Lösenordsskyddad: Film: Barn som behöver

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Till er som väntar

Efter en helt makalös vecka är det fortfarande helt rörigt på insidan. Tack alla ni som skrivit råd, men just nu har jag inte kapacitet att ta in dem. 😉 Jag får gå tillbaka senare och läsa.

Ju fler dagar som går känner jag dock att röran minskar. Känslostormen bedarrar något och jag hoppas att jag/vi snart ska kunna landa i vad som hänt och händer.

Vi fick ACs instruktioner häromdagen och jag känner att vi får återanvända samma strategi som när vi samlade papper inför adoptionsansökan. Att ta en sak i taget.

Tänker på er som fortfarande väntar barnbesked. På väg till jobbet imorse dök den här sången upp i min iPod. ”My phone’s on vibrate for you”, sjunger Rufus Wainwrigth för alla er som inte släpper mobilen med blicken eller hörseln under dagen.

So call me
Call me in the morning
Call me in the night
So call me
Call me anytime you like

My phone’s on vibrate for you
For you

Bittert

Emellanåt känner jag mig som en ganska bitter människa. Min terapeut har berättat att bitterhet är ilska som inte har fått lov att uttyckas, att levas ut. Min bitterhet handlar ganska mycket om livets orättvisa och kanske är det därför som ilskan är så svår att uttrycka. Hur är man arg på livet liksom, vem ska man skälla på?

Exempel på sådant som får mig att känna mig bitter:

Det finns en kvinna som heter Katrin Zytomierska. Jag känner inte henne, men hon har ofta gjort sig känd för empatilösa uttalanden om både det ena och det andra. Jag och hon blev gravida samtidigt, hon fick behålla sitt barn, det fick inte jag. Och jag tänker som så att om jag var barn och finge välja föräldrar, så skulle inte Katrin och hennes man kvala in på topp 1000 av dem jag skulle välja. Men jag har öht ingen koll på hur hon är som förälder, vill jag tillägga. Det är min bitterhet som talar. Bitterheten över att hon fick det som jag inte fick och att hon dessutom helt verkar sakna förståelse för dem som är mindre lyckligt lottade än hon. 

Jag känner mig också ibland bitter över att jag inte ens fick möjlighet att pröva ivf. Inte en enda gång har jag fått den chansen, eftersom jag var infertil redan innan jag sökte fertilitetshjälp. Vilket jag inte visste, eftersom jag ett halvår tidigare blivit spontangravid, som det kallas, på hemmaplan. Jag kan känna en orättvisa i förhållande till dem som har flera olika möjligheter att välja på, som fortfarande har möjligheten att få biologiska/genetiska barn. Som väljer bort adoption när de lyckas biologiskt. (Vilket inte är samma sak som att jag inte är glad att jag ska få barn genom adoption.) Min bitterhet ligger i chansen jag inte får, men som andra får. Min bitterhet ligger också lite i att mitt alternativ är det som många ratar och i mina ögon därför nedvärderar litegrann.¨

Jag skulle önska att det fanns musik som kunde uttrycka denna ilska och bitterhet, för då skulle det vara lättare att leva ut den. Jag lyssnar en hel del på Adele, ”Set fire to the rain”, som inte alls handlar om detta ämne, men som ändå uttrycker en väldigt stark känsla av ilska, frustration, besvikelse. I alla fall när jag lyssnar… Under tiden funderar jag på hur man gör när man är arg på livet och inte vill bli en förgrämd tant.

Boost

Skrev ett långt inlägg, när firefox kraschade och allt försvann. Hate it when that happens!!

Lämpligt nog skrev jag om ilska. Hur det är en känsla som jag numera ser som en positiv kraft, för att värna mig själv från negativ påverkan utifrån. Men hur ilskan, när den är undertryckt, som den är hos mig, kan koka över på ett ögonblick och att rädslan då finns att skada andra.

Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar min ilska som ett vidunder, en Balrog, med kraft att utplåna allt och alla. Vi är alla bekanta med det gröna monstret Hulken, en klassisk bild av hur den undertrycka vreden exploderar i destruktivitet. ”You’re making me angry. You wouldn’t like me when I’m angry”, säger Bruce Banner och förvandlas från fridsam vetenskapsman till jagat vidunder. En klassiker för terapisoffan.

Jag hittade en intressant webbplats när jag googlade på ilska. Den handlar om att lämna ett misshandelsförhållande. Men mycket av det som webbplatsen innehåller känns väldigt allmängiltigt, man behöver inte ha levt med en destruktiv partner för att känna igen det. Man kan t ex lika gärna ha haft en småtaskig uppväxt.

Man kan uttrycka och känna sin ilska tillsammans med någon man litar på och som vill en väl […]. Ilska är inte farlig, men undertryckt ilska kan vara det. Den kan skada din fysiska och psykiska hälsa och resultera i ett destruktivt raseriutbrott när den inte förmår undertryckas längre. Att känna sin ilska och uttrycka den på ett konstruktivt sätt i en trygg miljö (kanske hos en terapeut eller genom att skriva dagbok till exempelvis) är friskt och ett tecken på återhämtning.

Tack för dessa klargörande ord! Vidare kan man läsa följande boostande sanningar om att bygga upp sig själv:

När man känner sin ilska går man från att vara offer till att vara överlevare. Ilskan ger också energi och motivation att förändra sin situation till det bättre.

Jag tillåter ingen att tala om för mig vem jag är.

Jag förtjänar att vara fri från ångest och lidande.

