Smått och gott

Trodde inte graviditeter skulle beröra mig alls längre, men det gör de tydligen. Det visar sig att min vän är gravid igen. Precis som hon hoppades och trodde. Jag är glad för hennes skull, för hon behöver något bra som händer i hennes liv. Samtidigt känns det så konstigt att hon som är runt 40, som jag, tydligen kan bli gravid på första eller andra (eller tredje) försöket, när de möjligheterna sedan länge är borta för min del (om de nånsin funnits på allvar). Och sen är jag väl lite ledsen över också att jag har fått veta det så sent. Men visst, jag har ju varit iväg och fått barn jag med.

Det är konstigt, men det känns fortfarande som en tagg av orättvisa att det går på några månader för en del, det som tagit mig flera, flera år att nå. Jag är inte avundsjuk på bebislivet, men det är just det långdragna kämpandet som jag nog gärna hade varit utan. Hur mycket livserfarenhet det än må ha givit mig. Och den erfarenheten är jag ändå inte så gärna utan, nu när jag väl har den.

Fyraårsdagen för min operation närmar sig. Jag tänker inte alls lika mycket på den som jag gjort tidigare år. Det beror förstås på att jag har annat att tänka på – dottern. Hon fyller mina tankar väldigt mycket, precis som jag hade trott innan vi fick henne. Och så är det väl ofrånkomligt att även livsavgörande minnen bleknar något med tiden. Igår visade jag dottern mitt långa ärr i hårbotten och berättade att mamma hade varit väldigt sjuk, men att doktorn hade skurit upp där och tagit ut det sjuka. Det kändes inte konstigt alls.

Det här med sjukdom och döden är nog något som ligger min dotter mycket närmre än vad gäller de flesta svenska barn. Häromdagen såg vi en film, Hachiko av Lasse Hallström, som fångade dotterns intresse väldigt starkt. Handlingen i korthet: En man har en hund som väntar på honom vid tåget efter jobbet varje dag. Mannen dör plötsligt, men hunden dyker upp på samma plats varje dag ändå, troget väntande. Dottern förstod väl kanske inte allt, men om och om igen berättade hon för mig att mannen dog och att hunden blev lämnad ensam. Och det fanns ingen (i hennes version) som ville ta hand om hunden.

Om och om igen berättade hon detta, medan vi tittade och efter. Jag bekräftade hennes berättelse, men försökte också säga att flickan, mannens dotter, gärna ville ta hand om hunden. Jag tolkar det förstås som ett slags bearbetning som dottern behöver, av att bli lämnad och bortvald. Därför tycker jag nog det är bra att hon ibland får se även sådana filmer/böcker/etc som kan ha ett svårt och allvarligt innehåll och berör hennes situation på olika sätt.

Dottern såg även Nicke Nyfiken-filmen häromdagen. Efteråt berättade hon för mig att ”pappan” (mannen i den gula hatten) lämnade bort Nicke så att han hamnade i ”fängelse”. Men pappan älskar Nicke och därför hämtade han ut honom ur fängelset igen. Fick en klump i magen när hon berättade sin version för mig, eftersom det så konkret berör hennes egen historia. Med skillnaden att ingen kom och hämtade henne från fängelset (barnhemmet) igen. Och så undrade jag att hur funderar hon kring oss, sin ”nya” mamma och pappa, har vi hämtat henne för att vi älskar henne?

Jag tror inte det är någon mening att fråga så himla mycket kring det hon berättar, utan snarare lyssna och bekräfta. Det hon behöver säga, det säger hon nog. Och vi märker också att hon bearbetar genom leken. Ibland leker hon situationer som jag förstår att hon måste ha upplevt på något sätt själv. Och ibland går det ganska våldsamt till. Jag funderar en del på hur hennes upplevelser kommer att påverka hennes fortsatta liv, t ex i tonåren då man ju funderar väldigt mycket över sin egen existens. Men det är kanske bäst att jag håller mig till nuet än så länge. 😉

Annonser

Stolt

Hur jag än vänder och vrider på det, så kan jag inte känna annat än att jag är oerhört stolt över mig själv som har orkat genomföra allt det som jag har gjort de senaste åren. Från dödlig sjukdom till att bli förälder på 4 år. Och allting har skett på grund av min egen starka vilja och målmedvetenhet.

