Måste avundsjukan förstöra?

En av de känslor som jag tycker är svårast att handskas med i samband med barnlösheten är avundsjukan. Fortfarande gråter jag inuti varje gång jag får höra att en ny bekant/vän/familjemedlem är gravid. Även nu när vi ska adoptera. Och det är en så barnslig och basal känsla. ”Varför får inte jag?? Det är orättvist!!” Jag kan se mig själv som en femåring som stampar med foten och sedan börjar illvråla till omgivningens obehag.

Nu börjar jag ju inte illvråla. Inte utåt, men inuti ibland. Jag försöker hantera det vuxet, men har ingen aning om hur en vuxen hantering av avundsjuka ser ut. Istället blir det en väl invand strategi som plockas fram, att trycka tillbaka känslan och låtsas som om den knappt ens finns.

Imorgon ska jag träffa min jobbvänninna, som sist vi sågs före hennes semester berättade att hon är gravid. Nu ska vi alltså ses och jag funderar på hur jobbigt det kommer att bli. Jag frågade min terapeut hur man bäst hanterar detta. Jag vill inte förlora min jobbväninna som vän, så som det har blivit så många gånger förr: Att jag inte orkar umgås med den som ska ha barn, att den som har barn inte vill umgås med mig eftersom jag saknar barn.

Jag visste ju redan terapeutens svar, eftersom det är det enda möjliga svaret. Jag har ju redan formulerat det själv, vad jag ska säga:  ”Jag är glad för ditt barn/graviditet, men jag är samtidigt ledsen över att jag själv inte har fått det (än).” Det vill säga att jag måste berätta hur jag känner. Om jag inte gör det så är risken ännu större att vi glider isär, sa terapeuten.

Usch, vad jobbigt det känns. Är så rädd att framstå som missunsam. Och vem vill vara gammal, bitter och missunsam?

Om inte om vore

Ytterligare en familj från ”vårt” land har fått barnbesked. Det spritter liksom till varje gång, av hopp. Kan ärligt glädjas för deras skull, kanske därför att jag vet att deras steg framåt också är vårt steg framåt. De som har fått barnbesked under sommaren har väntat ca 5 respektive 6 månader. Även om vi inte vet hur det blir för oss, är det frestande att gissa att vår väntetid också blir ungefär så lång.

Tänker samtidigt att vår medgivandeutredning blev klar flera månader efter att vi hade hamnat ”överst” i kön till landet (om man hade fått köa till land innan medgivandeutredningen är klar). Om allt hade flutit på så smidigt som möjligt hade det kunnat vara vi som hade fått det där barnbeskedet nu. Om vår medgivandeutredning hade tagit 3 månader istället för 6. Om vi inte fått den där förbaskade graviditeten/missfallet som fick oss att tro att vi skulle kunna få barn på egen hand.

Å andra sidan, jag kan inte tänka på det viset särskilt länge. Nu har vi istället ett väldigt färskt medgivande (räcker alltså länge) och vi ligger faktiskt i slutspurten för att få barn. 

Samtidigt som vår medgivandeutredning i våras drog ut på tiden försökte jag tänka så, vad är några månader hit eller dit i det stora hela? Visst, det blir nog ingen jul med barn i år heller. Men nästa sommar…

"Ray of Hope" av h.koppdelaney / CC by nd 2.0