Nytt år

Har just kommit in efter en tvåtimmars promenad med maken. Vi har en väldig tur i och med att vi bor nära både naturen (skog, sjö) och stan. Vi hann in lagom till att det började snöa. Eller snöblandat regn, kanske man ska säga.

Vår nyårsafton blev lugn. Vi lagade mat och delade på en flaska bubbel. Jag dåsade kvar i fåtöljen efter att fyrverkerierna var över och såg klart på King Kong. Och så tänkte jag på hur otålig jag är att det nya året ska början.

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
[…]
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.

Jag ska inte hymla om att jag under det nya året kommer att vänta varje dag på att de ska ringa och säga att det finns ett barn till oss. Varje dag ska jag vänta på detta. Men jag ska också ge näring till de delar av mitt liv som inte handlar primärt om barn. Jag vill inte se tillbaka sedan och inse att jag inte var levande, i min väntan på det stora som skulle ske.

Jag ska ta hand om min hälsa lite bättre. Inte för att jag bryr mig så mycket om de 3-4 kg jag kanske rent objektivt borde gå ner för att de gamla jeansen ska passa igen. Jag är ett stort fan av Trinny och Susannah och det finns ju faktiskt formande underkläder! Men jag vill ha en god hälsa när jag blir förälder och jag har motionerat på tok för lite under 2011. Den motion som funkar bäst för mig är den som byggs in i vardagen, att ändra vilken hållplats jag kliver av vid på kvällarna t ex.

Det finns inga nyårslöften, men det finns förhoppningar. Må vi alla kunna blicka tillbaka på året sedan och se att drömmar har uppfyllts.

Annonser

Att shoppa för föräldraskap

Idag har maken och jag avlagt ett besök på Det Stora Möbelvaruhuset. Ett uttalat syfte var att titta på förvaring till barnrummet. Vi köpte inte så mycket, vi brukar inte göra det. Men vi tittade på sådant vi tänker oss att vi kommer att behöva till barnet.

Tror att vi vet vad vi vill köpa i form av förvaring för leksaker och sådant. Vi har inte kommit så långt som till klädförvaring ännu. Dock tittade vi lite på skötbord, haklappar och liknande saker också. Men när det kommer till att köpa något, så blir det stopp. Det känns jättesvårt att föreställa sig vem vårt barn är och vilka behov h*n har. 10 månader eller 3 år?

Saker som kändes ok att köpa var dock tvätthängare (sån där liten rund man hänger upp, med fasta klädnypor i), skydd för vassa kanter och hörn och en liten ficklampa som man vevar upp. Den sista perfekt i Landet, eftersom det ofta blir strömavbrott där!

Efter mer än 10 år av barnlängtan känns det ungefär lika verkligt att vi ska bli föräldrar, som att sagans fé ska komma och svinga sitt spö över oss. Det känns lite som att förbereda sig för något som vi har fantiserat ihop. Att få barn har varit något som har hänt alla andra, men inte oss. Därför är det jättesvårt att omprogrammera hjärnan inför en annan tänkbar framtid, den med barn. Att jag läser mycket om föräldraskap och tänker kring hur jag vill ha det, det gör det visserligen mer verkligt. Men inte helt verkligt.

Ett sätt att skapa verklighet är att småprata med maken om hur ditt och datt kommer att funka när vi har barn. Praktiska saker. Men fortfarande finns en vag känsla av att det är lite förbjudet. Förbjudet att önska och fantisera, eftersom det kanske leder till besvikelse.

En del människor säger att man ska leva som om det inte finns någon morgondag. Jag tycker utmaningen är att leva som om det finns en morgondag. Att planera för något som inte hänt än, men som kanske händer. Att tänka sig in i en framtid som man inte vet någonting om, men ändå göra sitt bästa för att den framtiden ska bli så bra som möjligt.

Det är så med föräldraskap också. Jag vet ingenting om hur jag blir som förälder, för jag har aldrig prövat på det. Men jag kan göra mitt bästa för att skapa bra förutsättningar, då när det händer.

Uppdatering: Jag har nu lagt till en ny sida på bloggen: Hur ser en adoptionsprocess ut? Som en kort information till er som hittat hit och funderar på att kanske själva adoptera.

Förbjuden frukt

Tog mig till närmaste klädkedja på lunchen för att knarka lite barnkläder. Då går man runt och känner på olika plagg och föreställer sig hur ens kommande barn ser ut och hur h*n ser ut i just det plagget.

Jag får alltid tårar bakom ögonlocken när jag gör det. För är det verkligen så att vi också ska få barn? Nånstans är det för bra för att vara sant. Kan inte riktigt vara verkligt, inte för oss. Men – kanske ändå?

Jag skulle aldrig få för mig att köpa något, det skulle kännas förbjudet nästan. Men jag väntar på den dagen då jag får lov att köpa till mitt eget barn, när det inte är nån kompis eller släktings barn som ska få det jag handlar. Den dagen känns svår att föreställa sig, men jag hoppas att den kommer.

"Art of Healing" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Om inte om vore

Ytterligare en familj från ”vårt” land har fått barnbesked. Det spritter liksom till varje gång, av hopp. Kan ärligt glädjas för deras skull, kanske därför att jag vet att deras steg framåt också är vårt steg framåt. De som har fått barnbesked under sommaren har väntat ca 5 respektive 6 månader. Även om vi inte vet hur det blir för oss, är det frestande att gissa att vår väntetid också blir ungefär så lång.