Bakslag i form av missfall och infertilitet har jag tagit mig igenom. Samtidigt fungerat bra på jobbet. Kontroller av myndigheter och läkare. Väntan. Barn som inte blev mitt/mina. En mycket krävande adoptionsresa. Att komma hem med nyfått barn i förskoleåldern och försöka hitta en ny vardag. Och har fortfarande en bra relation till min man.

Känner mig faktiskt stärkt när jag tänker tillbaka. Jag behöver inte vara rädd, för förmodligen har jag den styrka jag behöver inom mig. Det var längesen jag kände mig så orädd, faktiskt. (Filifjonkan bor inte här längre.) Samtidigt har jag en väldig respekt för den stora uppgiften föräldraskap som ligger framför mig.

Kvinnors åldrande

Imorse läste jag en intressant artikel i dagens DN, ”Plötsligt är det för sent” av Ulrika Milles (finns ännu ej på nätet). Den handlade om kvinnors värde utifrån åldrandet. När man åldras blir det helt plötsligt för sent för vissa saker och själva kvinnligheten hotas av att man rent kroppsligen förfaller.

Jag har känt det här väldigt starkt själv, en rädsla för åldrandet, att känna mig värdelös utifrån att alla mina funktioner som kvinna upphör. Men idag lyckades jag vända på blicken, se mig själv i spegeln på ett annat sätt. Och jag insåg att jag ännu inte har accepterat min infertilitet.

Jag blev nästan full i skratt, när jag sa till mig själv: Men snälla nån, du har ju varit infertil i två år redan, varför gnäller du om att fylla 40? Allt det som jag är rädd för har ju redan hänt. Min biologi har redan åldrats, det är inte 40-årsstrecket som är avgörande över huvud taget. Och det bästa av allt, jag är faktiskt fortfarande inte för gammal för att få egna barn. Jag må vara infertil, men jag väntar just nu ett eget barn. Ett barn som ska bli vårt genom adoption. Biologin kan slänga sig i väggen, för den är inte viktigt längre.

Visst, vi åldras alla. Men jag har aldrig varit någon killmagnet, och min man har inte visat något minskat intresse för mig som kvinna de senaste åren, inte alls. Så på det planet är jag ok med åldrandet. Det är visserligen irriterande att allt oftare behöva tona den där grå utväxten i mittbenan, men det låter sig göras.

Jag hoppas att denna insikt ska få mig att äntligen acceptera infertiliteten. För den har redan hänt och den har inte stoppat mig från att få barn. (Även om jag fortfarande väntar.)

Vad är problemet?

Igår råkade jag hitta ett radioprogram på nätet, som jag lyssnade på i efterhand. Det var Programmet Epstein i P1 och det handlade om fertilitet och åldrande (senare delen av programmet).

När jag hade lyssnat klart kände jag mig sådär nedtryckt i skorna, som jag har kämpat för att slippa känna mig. Jag kände mig dålig och värdelös, fel. Och jag försökte förstå varför jag kände mig så.

Det jag kom fram till är att när människor diskuterar ett ”problem”, utan att några företrädare för ”problemet” finns närvarande, så går det väldigt snabbt att objektifiera dem som drabbas av ”problemet”. Nästan automatiskt förvandlas probleminnehavarna till ”den andre”. Och att bli objektifierad eller alienerad, det kan kännas som att bli använd som någons dörrmatta.

