt känns det mesta annat ganska hoppfullt. Det man inte får glömma bort är att vi som fortfarande lever har våra chanser i livet kvar. Det är bara för de döda som ingenting längre är möjligt i det här jordelivet. Jag brukar ofta plocka fram den tanken när jag tycker att jag behöver lite perspektiv. Visserligen är jag rätt så infertil, men det finns fortfarande flera möjligheter kvar för mig att bli förälder. En bekant till mig som dog 30 år gammal i cancer fick och får aldrig möjligheten och det är oändligt sorgligt.

Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i var stund vara tacksam över livet. Någonstans blir det vardag igen. Numera kan jag nästan känna mig lite skuldmedveten över att jag som fick leva och bli återställd kan gnälla över det här med barnlöshet. Men längtan finns och den är starkare än det mesta, ja, kanske lika stark som döden.