Familjesöndag

Idag har maken och jag varit hos hans föräldrar och som vanligt fått god mat i mängder. Vi hämtade också svärmors referentbrev och i och med det är papperssamlandet i den här medgivandeutredningen komplett. Jag tänker lämna in de sista pappren imorgon måndag.

Fick också veta att svägerskan tydligen bara är i andra månaden av sin graviditet. Gissar mig till att hon egentligen kanske inte vill att hennes mamma ska sprida vidare information om graviditeten. Det är ju tidigt. Kan inte låta bli att tänka på missfallsrisken för en kvinna som är 35+, tråkigt nog.

Mannen vill ju att vi ska fortsätta försöka med våra heminseminationer, även om det nu är nio månader sedan vi fick besked om min dåliga äggreserv. Egentligen vill jag inte. Kan inte alls tänka mig att dessa försök skulle kunna gå bra. För det första är ju möjligheten till graviditet antagligen oerhört liten. För det andra skulle missfallsrisken vara skyhög. Jag vill inte få ett missfall till. Det känns så onödigt nu när vi är på väg mot adoption. Önskar att min man ska förstå det. Men han vill inte släppa hoppet om en ”naturlig” graviditet.

Kan förstå honom faktiskt, i en annan fas av min egen process hade jag nog också tänkt så – att det KAN lyckas. Men nu har jag gått vidare och insett det omöjliga. Kanske finns det hos mannen också en romantisk föreställning om att glädjen i sex ska leda till glädjen i ett barn. För mig finns inte den kopplingen längre. Jag känner mig praktisk och rationell, medan mannen får stå för det emotionella. Så kan det också vara.

Heminsemination 11 eller 12 blev ett #fail

Ja, så sitter man här igen då med mens. Kan inte säga att jag deppar så särskilt över det den här gången. Har man usel äggstatus, så har man. Nånstans har väl den informationen börjat sjunka in hos mig. Men inte hos mannen!

Frågade honom tidigare idag om hur länge han tycker vi ska fortsätta med vår lilla plastspruta. Jag menar, oddsen är ju inte direkt på vår sida. Fram tills vi gör äggdonation, tyckte han, mirakel kan hända!

Hm, är detta samme man vars delaktighet i min graviditet för ett år sedan bestod av ett finger i min mage och ”Du börjar bli tjock”? Han menar att han har mognat sedan dess. Då hade han (och jag!) svårt att ta in att jag verkligen var gravid.

Numera är det han som mest längtar efter den där graviditeten. För mig har nog egentligen adoptionen tagit över längtan sedan ett tag tillbaka. Ärligt talat, det var faktiskt inte särskilt roligt att vara gravid. Jag upplevde aldrig det där ”heliga” som ibland beskrivs. Jag var rädd, kände mig småfet, trött, illamående och irriterad över att hamna i en värld styrd av mödravårdens lagar. Som gammal feminist baxnade jag över den världsuppfattning som mötte mig där. Nej, jag kände mig inte alls hemma. Och all mat som man skulle akta sig för. Jag skötte mig trots allt exemplariskt och avstod allt som man skulle. Och inget hade jag för det, eftersom jag fick missfall.

På ett sätt hade en graviditet just nu varit lite oläglig, eftersom vi just ska börja hemutredningen. Och egentligen är jag kanske rädd att bli gravid, eftersom min missfallsrisk antagligen är väldigt stor.

Alternativa metoder

Vill bara förvarna om att de flesta inlägg som jag skriver här kommer att vara ungefär såhär långa som de har varit hittills. Eftersom det inte är så mycket av en dagsrapportsblogg, utan mer av en reflektionsblogg, så blir det så. Hoppas att några orkar läsa därute ändå. 🙂

Jag har hittills inte skrivit så mycket om vårt ”försökande” ännu. Det beror på att det inte är något som känns prioriterat i mitt liv efter beskedet om min dåliga fertilitet. Men visst försöker vi ändå bli gravida nästan varje månad. Mirakel kan hända.

Vi använder oss av heminsemination, som jag har skrivit mer om i kommentarer till Mia på Mitt i livets motstånd. Det beror på att min man har svårt att få utlösning under regelrätt samlag. Det har alltid varit så för honom och är egentligen inte något jättekonstigt, det bara är. Det har aldrig varit ett hinder i vårt sexliv, men det har förstås gjort att jag inte kan ”tjuva mig till” en graviditet genom att glömma p-pillren, som en kompis föreslog. Han har haft kontrollen, vilket antagligen är det som ligger i botten av ”problemet” från början. (Misstänker nämligen att det är psykiskt betingat.)

När vi ville bli gravida funderade vi på hur vi skulle få sperman på ”rätt ställe”. Dels bokade jag in ett besök för fertilitetsutredning. Dels började jag googla det här med insemination. Insåg att det gick att genomföra hemma och med lyckat resultat. Avbokade tiden på kliniken och gick till Apoteket och fick gratis medicinsprutor. Man kan använda både 5 ml och 1 ml, men i senare fallet måste man använda flera sprutor åt gången och det låter jobbigt. (En ejakulation ger ca 2-5 ml.)

Eftersom jag ville vara säker på att vara frisk (se tidigare inlägg om sjukdom) väntade vi några månader med att försöka. När det väl var dags så inseminerade vi varje dag i en vecka runt den tidpunkten då jag trodde jag hade ägglossning. Resultatet: graviditet.

Jag tror att möjligheten att bli gravid med heminsemination är ungefär som vid vanligt samlag. Kanske något mindre, med tanke på att några spermier (av de 100 miljonerna) kanske förstörs på vägen. Det viktiga är att hålla sperman kroppsvarm, som jag förstår det.

Man kan använda en mugg om man vill det, det viktiga är att man kan samla upp det mesta av sperman med hjälp av sprutan. En sådan liten spruta är inte heller något problem att s a s föra in.

Idag är sista dagen av vårt ”försökande” den här gången. Vi får se om det ger resultat som för ett år sedan, eller om det inte blir något, som alla de senare gångerna som vi har prövat.