Infertilitetens mysterier

Nu i mars kommer det att ha gått fyra år sedan jag fick veta att jag var i princip helt infertil på grund av hög ålder. Då var jag nyligen fyllda 38 och min framtid förvandlades i ett slag till ett svart hål.

Som tur var trillade jag aldrig ner i det svarta hålet, utan såg till att få barn på annat sätt än genom graviditet.

Men jag trodde nog att jag såhär långt senare skulle vara långt gången in i klimakteriet. Så är det dock inte, kan jag konstatera. Jag får mens med ganska jämna mellanrum. (Det var längesen jag slutade hålla koll på några cykler, så jag är lite osäker på hur ofta.) Visserligen helt onödigt, men ändå. Jag har hittills inte känt av några vallningar eller andra hormonellt betingade kroppsförändringar.

Det är nog helt enkelt så att jag inte vet så mycket om den kvinnliga fertiliteten och dess avtagande. Jag trodde att avslutad fertilitet var lika med klimakterium. Och jag är nog inte ensam om det. En vän till mig bekände att hon hade trott att man kunde få barn så länge man hade mens. Men så är det ju verkligen inte, som vi kan konstatera.

I mina föräldrars generation var det aldrig aktuellt att fundera på såna här frågor, eftersom de vanligen fick sina barn i 25-årsåldern. Ännu längre tillbaka kanske avtagande fertilitet kändes som ett välsignat stopp i barnaskaran. Jag har tänkt på det ibland, att om jag levt för 100 år sen eller mer, hade jag kanske varit en av de få lyckliga som hann leva några år utan graviditet och småbarn innan jag dog. Tanken svindlar.

Nu är det så här i alla fall. Jag är infertil som en gråsten, men med alla yttre fertilitetstecken kvar intakta. Och tänk, jag bryr mig inte särskilt mycket om vilket.

(Den lyxen har jag, eftersom jag egentligen inte vill ha fler barn.)