Etikettarkiv: musik
Till er som väntar
Efter en helt makalös vecka är det fortfarande helt rörigt på insidan. Tack alla ni som skrivit råd, men just nu har jag inte kapacitet att ta in dem. 😉 Jag får gå tillbaka senare och läsa.
Ju fler dagar som går känner jag dock att röran minskar. Känslostormen bedarrar något och jag hoppas att jag/vi snart ska kunna landa i vad som hänt och händer.
Vi fick ACs instruktioner häromdagen och jag känner att vi får återanvända samma strategi som när vi samlade papper inför adoptionsansökan. Att ta en sak i taget.
Tänker på er som fortfarande väntar barnbesked. På väg till jobbet imorse dök den här sången upp i min iPod. ”My phone’s on vibrate for you”, sjunger Rufus Wainwrigth för alla er som inte släpper mobilen med blicken eller hörseln under dagen.
So call me
Call me in the morning
Call me in the night
So call me
Call me anytime you like
My phone’s on vibrate for you
For you
Bittert
Emellanåt känner jag mig som en ganska bitter människa. Min terapeut har berättat att bitterhet är ilska som inte har fått lov att uttyckas, att levas ut. Min bitterhet handlar ganska mycket om livets orättvisa och kanske är det därför som ilskan är så svår att uttrycka. Hur är man arg på livet liksom, vem ska man skälla på?
Exempel på sådant som får mig att känna mig bitter:
Det finns en kvinna som heter Katrin Zytomierska. Jag känner inte henne, men hon har ofta gjort sig känd för empatilösa uttalanden om både det ena och det andra. Jag och hon blev gravida samtidigt, hon fick behålla sitt barn, det fick inte jag. Och jag tänker som så att om jag var barn och finge välja föräldrar, så skulle inte Katrin och hennes man kvala in på topp 1000 av dem jag skulle välja. Men jag har öht ingen koll på hur hon är som förälder, vill jag tillägga. Det är min bitterhet som talar. Bitterheten över att hon fick det som jag inte fick och att hon dessutom helt verkar sakna förståelse för dem som är mindre lyckligt lottade än hon.
Jag känner mig också ibland bitter över att jag inte ens fick möjlighet att pröva ivf. Inte en enda gång har jag fått den chansen, eftersom jag var infertil redan innan jag sökte fertilitetshjälp. Vilket jag inte visste, eftersom jag ett halvår tidigare blivit spontangravid, som det kallas, på hemmaplan. Jag kan känna en orättvisa i förhållande till dem som har flera olika möjligheter att välja på, som fortfarande har möjligheten att få biologiska/genetiska barn. Som väljer bort adoption när de lyckas biologiskt. (Vilket inte är samma sak som att jag inte är glad att jag ska få barn genom adoption.) Min bitterhet ligger i chansen jag inte får, men som andra får. Min bitterhet ligger också lite i att mitt alternativ är det som många ratar och i mina ögon därför nedvärderar litegrann.¨
Jag skulle önska att det fanns musik som kunde uttrycka denna ilska och bitterhet, för då skulle det vara lättare att leva ut den. Jag lyssnar en hel del på Adele, ”Set fire to the rain”, som inte alls handlar om detta ämne, men som ändå uttrycker en väldigt stark känsla av ilska, frustration, besvikelse. I alla fall när jag lyssnar… Under tiden funderar jag på hur man gör när man är arg på livet och inte vill bli en förgrämd tant.
Boost
Skrev ett långt inlägg, när firefox kraschade och allt försvann. Hate it when that happens!!
Lämpligt nog skrev jag om ilska. Hur det är en känsla som jag numera ser som en positiv kraft, för att värna mig själv från negativ påverkan utifrån. Men hur ilskan, när den är undertryckt, som den är hos mig, kan koka över på ett ögonblick och att rädslan då finns att skada andra.
Jag har tidigare skrivit om hur jag uppfattar min ilska som ett vidunder, en Balrog, med kraft att utplåna allt och alla. Vi är alla bekanta med det gröna monstret Hulken, en klassisk bild av hur den undertrycka vreden exploderar i destruktivitet. ”You’re making me angry. You wouldn’t like me when I’m angry”, säger Bruce Banner och förvandlas från fridsam vetenskapsman till jagat vidunder. En klassiker för terapisoffan.
Jag hittade en intressant webbplats när jag googlade på ilska. Den handlar om att lämna ett misshandelsförhållande. Men mycket av det som webbplatsen innehåller känns väldigt allmängiltigt, man behöver inte ha levt med en destruktiv partner för att känna igen det. Man kan t ex lika gärna ha haft en småtaskig uppväxt.
Man kan uttrycka och känna sin ilska tillsammans med någon man litar på och som vill en väl […]. Ilska är inte farlig, men undertryckt ilska kan vara det. Den kan skada din fysiska och psykiska hälsa och resultera i ett destruktivt raseriutbrott när den inte förmår undertryckas längre. Att känna sin ilska och uttrycka den på ett konstruktivt sätt i en trygg miljö (kanske hos en terapeut eller genom att skriva dagbok till exempelvis) är friskt och ett tecken på återhämtning.
Tack för dessa klargörande ord! Vidare kan man läsa följande boostande sanningar om att bygga upp sig själv:
När man känner sin ilska går man från att vara offer till att vara överlevare. Ilskan ger också energi och motivation att förändra sin situation till det bättre.
Jag tillåter ingen att tala om för mig vem jag är.
Jag förtjänar att vara fri från ångest och lidande.
Jag kan lita på mina egna känslor, min intuition och mina iakttagelser.
Jag ska fokusera på mig själv. Om jag känner en tomhet ska jag fylla upp den med med mig själv – mina känslor, mina önskningar, mina drömmar och övertygelser. Den enda som kan göra mig själv hel och fylla min inre tomhet och ge mig en mening – är jag själv.
Jag kan ge mig själv det jag försöker få ifrån andra i form av kärlek, uppmuntran, beundran, godkännande.
Och då kommer vi osökt in på dagens musikinslag, som jag faktiskt har tänkt skriva något om ganska länge. När jag började lyssna till den här sången på ett nytt sätt för några år sedan, blev det omöjligt att lyssna till den på något annat sätt längre. Sången är ”Av längtan till dig” och den uppfattas nog som en sång om kärlek till en efterlängtad partner. Saken är att man lika gärna kan tolka texten som glädjen i att äntligen finna sig själv, efter att man hela tiden har sökt på en massa ställen som var helt fel. Hos andra människor till exempel.
Är det förmätet att tolka en sång på det viset, som en hyllning till sig själv, ”den vackraste människa jag nånsin mött”? (En hyllning till var och en av oss.) Jag tycker nog inte det, det känns verkligen härligt att lyssna till texten när man tänker så.
I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sannTänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött
Inser att mitt arbete med ilskan kunde få plats först när jag bearbetat den tunga sorg jag gick omkring med. Och inser också att sorgen förnyades i och med barnet vi fick säga nej till för en månad sedan. Hoppas att återigen få fokusera arbetet med ilskan och att sorgen inte ska ligga som ett täcke över tillvaron fortsatt. Jag är så led på det. Det känns som om de senaste fyra åren varit en serie av trauman och en lång period av sorg, som inte riktigt hinner avklinga mellan varje chockbesked.
Heddas Dagbok 