Hur man skapar en ”duktig flicka”

Det här med hur man beter sig i sitt liv egentligen, och varför, är förstås något som intresserar mig. Hur hamnade jag där jag är idag? Tror inte bara det är jag som ställer mig den frågan. Jag tror att jag är en typisk ”duktig flicka”. Det vill säga, någon som ser sitt eget värde bara i de prestationer hon utför, som har svårt att säga nej och som gärna vill ligga i framkant mest hela tiden, oavsett vad det handlar om.

För min egen del tror jag det började i barndomen (klassiskt!). Jag var ett barn som var duktigt på att teckna. Jag lärde mig ganska tidigt att läsa. Och när jag väl började i skolan presterade jag mycket bra studiemässigt. Den positiva uppmärksamhet som jag fick var (som jag minns det) först relaterad till min förmåga att rita bilder och sedan mina teoretiska prestationer. Men eftersom jag var blyg som barn blev jag sällan uppmärksammad som en bra kompis, snarare tvärtom.

När jag hade problem eller var orolig eller ledsen för något sökte jag förstås upp min mamma, som de flesta barn gör. (Pappa var väl på jobbet, som de flesta pappor.) Vid mindre problem tröstade mamma, men var det något som var lite jobbigare, ja då blev mamma arg eller började själv att gråta. Det lärde mig att jag inte kunde gå till mina föräldrar med riktiga problem och jag blev någon som höll allt sådant inom mig.

Om vi hoppar fram till mitt yrkesliv så blev det här med att lägga det egna värdet i prestationerna något som höll på att knäcka mig. Jag skulle inte bara jobba heltid och lyckas bäst på jobbet, jag skulle också plugga på universitetet, sitta som förtroendevald på olika poster, träna på gym, renovera min lägenhet, laga bilen, sticka vantar osv, samtidigt. Mina stressnivåer blev ofta väldigt höga och jag mådde inte särskilt bra. Under de 5 år då jag bodde ensam efter en skilsmässa fungerade också alla de här aktiviteterna som något att fylla det hål med, som en egen familj skulle kunnat fylla.

Jag mådde dåligt, men jag kan inte förneka att jag hade stor nytta av de här hyperaktiva prestationsåren karriärmässigt. Jag byggde nätverk och gjorde saker som bland annat ledde till att jag har det jobb jag har idag, det närmaste ett drömjobb som jag kan tänka mig.

När jag blev sambo och skaffade katt lyckades jag bryta det här till viss del. Men det var inte förrän jag blev svårt sjuk som jag egentligen kunde. Idag kan jag se på mig själv med betydligt snällare ögon än förr. Talade jag till mig själv förr, ja då var det för att säga hur dålig och värdelös jag var. Det behovet finns oftast inte idag. Jag har ju bara mig själv, från vaggan till graven. Vissa perioder och aspekter av mitt liv kan jag dela med andra, men under hela vår livsväg finns det faktiskt ingen annan som går med oss ständigt. Därför kan man lika gärna vara snäll mot sig själv. Det är ingen idé att ligga i fejd med eller piska på sig själv. Jag har bara mig. Och att verkligen ha sig själv kan vara en bra styrka. (Ja, nu låter det flummigt, men jag vet vad jag själv menar.)

Jag lyckades alltså inte bryta mitt destruktiva ”duktig flicka”-mönster på egen hand. Det skulle en sjukdom till det. Jag antar att man kan bryta sådana här beteenden och tänkesätt genom terapi, men att det kanske tar tid. Ibland har jag tänkt att min sjukdom spolade fram min livserfarenhet med minst 10 år. Den lärde mig mycket om livet, döden och om mig själv. Jag kommer säkert att skriva detta igen, men den var det värsta och det bästa som har hänt mig.

Annonser

Återupptäckt

I eftermiddags såg jag om filmen om den mexikanska konstnären Frida Kahlo. Det var nog några år sen jag såg den sist. Men nu satte jag mig ner för att verkligen ta del av den. Jag har alltid varit fascinerad av Frida Kahlos målningar och för längelängesedan var jag och såg dem när de ställdes ut på Millesgården i Stockholm. På ett ganska barnsligt sätt tyckte jag att de talade om den smärta som jag själv kände inuti, trots att jag vid unga år ärligt talat inte hade upplevt så särdeles mycket. En plansch som jag köpte på utställningen hade jag i många år uppsatt på väggen hemma. (Tror den ligger hoprullad i ett rör i källaren nu.)

Nu när jag själv har varit fysiskt sargad, gått igenom missfall och barnlöshet, skilsmässa och nytt förhållande (etc.) talar målningarna möjligen till mig på ett annat sätt än förr. Och filmen också. Kunde inte hjälpa att en eller annan tår trillade både lite här och där. (Jo, jag är mer lättrörd efter min hjärntumörupplevelse!)

Efter filmen var jag tvungen att ta fram min stora Frida Kahlo-bok som jag säkert inte har öppnat på mer än 10 år. Där finns målningarna reproducerade. Där hittade jag också två vykort som jag köpte på utställningen då för längesen. Ett av dem var den här bilden.

Bilden målade hon efter sitt missfall, som hon fick i tredje månaden. (Som jag.) Frida Kahlo kunde inte få barn efter en skada som hon ådrog sig i en bussolycka då hon var 18 år gammal.

Det är tydligt att missfallet var något som berörde hennes eget liv djupt. Dels har hon avbildat händelsen på bl a detta sätt, dels skaffade hon sig ett foster i en burk med formalin. Hon brukade, enligt min bok, visa fram burken för gäster och säga att det var hennes eget foster. Man kan ju tänka sig att det gjorde många illa berörda. Man kan också tänka sig att det var hennes sätt att provocera fram en reaktion i en kultur/omgivning som sa att det är tabu att prata om missfall. Och samma sak gäller ju i dagens Sverige, tyvärr.

Hur kan vi använda våra udda och svåra upplevelser på ett konstruktivt sätt? För vi vill ju alla komma vidare och på något sätt skapa en mening i våra liv? En del skapar konst, som Frida Kahlo. Jag önskar lite hemligt att jag själv hade talangen att åstadkomma just någon form av konst. I brist på sådan försöker jag på lite olika sätt. Ett sätt är att stötta andra som varit igenom liknande upplevelser som jag har. Exempelvis är jag sk samtalsvän hos Cancerfonden.

Jag är alltså tillgänglig för kontakt, via mejl, från personer som behöver någon att bolla med i en svår situation, relaterad till cancer. Hittills har jag blivit kontaktad av anhöriga enbart, men jag hoppas litegrann att någon som själv är personligt drabbad ska höra av sig. För det är där min egen erfarenhet finns, att själv vara drabbad av dödlig sjukdom. Hur det är att vara anhörig kan jag tyvärr inte föreställa mig riktigt fullt ut. Och så har jag genom en annan blogg jag driver också fått kontakt med många och förhoppningsvis kunnat vara lite till nytta för någon.

För det är ju vad man vill – betyda något. Och vi söker alla våra vägar dit.