Lösenordsskyddad: Komma till ro med det förflutna

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Infertilitetens mysterier

Nu i mars kommer det att ha gått fyra år sedan jag fick veta att jag var i princip helt infertil på grund av hög ålder. Då var jag nyligen fyllda 38 och min framtid förvandlades i ett slag till ett svart hål.

Som tur var trillade jag aldrig ner i det svarta hålet, utan såg till att få barn på annat sätt än genom graviditet.

Men jag trodde nog att jag såhär långt senare skulle vara långt gången in i klimakteriet. Så är det dock inte, kan jag konstatera. Jag får mens med ganska jämna mellanrum. (Det var längesen jag slutade hålla koll på några cykler, så jag är lite osäker på hur ofta.) Visserligen helt onödigt, men ändå. Jag har hittills inte känt av några vallningar eller andra hormonellt betingade kroppsförändringar.

Det är nog helt enkelt så att jag inte vet så mycket om den kvinnliga fertiliteten och dess avtagande. Jag trodde att avslutad fertilitet var lika med klimakterium. Och jag är nog inte ensam om det. En vän till mig bekände att hon hade trott att man kunde få barn så länge man hade mens. Men så är det ju verkligen inte, som vi kan konstatera.

I mina föräldrars generation var det aldrig aktuellt att fundera på såna här frågor, eftersom de vanligen fick sina barn i 25-årsåldern. Ännu längre tillbaka kanske avtagande fertilitet kändes som ett välsignat stopp i barnaskaran. Jag har tänkt på det ibland, att om jag levt för 100 år sen eller mer, hade jag kanske varit en av de få lyckliga som hann leva några år utan graviditet och småbarn innan jag dog. Tanken svindlar.

Nu är det så här i alla fall. Jag är infertil som en gråsten, men med alla yttre fertilitetstecken kvar intakta. Och tänk, jag bryr mig inte särskilt mycket om vilket.

(Den lyxen har jag, eftersom jag egentligen inte vill ha fler barn.)

DN:s människosyn på display

När man läser texter som DN:s ledare Barn är ingen rättighet, kan man gå hem och gråta (för tusende gången) eller välja att bemöta vad som är felaktigt i texter som den här (för tusende gången), eller både och.

Som (fd) ofrivilligt barnlös har en blivit skuldbelagd så många gånger, en har mött total empatilöshet och okunnighet. Åsikten att ofrivillig barnlöshet inte är något som det ska läggas några gemensamma medel på har hörts många gånger förut. Denna gång är det försöket med fertilitetsscreening i Skåne som tydligen retar upp en del.

Jag nöjer mig med att göra några påpekanden, för att bemöta felaktigheter i texten.

  • Ofrivillig barnlöshet är klassat som sjukdom av WHO sedan 1997.
  • Barn är en rättighet, för alla som har barn. Inte för några andra. Det ska mycket till om en förälder ska förlora rätten till sina barn i vårt land. Det gör att föräldrars rätt till barn många gånger står över t ex barns rätt till en sund uppväxtmiljö.
  • DN:s text är exempel på hur man gör ett strukturellt problem till ett individproblem. Kvinnor skuldbeläggs iom att de helt enkelt väljer att göra ”fel”.

Vidare förutsätter DN:s ledarskribent att alla som försöker få barn efter typ 35 väntar av helt fri vilja, ja, kanske av ren lättja. En del kvinnor är till och med så egoistiska att de försöker få barn utan man. Ser man på.

Texten är befriad från någon som helst form av empati och man hoppas att skribenten helt saknar vänner eller släktingar som lider av ofrivillig barnlöshet. (Vilket förefaller osannolikt, då problemet är vanligt.) För en person med den här människosynen skulle då inte jag vilja ha i min närhet. Ens nu, när jag till slut har ett barn. Som jag faktiskt har bekostat helt jävla själv.