Som ni säkert har listat ut handlade radioprogrammet om att kvinnor i allt senare ålder försöker skaffa barn och därför inte får så många barn som de vill. De kanske bara får två barn, när de ville ha tre. Man fick också veta att i sällsynta fall kan det till och med hända att en kvinna inte får några barn alls!! *ironi*

Ämnet diskuterades av två journalister, en barnmorska och en fertilitetsläkare. Samtliga utan egen erfarenhet av barnlöshet. I programmet kan man få ta del av åsikter som:

– kvinnor borde förstå att de ska skaffa barn mellan 20 och 25
– att ensamstående inte kan få fertilitetshjälp i Sverige är inget problem, eftersom det inte påverkar nativiteten
– man kan lugnt vänta med att skaffa barn tills man fyllt 38
– även män kan behöva informeras om fakta kring fertilitet (*nämen??!*)

Motsägelsefullt? Jag tycker att det första man ska göra när sådana här diskussioner initieras är att definiera varför och för vem infertilitet är ett problem. Är det ett problem ur samhällsekonomiskt perspektiv – det finns för få i arbetsför ålder som kan försörja alla gamla? I så fall går det ju bra, som en av deltagarna i programmet påpekade, att låta fler personer invandra till Sverige. De har ju ofta dessutom redan en färdig utbildning.

Eller är infertilitet ett problem ur perspektivet mänskligt lidande – att förnekas möjligheten att bli förälder? Det här perspektivet fick i stort sett inget utrymme i programmet. Och det är ändå här som det verkliga problemet ligger, enligt mig och enligt organisationer som arbetar för infertilas sak.

Att vi är för få i Sverige och har fel åldersstruktur, det är ju faktiskt ett problem som går att lösa. Men hur löser man problemet med mänskligt lidande och psykisk ohälsa som kan komma i dess spår? Hur ser vi till att ge jämlika möjligheter till alla medborgare? Det är egentligen ett mycket svårare problem. Och jag tycker att det var en stor brist i radioprogrammet att det inte fanns med någon som företrädde det här perspektivet. Det var en kunskapslucka hos de medverkande. Att ingen av dem hade egen erfarenhet av problemet var också en kunskapsbrist.

En kunskapsbrist som gjorde att jag som är drabbad av det här problemet kände mig väldigt olustig till mods när jag lyssnat färdigt. Återigen har jag och mina medsystrar blivit dragna över en kam, generaliserade, bagatelliserade, objektifierade. Behöver jag säga att fenomenet adoption inte öht nämndes i detta program. Logiskt, eftersom det enda som tydligen räknas i fertilitetssammanhang är hur många småttingar man kan lyckas klämma fram på egen hand.

Välmenande tips

Häromdagen kom en av mina arbetskamrater in på min rum och sa att hon hade tvekat om hon skulle ta upp det här med mig, men känner jag möjligtvis till en asiatisk akupunktör (som hon nämnde vid namn) som är verksam i staden? För när min arbetskamrat var där så kom det in en höggravid kvinna som tackade akupunktören för all hjälp.

Jo, jag känner till denna legendariska akupunktör. När jag för två år sedan fortfarande trodde att jag skulle kunna bli gravid igen, så googlade jag allt vad fertilitetshjälp heter.

Det jag inte berättade för min arbetskamrat, var att ingen akupunktur i världen kan ersätta ägg som inte finns. Att jag helt enkelt är för gammal för att den typen av hjälp ska vara verksam. Jag sa inte heller att nu när jag varje dag väntar barnbesked genom adoption, så är jag inte så intresserad av hur jag på bästa sätt ska kunna bli gravid. Att jag tvärtom ska undvika graviditet, nu om någonsin.

Jag förstår att min kollega bara ville väl. Jag känner mig inte sårad, utan tycker att det hela är lite lustigt nästan. Det är svårt att ge råd när man inte har all information, men ändå gärna på något sätt vill hjälpa.

"You cheer me up!" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"You cheer me up!" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Bittert

Emellanåt känner jag mig som en ganska bitter människa. Min terapeut har berättat att bitterhet är ilska som inte har fått lov att uttyckas, att levas ut. Min bitterhet handlar ganska mycket om livets orättvisa och kanske är det därför som ilskan är så svår att uttrycka. Hur är man arg på livet liksom, vem ska man skälla på?

