Det är ju sagt att medgivandeutredningen antagligen kommer att påbörjas nu i september. Så jag gör vad jag kan – tvättar gardiner! 😉 Det känns som ett konkret sätt att förbereda sig. Vet ju att det inte är gardinerna det hänger på(!) men det är ändå någonting att göra.
Har funderat väldigt mycket på det här med referenter och vilka jag ska be. Sedan ganska lång tid tillbaka har jag nog bestämt mig. Det krävs tre st, varav högst en får vara släkt. Så jag tror vi kommer att fråga svärmor, som är lärare, och några väninnor till mig. Troligtvis min bästa vän som har vuxna barn. Och sedan två andra vänner som just nu har små barn, den ena är ensamstående. Det blir ju fyra, men tänker det kan vara bra att ha en i ”reserv”.
Min man har inte på samma sätt några självklara att fråga. Han umgås mest med sina arbetskamrater och går ut och tar en öl med dem och så. Gissar att det är rätt grabbigt. Vi har inte de här givna småbarnsfamiljerna som vi båda umgås jättemycket med. Som många andra barnlösa hamnar man ju lätt lite utanför kretsen när par omkring en börjar få barn. De har sina nya intressen och umgängeskretsar och vi kan (eller orkar) inte dela det här med barn på samma sätt.
Det är inte en slump tror jag att min bästa vän har vuxna barn. Hon är inte så fångad i det här med småbarn att det hindrar henne från att umgås med vänner utan barn.
Märker att jag skriver ”jag” på flera ställen där det borde stå ”vi”. Tror det beror på att det fortfarande är jag som driver det här med adoptionen framåt. Min man är positiv, men lite passiv. Delvis speglar det väl hur vi är som personer också. Jag finner ro genom handling, han är mer tillbakalutad. Vad jag förstår är det inte helt ovanliga mönster hos par som står inför att försöka få barn.
Nu är det bara att vänta in att familjerätten hör av sig, och sedan försöka få in träffarna med dem i ett hektiskt jobb- och vardagsschema.
Heddas Dagbok 