Lösenordsskyddad: Ilska

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Frigörelse?

Sist jag var hos min terapeut så sa hon att jag ännu inte riktigt har frigjort mig från mina föräldrar, och att jag därmed har svårt att skilja på vem som är jag och vem som är min mamma. En skulle ju kunna bli arg över att få höra en sån sak, men det sades på ett väldigt inkännande sätt. Plus att jag direkt kände att hon hade rätt.

För 20 år sedan flyttade jag 50 mil från mina föräldrar och jag har aldrig funderat på att flytta tillbaka. Det trodde jag var frigörelse. Men jag har aldrig gjort den där revolten känslomässigt mot dem, bara flytt undan.

Min skräck nu som vuxen är av olika anledningar att bli som min mamma. Min terapeut sa sist att du är ju en annan person än din mamma, ni är individer som är olika varandra. Det har jag funderat mycket på sedan. Det är ju sant. Jag är ganska olik min mamma (utom till utseendet) och min dotter är väldigt olik mig själv. Risken att jag ska upprepa min mammas föräldramisstag med henne är mao inte så stor. Däremot kan jag ju göra andra misstag, tänker jag. Att stirra på min mammas misstag är att stirra åt fel håll i mitt eget föräldraskap. Däremot behöver jag bearbeta hur det var för mig när jag växte upp, för min egen skull.

Eftersom jag nog aldrig kommer att få den relation med mina föräldrar som jag skulle önska, så måste jag kunna frigöra mig lite mer från mitt känslomässiga beroende av dem, för att själv må bättre. Att jag i fyra år har ältat att de aldrig kom och hälsade på mig när jag höll på att dö, t ex, det vill jag inte göra i fyra år till. Och vi kommer troligen aldrig att kunna prata om det.

Nånstans har jag ingen lust att fundera en massa över varför min mamma gör de saker hon gör eller inte gör. Hon är vuxen och har ett eget ansvar för hur hon beter sig och mår. Jag har många gånger känt ett behov av att skydda mina föräldrar, som att de vore barnen och jag den vuxne. Det måste upphöra, för så länge jag känner så kan jag inte släppa (fram) min vrede mot dem. Och jag måste kunna få säga ifrån de gånger jag tycker de gör fel. Funderar vidare.

Svårt

Jag har fått så kloka kommentarer på förra inlägget, tack för det! Idag är sån där dag som jag kände att jag behövde gråta ut i duschen imorse. Känns verkligen tungt, men jag antar att det är något jag/vi ska igenom.

Vår dotter är ju verbal och det gör kanske att det gör extra ont i mig, det hon säger, jämfört med hur det hade varit om hon illvrålade ordlöst och sparkande på golvet. Tyvärr började dagen ganska dåligt, med att jag blev irriterad på henne eftersom hon inte lyssnade på vad jag sa. Att jag blir irriterad räcker, det får henne att kasta sig på sin säng och brista ut i tårar. När det mesta av min irritation har gått över, så brukar jag sätta mig bredvid henne och försöka prata.

Dottern brukar då berätta att hon är rädd för mamma när mamma är arg. (Kan tillägga att jag absolut inte brukar få några utbrott, det hände ett par gånger i början bara, utan säger ifrån till henne med arg röst helt enkelt.) I morse frågade jag henne lite om hennes ilska, för sökte få till ett samtal om att vara arg. Att hon t ex skriker och sparkar när hon är arg. Frågade om hon varit med om att någon i hennes födelseland har blivit arg på henne, men nej ingen har nånsin blivit arg på henne tidigare, det är bara mamma. ”Mamma försöka skrämma mig, varje dag!!”. Jag förklarar att jag inte försöker skrämma henne, utan att när man blir arg så låter man arg på rösten. Sedan kan man bli glad igen. Vi hade ett rätt så långt samtal där hon förklarade att där hon bodde förut så var det ingen som försökte skrämma henne. Jag frågade om hon önskade att få vara kvar där… (inte jordens bästa fråga, jag vet) men nej, det ville hon inte. Jag försökte förklara varför jag blir arg, men jag har ingen aning om huruvida hon förstår eller tar till sig. Hon hävdade att där hon var förut så gjorde hon som hon blev tillsagd. Sen tog hon upp detta att hon har blivit slagen med pinnar så att hon skrek, men det känns inte riktigt som att hon kopplar det till att någon har blivit arg.

Mycket av det hon säger går inte logiskt ihop och så är det ju med barn. Hon har blivit slagen, men har aldrig varit olydig etc. Och jag vet ju att uppfostran sker med hjälp av stryk i Landet. Kanske smäller de helt enkelt till ungen redan innan de själva hinner bli arga? Ingen aning. När vi pratade kändes det dock helt klart som att hon tycker mammas ilska är värre än hur det har varit i Landet. När vi pratar ska dock mamma helst finnas nära och på slutet hålla om. Det är inte lätt att vara barn. Eller mamma.