Exempel på sådant som får mig att känna mig bitter:

Det finns en kvinna som heter Katrin Zytomierska. Jag känner inte henne, men hon har ofta gjort sig känd för empatilösa uttalanden om både det ena och det andra. Jag och hon blev gravida samtidigt, hon fick behålla sitt barn, det fick inte jag. Och jag tänker som så att om jag var barn och finge välja föräldrar, så skulle inte Katrin och hennes man kvala in på topp 1000 av dem jag skulle välja. Men jag har öht ingen koll på hur hon är som förälder, vill jag tillägga. Det är min bitterhet som talar. Bitterheten över att hon fick det som jag inte fick och att hon dessutom helt verkar sakna förståelse för dem som är mindre lyckligt lottade än hon. 

Jag känner mig också ibland bitter över att jag inte ens fick möjlighet att pröva ivf. Inte en enda gång har jag fått den chansen, eftersom jag var infertil redan innan jag sökte fertilitetshjälp. Vilket jag inte visste, eftersom jag ett halvår tidigare blivit spontangravid, som det kallas, på hemmaplan. Jag kan känna en orättvisa i förhållande till dem som har flera olika möjligheter att välja på, som fortfarande har möjligheten att få biologiska/genetiska barn. Som väljer bort adoption när de lyckas biologiskt. (Vilket inte är samma sak som att jag inte är glad att jag ska få barn genom adoption.) Min bitterhet ligger i chansen jag inte får, men som andra får. Min bitterhet ligger också lite i att mitt alternativ är det som många ratar och i mina ögon därför nedvärderar litegrann.¨

Jag skulle önska att det fanns musik som kunde uttrycka denna ilska och bitterhet, för då skulle det vara lättare att leva ut den. Jag lyssnar en hel del på Adele, ”Set fire to the rain”, som inte alls handlar om detta ämne, men som ändå uttrycker en väldigt stark känsla av ilska, frustration, besvikelse. I alla fall när jag lyssnar… Under tiden funderar jag på hur man gör när man är arg på livet och inte vill bli en förgrämd tant.

Välkommen Tant Röd

Bland det bästa som hände idag var att jag fick de första tecknen på mens. Jag hade faktiskt hunnit bli lite orolig och utan att gå in närmare på det äktenskapliga samlivet så hade jag börjat räkna ihop dagarna. Jag vill nämligen absolut inte bli gravid. Det skulle vara sämsta tänkbara tajming. Vi skulle bli av med vårt väntade barn i Afrika och dessutom behöva sitta och vänta in ännu ett missfall.

Men, jag får nog inse att det där usla amh-värdet för 1,5 år sedan förmodligen innebär att jag inte ens har ägglossning. Mina cykler har under de senaste året varit på 23-25 dagar ungefär. Ett ganska säkert tecken på att man närmar sig klimakteriet när cyklerna blir så korta. Trist att ha mens ofta. Å andra sidan så blöder man kortare tid när slemhinnorna aldrig hinner bygga upp sig ordentligt.

Jag tänker inte börja använda preventivmedel nu, när jag inte har gjort det på över 10 år.

Försöker hantera min tillvaro och få bort den där jobbstressen. Går sådär. Stundtals funkar det, men ibland funkar det inte alls. Det tar kanske tid att ställa om i huvudet också. Är hemma idag, försöker vara ledig på riktigt, men som sagt funkar det stundtals inte.

Tänker på vårt barn och fantiserar om att personalen i Landet redan har börjat processen att matcha ihop oss med varandra. När rädslan att bli gravid sprider sig i kroppen inser jag hur glad jag är att vi ska adoptera. Bland de största äventyr man kan få uppleva, tror jag.

(Om någon undrar varför jag inte skriver ut Landets namn i inläggen, är det för att jag inte vill mata sökmotorerna med onödigt mycket information. Vi är trots allt inte så många om samma land.)