Jag kan lita på mina egna känslor, min intuition och mina iakttagelser.

Jag ska fokusera på mig själv. Om jag känner en tomhet ska jag fylla upp den med med mig själv – mina känslor, mina önskningar, mina drömmar och övertygelser. Den enda som kan göra mig själv hel och fylla min inre tomhet och ge mig en mening – är jag själv.

Jag kan ge mig själv det jag försöker få ifrån andra i form av kärlek, uppmuntran, beundran, godkännande.

Och då kommer vi osökt in på dagens musikinslag, som jag faktiskt har tänkt skriva något om ganska länge. När jag började lyssna till den här sången på ett nytt sätt för några år sedan, blev det omöjligt att lyssna till den på något annat sätt längre. Sången är ”Av längtan till dig” och den uppfattas nog som en sång om kärlek till en efterlängtad partner. Saken är att man lika gärna kan tolka texten som glädjen i att äntligen finna sig själv, efter att man hela tiden har sökt på en massa ställen som var helt fel. Hos andra människor till exempel.

Är det förmätet att tolka en sång på det viset, som en hyllning till sig själv, ”den vackraste människa jag nånsin mött”? (En hyllning till var och en av oss.) Jag tycker nog inte det, det känns verkligen härligt att lyssna till texten när man tänker så.

I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Inser att mitt arbete med ilskan kunde få plats först när jag bearbetat den tunga sorg jag gick omkring med. Och inser också att sorgen förnyades i och med barnet vi fick säga nej till för en månad sedan. Hoppas att återigen få fokusera arbetet med ilskan och att sorgen inte ska ligga som ett täcke över tillvaron fortsatt. Jag är så led på det. Det känns som om de senaste fyra åren varit en serie av trauman och en lång period av sorg, som inte riktigt hinner avklinga mellan varje chockbesked.

En trygg vänlig famn

Cecilia brukar ofta skriva om musik som betyder något. Nu vid juletid brukar jag lyssna på en sång som jag tycker om (jag lyssnar faktiskt till den året runt, men den finns på en julskiva).  En del kanske tycker att det är lite tacky att lyssna på EMD, men lita på mig, deras julskiva är faktiskt jättebra. Jag har den i min iPod året runt.

Jag brukar lyssna på en sång som heter Ängel och som sjungs av Erik Segerstedt. Det finns från början en engelsk version, men jag tycker att den svenska texten är väldigt fin (vet ej vem som skrivit?). Mest förknippar jag den med tröst i ängslan efter min sjukdom, men jag tycker den funkar på alla situationer då man bara vill att den där trygga famnen ska komma och ta över.

Ängel

Du lever i väntan på en andra chans
På en vind som ska föra dig hem
Du bär på ett tvivel,
en röst som tär på din själ
Hjälp mig leva och klara idag

Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn

Du är förd av en ängel
Bortom allt som är svårt
Som ett ljus i allt mörker
All oändlighet av sorg

Du blir räddad i stormen
Av en trygg vänlig famn
Du är förd av en ängel
Och till slut har du kommit hem

Uppdatering: Det är Erik Segerstedt som har skrivit den svenska texten.

Tröst

Jag tycker att musik ofta har en väldigt känslopåverkande effekt. En dålig dag kan plötsligt bli bra, när rätt låt dyker upp i iPod:en (jo,  jag har iPod, iPad och iPhone, alltihop bara för att krångla till det).

Jag fick ett så bra tips via en kommentar häromdagen, från Zetterströms blog. Det var Coldplays ”The Hardest Part”, som jag själv aldrig hade kommit på har ett slags adoptionsbäring. För den svåra biten är ju till stor del att inte ha kontroll, att befinna sig i en passiv väntan, där andra människor tar besluten åt en. Därför bjuder jag på en textad version här nedan. Mycket nöje… 😉

Snurrig och disträ

Oj, vilken viljeansträngning som krävs för att göra något vettigt i dessa dagar! Inte nog med att jag missade min station när jag reste hem i fredags, nu har jag fått rekord i besökare på den här bloggen också. Över 600 tittade in, bara igår. Vad kan det vara som intresserar er? Familjerelationerna, tro? Eller kanske att det kommer barnbesked från landet? Vem vet. 🙂 Men lite läskigt är det allt.

Jag får inte rätsida på hur jag ska förhålla mig till mina familjeproblem. Nånstans skulle jag vilja att nån kom fram till mig och sa, ”men har du provat att tänka såhär…?” och så skulle det bara gå upp ett ljus. Men så funkar det ju sällan.

Saknar också någon i min vardag att prata adoptionsväntan med. Min man, visst, men för hans del är det väldigt fort färdigpratat. ”Det är bara att vänta och se.” Min kollega adoptivmamman – vi träffas tyvärr inte varje dag, inte ens varje vecka alltid. Och ingen vän hör av sig för lunch eller fika. Och jag hör inte heller av mig. Kanske tänker jag att de inte ska förstå eller vara intresserade.

Jag tycker det känns väldigt förvirrande att inte veta om man är gravid i månad 3 eller 9. Så till den grad att det suger all energi och intresse från andra saker. Vi ska börja Hämta barn-kurs denna veckan. Kanske kan den kanalisera lite av den här konstiga känslan jag har, oron.

Såg ni den danska tv-serien om Lykke Leth? Det gjorde jag och fastnade för soundtracket. Det beskriver ganska bra den förvirrade värld som jag har inuti mitt huvud. ”Out of it” med Fallulah.