Ett långt inlägg om sex

Jag blev inspirerad av vad Loba skrev häromdagen och det fick mig att spinna vidare i tankarna. När tiden går får vi ofta en förändrad syn på våra kroppar, och vårt sexliv förändras i takt med det. Tycker att vuxna människors sex egentligen diskuteras väldigt lite, jämfört med hur det numera diskuteras till unga människors fromma, om allt som har med de yngre årens sexliv att göra. Skam, rädsla att säga nej, rädsla att säga ja, hur man ser ut, övergrepp, preventivmedel etc.

Är sex ointressant när man har fyllt 35? Är det helt enkelt så att vi tanter och farbröder blir trötta nånstans i medelåldern och helt enkelt inte har lust? Händer något särskilt med oss som önskar oss barn, försöker, men inte lyckas?

För mig är alla mina viktiga livserfarenheter starkt kopplade till min egen kropp och jag tycker på många sätt att det inte är nåt konstigt alls att det där med sex hakar upp sig vid vissa tillfällen i livet.

När jag träffade min nuvarande man var jag 28 år gammal. Jag hade levt i ett förhållande som var ljummet på många sätt. Jag hade lärt mig att inte förvänta mig så mycket av sex, trodde att det skulle vara så. Att vi under ett år försökte få till en graviditet var mest en ganska tråkig och jobbig process. När jag då träffade en ny partner var det en otroligt härlig upplevelse att äntligen få uppleva sex som jag tyckte att det skulle vara. Det var både som en berusning och en otrolig klarhet på en och samma gång.

Första avbräcket för oss kom efter ungefär tre år. Då genomgick min man en större operation efter en idrottsskada och var ganska funktionshindrad en lång tid efteråt. Hans intresse för sex minskade till nästan noll och jag höll på att krevera av frustration. Efter det blev det väl aldrig riktigt som under den första tiden igen, men det var fortfarande bra.

En liten knäck kom också i samband med att jag fick misstänkta cellförändringar på livmodertappen. Skulle jag dö i cancer nu, tänkte jag och detta samt den efterföljande operationen gynnade ju inte precis lusten.

Vi tillhör inte de där paren som har haft sex efter ägglossningschema i åratal, vilket jag är väldigt tacksam för. När vi bestämde oss för att vi ville försöka få till en graviditet blev jag sjuk i en hjärntumör. Under insjuknandet fanns inte sex ens på tapeten, eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt fysiskt. När jag väl hade fått diagnos och opererats återstod en lång tid av rehabilitering. Jag var mina 16 stygn, mitt hål i huvudet, ganska lång tid efteråt. Kan inte tänka mig något som ligger längre bort från sex än sjukdom. För mig är sex glädje. Och om man mest känner rädsla och ömklighet är inte sex en känsla eller en tanke som ens existerar.

Under året som följde försökte vi att i sakta mak återta vårt sexliv. Kunde jag känna att min kropp kunde vara åtråvärd igen, eller var den bara sjuk? En svår omställning.

När jag fått definitiv bekräftelse på att jag var helt frisk, ville vi ta upp planerna på föräldraskap igen. Som jag har skrivit på den här bloggen tidigare, har min man svårt att få utlösning under samlag. Det är inget sexuellt problem för oss, men för barnalstring är det ju det. Vi löste problemet med små plastsprutor från apoteket, inseminering. Jag blev gravid direkt, på första försöket.

Under de 13 veckor som min graviditet varade hade vi inte sex en enda gång. Jag var helt enkelt för rädd att skada det som fanns därinne. Ja, det hjälpte ju tyvärr inte, jag fick missfall ändå. Missfallet ökade känslan från min sjukdomsperiod, att min kropp var defekt, vilket förstås påverkade hela situationen ännu mer negativt.

Efter missfallet hade vi sex, men många gånger mest för att få ut de där viktiga ”dropparna” ur karln, som jag sedan fick använda sprutan för att få in på rätt ställe. Sexigt? Inte direkt. Att veta att man ska föra upp den där plastsprutan varenda gång, ganska avtändande. Dessutom blev jag ju inte gravid heller.

Beskedet om infertilitet – bristande äggreserv – lite senare, tog knäcken på det mesta som hade att göra med att känna sig kvinnlig och åtråvärd. Jag kände mig som ett neutrum, en klimakteriekärring, som många nedlåtande brukar kalla det. Bra för sexlivet? Nope.

Räddningen för vårt förhållande har varit att vi alltid har kunnat prata öppet med varandra om sex. Vi har också kvar attraktionen för varandra. Vi har många fina sexminnen att tänka tillbaka på, om ärligheten ursäktas. Det tror jag har betydelse. Vi vet hur bra det kan vara och hoppas nog båda att åtminstone nå till en bråkdel av det igen.

Just nu har vi inte sex särskilt ofta. Och vi är också lite oense om det här med ”försökandet”. Maken vill att vi ska fortsätta med våra sprutor, men jag vill lämna det bakom oss och istället fokusera på att få samlivet att bli mer frekvent och bättre igen. Platsprutan ger mig olust. Vi fortsatte med den ett halvår efter infertilitetsbeskedet och jag tycker det är nog nu.

Nånstans här känner jag också en olust inför en eventuell kommande äggonationsbehandling som vi är tvungna att ta ställning till. Jag känner som sagt att det är nog för min del nu. Min kropp ska vara min, och medicinvetenskapen får inte låna den en gång till. Måste min kropp alltid vara både medel och hinder för att nå mina mål i livet? Jag tror att om jag inte får rå om den själv ett tag, så kommer jag ha svårt att hitta glädjen i den igen.

Känner ni andra försökare igen någonting av det här hos er själva?

Annonser