Så var årets hjärnröntgen avklarad. Ligga blickstilla i drygt 30 minuter djupt inuti ett rör när det smäller och smattrar som ett vägarbete kring öronen. För att undvika klaustrofobi blundar jag. Tankar på sjukhusserier som t ex House bör undvikas just då, eftersom patienterna på tv oftast har en tendens att få epileptiska anfall i den där maskinen. Tänker att det måste vara ganska ovanligt i verkligheten, men av nån anledning gör det sig bra på film.
Det tar två veckor för mig att få resultatet, det som röntgenläkaren ser på sina skärmar i realtid medan jag ligger där. Den här gången försökte jag inte ens läsa i personalens ansikten vad de eventuellt sett eller inte sett. Har lärt mig om deras pokerfejs-professionalism.
Tror jag har bestämt mig för att kontakta min läkare angående specialistläkarintyget, när jag har fått resultatet av röntgen. Utan det resultatet är ju inte bilden av min hälsa komplett. Jag är inte rädd att hjärntumören har kommit tillbaka. Jag känner att den inte har det och jag vet att risken är lika liten som för vem som helst. Men jag känner ett obehag inför tanken på att jag ska vänta i två veckor och sedan få ett besked från min läkare. Ett besked som på många sätt är avgörande för min framtid. Varje sånt där kritiskt moment i vår adoptionsprocess är förenat med oro. Filifjonkan är där igen.
Stor kram till dig.
Jag kan inte ens börja att föreställa mig hur det måste kännas att ligga där, att vänta de långa veckorna på resultatet. Hoppas av hela mitt hjärta att det ser bra ut.
Tack! 🙂 Det hoppas jag med.