När vi pratat klart var det dags för frukost. Dottern var för närgången mot en av katterna som fräste ifrån. Då skulle dottern, som hon brukar, göra olika saker för att ”hämnas” på katten. Självklart var jag då tvungen att säga ifrån igen, med tårar som följd etc etc.

Det var inte någon glad mamma den här morgonen. Känner mig som världens sämsta mamma, eftersom dottern uppfattar att jag försöker ”skrämma” henne och tydligen inget annat. Vet inte hur jag ska få henne att förstå och tvivlar på om det ens går. Som jag tidigare skrev, tiden får arbeta när det gäller detta. Min känsla blir att hon inte vill vara kvar hos oss, även om jag vet att det inte är så. Kanske är det så att hon trotsar. Men som jag upplever det, förstår hon helt enkelt inte att upprepade tillsägelser som hon inte lyssnar på leder till ilska. Vilket hon egentligen borde förstå vid detta laget, hon är ju smart! Kanske vill hon helt enkelt kolla om det verkligen är så att mamma bestämmer. Hon frågade t o m det vid frukostbordet. ”Är det mamma som bestämmer?”. Och ja svarade att ja, och pappa också.

Kanske är hon helt enkelt så smart så att hon spelar på att jag illvilligt försöker skrämma henne, när hon vill testa om det inte egentligen är hon som har makten. Kanske har hon svårt att förstå växlingen mellan snäll och kärleksfull mamma och arg mamma som bestämmer, därför att hon aldrig har varit med om det förr. I hennes värld är människor kanske antingen kärleksfulla eller illvilliga.

Ja, det kan jag ju fundera på och hon kommer aldrig att kunna formulera hur det ligger till. Som mamma får jag försöka bita ihop och gråta ibland i hemlighet.

Gnällo

Min man har några gånger sagt att han tycker jag är en bra mamma. Bra på att trösta och veta vad dottern vill/behöver. Jag har svårt att riktigt ta till mig det och lita på att det är sant.

Visst, det mesta jag gör tycker jag är helt ok, men jag har fortfarande svårt med att dottern börjar gråta nästan varje gång jag sätter en gräns, dvs låter lite arg på rösten. Det känns lite som ett moment 22 – om jag säger till och förklarar med vänlig röst förstår inte dottern att det är allvar. Låter jag arg, så blir det stora tårar och förebråelser i stil med ”jag är faktiskt liten!”.

Vid detta laget är detta något som jag hoppas ska lösa sig med tiden, att hon förstår hur gränssättning funkar här. Jag kommer ju faktiskt aldrig att markera genom att slå, men ibland genom att bli arg. Just nu vet jag ingen annan framkomlig väg än att låta tiden ha sin gång.

Är också fortfarande arg när jag tänker på ”goda råd” och andra ”välmenande” kommentarer som bekanta och närstående har gett. Just nu tänker jag att vilka är de att ge mig råd? Är det för att de har lyckats så himla bra själva som föräldrar?

Svärmor till dottern sedan dottern surnat till över att svärmor varit för på: ”Man får bli arg”. Jaha, men varför är då din egen son så aggressionshämmad?? Såna grejer tänker jag på. 😉

Om jag nånsin ska kunna sätta gränser utåt, så är det väl bra om jag lyckas känna ilska, istället för bara maktlöshet. Så tänker jag. Och försöker bli ännu argare.
😉

Något nytt

Två intressanta saker igår: vi fick svar på alla prover från adoptivbarnundersökningen och allt ser bra ut! Det betyder möjlighet till öppen förskola, gå till simhallen, med mera. Skönt! Dottern verkar dessutom inte vara lika rädd för andra barn längre.

Det andra intressanta var att jag fick erbjudande av min terapeut att prova en annan terapimetod, om jag vill. Skriver inte om vilken än så länge, men det är en metod som ska ”bryta ner” gamla minnen och mönster mer effektivt än ”vanlig” terapi. Det är en beprövad metod. Låter spännande, tycker jag. Om hon tror det kan hjälpa mig så varför inte.

Anledningen är att jag har svårt att få rätsida på mina problem med ilska, dvs det att jag har svårt att ge mig rätten att känna ilska och att markera när andra trampar över min (och dotterns) gräns. Att på ett nyttigt sätt använda ilskan för att värna sig själv, och sitt barn. Jag kommer liksom inte så långt bara genom att prata om det. Mitt beteende och tankar sitter för hårt helt enkelt. Jag är den typen som inte säger ifrån ordentligt om någon beter sig illa, utan istället ältar i dagar vad jag kunde ha gjort annorlunda.

Jag gillar ju att pröva nya saker, så att testa den här metoden ser jag faktiskt fram emot!