Förbjuden frukt

Tog mig till närmaste klädkedja på lunchen för att knarka lite barnkläder. Då går man runt och känner på olika plagg och föreställer sig hur ens kommande barn ser ut och hur h*n ser ut i just det plagget.

Jag får alltid tårar bakom ögonlocken när jag gör det. För är det verkligen så att vi också ska få barn? Nånstans är det för bra för att vara sant. Kan inte riktigt vara verkligt, inte för oss. Men – kanske ändå?

Jag skulle aldrig få för mig att köpa något, det skulle kännas förbjudet nästan. Men jag väntar på den dagen då jag får lov att köpa till mitt eget barn, när det inte är nån kompis eller släktings barn som ska få det jag handlar. Den dagen känns svår att föreställa sig, men jag hoppas att den kommer.

"Art of Healing" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Tack för påminnelsen facebook

Vårt allomfattande sociala nätverk facebook påminner inte bara om när ens vänner fyller år, eller när man har bröllopsdag(!). Från idag såg jag också en ny typ av påminnelse, nämligen vilken status man skrev in just det här datumet för ett eller flera år sedan. Nyss fick jag den här informationen helt opåkallat.

För två år sedan idag hade jag tydligen lagt in en rad om att jag bara vill småäta hela tiden. Jaha, och varför då då? Plötsligt rasar det över mig att jag var gravid såhär dags för två år sedan. Försökte räkna efter. Ungefär 7 veckor gången och 6 veckor kvar till missfallet. Minns hur jag satt och hoppades att allting skulle gå bra. Hade lagt in en baby-ticker på min Familjelivssida och gick varje dag in för att kolla att ytterligare en dag lagts bakom mig, en dag framåt, en dag i säkerhet.

Tyvärr fanns det ju fortfarande väldigt många dagar framför mig och slutligen en dag i vecka 13 var det slut. När jag tänkte på det blev jag ledsen. Mest för att jag hoppades så mycket och var så orolig, och så hände det som jag minst av allt ville skulle hända. Så elakt.

Men så mindes jag vad maken och jag pratade om igår kväll. Nu har vi väntat barn i två månader nästan, om vi räknar från när vi ansökan skickades till landet. Och hittills har det gått bra. Det vill säga, vi har inte hört någonting och väntan har varit helt ok. Varje nyhet om ett nytt barnbesked bland oss väntande (3 st som jag känner till i sommar) har känts lite peppande.

I år, två år senare, väntar vi barn igen. Den här gången måste det gå bra!