Tänker samtidigt att vår medgivandeutredning blev klar flera månader efter att vi hade hamnat ”överst” i kön till landet (om man hade fått köa till land innan medgivandeutredningen är klar). Om allt hade flutit på så smidigt som möjligt hade det kunnat vara vi som hade fått det där barnbeskedet nu. Om vår medgivandeutredning hade tagit 3 månader istället för 6. Om vi inte fått den där förbaskade graviditeten/missfallet som fick oss att tro att vi skulle kunna få barn på egen hand.

Å andra sidan, jag kan inte tänka på det viset särskilt länge. Nu har vi istället ett väldigt färskt medgivande (räcker alltså länge) och vi ligger faktiskt i slutspurten för att få barn. 

Samtidigt som vår medgivandeutredning i våras drog ut på tiden försökte jag tänka så, vad är några månader hit eller dit i det stora hela? Visst, det blir nog ingen jul med barn i år heller. Men nästa sommar…

"Ray of Hope" av h.koppdelaney / CC by nd 2.0

Och Hedda gråter

… av rörelse that is. För detta var dagens bästa.

Så vad gör man? Man säger ja. Vad annat kan man göra när livet hux flux placerar en unge i famnen på en? Man älskar på. Någon måste ju älska den här bebisen, och om inte vi vågat – vem ska då gjort det? Vår bebis har mandelformade, nästan svarta ögon, grop i kinden och len mage. Tio fingrar, tio tår. Alldeles perfekta, och jag tröttnar inte på att räkna dem. Det är allt ni behöver veta, eller hur?

Dagens bästa

Förutom att Medan du finns skriver dråpligt om hur möten med oförstående människor kan gå till, tipsar hon också om en fråga på DNs fråga Insidans experter: Sörjer min barnlöshet.

Vad ska man egentligen göra med sin sorg när man inser att det aldrig blir biologiska barn, undrar frågeställaren. Rådet hon får är, i korthet, att acceptera situationen och att gå sorgen till mötes.

Det är svårt att acceptera att det aldrig blir biologiska barn. Det vet jag, för jag har gått igenom den processen. Det är en oerhörd sorg att inse att just jag kommer aldrig att lämna avtryck i en annan människa på det sätt som de flesta gör i sina barn. Jag kommer aldrig kunna konstatera att mitt barn har min mans ögon och mina fräknar. Det tar tid att hitta den acceptansen och det är inget som går att forcera fram.

Jag gråter inte längre över att det inte blir biologiska barn för oss, även om jag har kvar en sorg över det. Men den sorgen är inte så stark längre. För jag kan bekräfta det andra rådet, att sorgen måste få finnas och släppas fram. Om sorgen inte får genomlevas så kommer den heller inte att släppa sitt grepp. Och det är en lång process, att sörja. Man sörjer kanske aldrig färdigt, men man kan leva vidare med sorgen som ett tunt stråk i bakgrunden. Något som finns men inte måste ta hela fokus.

Det viktigaste för mig, i min process, var att jag så snabbt blev klar över att nu vill jag adoptera. Där fanns aldrig någon tvekan för mig, eftersom jag sedan länge funderat över denna möjlighet, även om jag inte visste då att jag var infertil. Genom arbetet med adoptionsprocessen kunde också sorgen vändas till något konstruktivt. Här fanns hopp, något att jobba för.

Jag tycker att psykologen ger bra råd till frågeställaren och att det är bra att den här typen av frågor blir synliga för många. Bra grej! 🙂

En annan bra grej är att en av de väntande familjerna i ”vårt” land precis har fått barnbesked! 🙂

Tron varierar men hoppet består

Igår var en sådan där dag  som man har ibland. Som oförutsett blir en dag då tron på framtiden lyser med sin frånvaro. Då jag ifrågasätter det mesta i min tillvaro.

Maken har fortfarande problem med sin rygg och deppar över det. När har deppar blir han sådär blankt okommunikativ, stänger mig och resten av världen ute. Eftersom jag har svårt med avvisanden (på grund av hur min uppväxt tedde sig) måste jag verkligen kämpa med mina instinktiva reaktioner. Göra mig själv medveten om hur jag reagerar och varför. Det är svårt.

Helst vill jag bara rulla ihop mig till en sorglig liten boll, låta mina egna reaktioner ta över, låta tårarna komma. Men måste påminna mig om varför jag reagerar så starkt på att bli utestängd, att världen inte går under fast jag tror det. Den alternativa reaktionen, som också triggas av min bakgrund, är att inte låta mannen vara. Att gång på gång be/hota honom att släppa in mig. Inga av de reaktionerna leder till något bra resultat. Det bästa är att försöka släppa kämpandet och tänka att just nu är det såhär – men bara just nu. Imorgon är det bättre igen.

Senare på dagen när jag trots allt övertalat maken att gå en promenad med mig, så släppte han också in mig till sina tankar. Vad ska vi göra om det ryggonda inte går över? Om det är en farlig sjukdom? Om vi inte får möjlighet att få det barn som vi kämpat så för? En sådan framtid ter sig tom, jag kan inte se hur det skulle vara möjlig att leva så. Det ger mig ångest att tänka på. Får vi inte barn, så vet jag bara att allting måste ändras. Vi måste göra något annat än det vi gör nu.

Det jag kan försöka att göra, när de här dagarna kommer, är att tänka att vi lever dag för dag och ser vad som kommer. Att se flera månader, år, framåt kan kännas oöverstigligt. Men en dag till kan jag se. En dag till – och tänka att nästa dag blir en dag då tron är starkare igen.