Funderar en del på Barnläntans undersökning och vad den visar. Just det här att så många som drygt hälften någon gång har funderat på att ta sitt liv på grund av barnlösheten och att en del har dessa tankar varje vecka. Samtidigt som mer än hälften aldrig har erbjudits psykologiskt stöd. Att lämnas ensam med sådana svåra tankar är tufft. Det är egentligen ett stort folkhälsoproblem vi har att göra med, men ett dolt. Det enda sättet, tror jag, att få mer stöd till den här gruppen, det är att börja tala mer öppet om ofrivillig barnlöshet. Inte bara för att fler ska få hjälp, men för att färre ska slippa känna sig ensamma och misslyckade.
Som jag skrev tidigare, i vissa länder blir en ofrivilligt barnlös kvinna utstött från samhället. Så är det inte hos oss, men vissa av de värderingar som ligger till grund för en sådan syn på kvinnor har vi spår av även hos oss. Helt enkelt därför att om vi går tillbaka i tiden var en kvinna som inte kunde producera barn av mindre värde, även hos oss.
Det är jättesvårt att vara den som bryter tabut och öppet börjar berätta om sina erfarenheter av ofrivilligt barnlöshet. Det är mycket lättare att berätta om det när man har den perioden bakom sig. När man själv är i kris, så har man fullt upp med sina egna reaktioner och att läka sig själv. När man har läkt, det kanske är då som fler av oss kan börja berätta – mer?
Jag hittade en artikel om sorg på nätet idag, en amerikansk hjälpguide för olika sorters livsproblem. Bland annat listades myter och fakta om sorg på ett sätt som jag tycker var bra. Jag översatte lite:
Myt: Smärtan försvinner snabbare om du ignorerar den.
Fakta: Om du försöker igorera smärtan kommer den inte till ytan och på lång sikt blir det värre. För att kunna läka måste du aktivt ta itu med smärtan.
Myt: Det är viktigt att ”vara stark” när man går igenom en förlust.
Fakta: Att känna sig ledsen, rädd eller ensam är en normal reaktion. Du är inte svag därför att du gråter. Du behöver inte ”skydda” dina nära genom att sätta på dig en mask. Om du visar dina sanna känslor så kan det hjälpa både dem och dig.
Myt: Om du inte gråter så betyder det att du inte är ledsen över din förlust.
Fakta: Att gråta är ett vanligt uttryck för sorg, men det är inte det enda uttrycket. De som inte gråter kan känna lika djup smärta, men visar det på andra sätt.
Myt: Sorg varar i ungefär ett år.
Fakta: Det finns ingen tidsgräns för sorg. Hur länge den varar varierar från person till person.
Att få hjälp att hantera sin sorg och smärta innebär ofta att den snabbare kan komma till ytan och bearbetas. Det är därför jag tycker det är så viktigt att människor får psykologisk hjälp. I barnlöshet blir det lätt så att man fastnar i ett sorgetillstånd som varar år efter år, eftersom själva krisen ju inte tar slut så länge processen till barn inte tar slut. Men jag tror ändå att det finns möjlighet för sorgen att lätta, även om man fortfarande befinner sig i barnlösheten. Om man får bra hjälp.
Nu blir det här ett alldeles för långt inlägg igen. Men jag insåg imorse att jag inte befinner mig i den där djupa sorgen längre. Och det känns som en befrielse. För jag har stundtals varit en av dem som inte känt någon mening med att leva. Jag har sett inre bilder av mig själv där jag kastar mig framför ett tåg. Framförallt har jag känt sorgen som ett tungt täcke som jag fått släpa med mig vart jag går, en enorm tyngd över axlarna. Men just nu känns det lättare än jag ens kommer ihåg att det har känts förut.
Och det finns ju flera skäl till det. 1. Vi är förhoppningsvis på väg att få barn. 2. Jag har släppt fram sorgen och låtit den finnas. 3. Jag har fått hjälp att se mina känslor och varför jag fungerar som jag gör genom terapi. 4. Att bli mer öppen gentemot andra med min situation har ffa stärkt mig. Detta betyder inte att min sorg är borta, men den dominerar inte tillvaron på samma sätt som förut. Det känns bra – just som en tyngd har lättat.
Heddas Dagbok 