Det är nåt slags baby-boom på min facebook just nu (har läst att vi är flera bloggare som upplever det). Jag blir dock inte ledsen och ångestfylld över de bilder på dygnsgamla spädisar som läggs ut. Och jag har känt till de graviditeter som nu avslutas såhär positivt.
Men visst blir jag avundsjuk, det blir jag. Inte på spädisarna i sig, utan snarare på den självklarhet med vilken deras föräldrar skriver om dem på nätet. De är färdiga att publiceras med namn, längd och vikt.
Visst finns det en liten önskan längst inne även i mig att berätta för hela vida världen om vår dotter som väntar på oss där långt borta. Hur lång hon är och hur vackra hennes ögon är. Att jag har hennes fotavtryck. Att vi nu bara väntar på att få träffa henne.
Men jag har förstås inte berättat något om det, inte på facebook. Och det finns flera skäl: Man ska vara väldigt återhållsam med information om det blivande adoptivbarnet på nätet, inte minst därför att google finns i de flesta länder på jorden. Inget bör ”läcka ut” innan allting är klart. Och sen är det just detta faktum att det faktiskt inte är klart, saker kan hända. Och sen är det att barnet har en egen historia, det föds inte in i familjen, och den historien är barnets egen att förfoga och bestämma över.
Och så är det ju faktiskt så att jag har en väldig massa löst folk som vänner på fb och det är inte till dem som jag i första hand vill berätta om det stora i mitt liv. Och sen är det den eländiga ryggsäcken, 10+ år som ofrivilligt barnlös. De åren gör något med en, man går från kanske naiv och förhoppningsfull till cynisk och sammanbiten. Jag är inte alltid cynisk och sammanbiten, men jag är nog mycket mer så i förhållande till att få barn än mina fb-vänner som är nyblivna bebisföräldrar.
Vi har ju också på något sätt fått barn. Det är ganska dumt av mig att bli avundsjuk på dem som kan berätta sådär fritt om sina nyfödda. Men det är väl de här enkla och okomplicerade omständigheterna som jag är avundsjuk på. Vägen fram till vårt barn kommer alltid att ha varit mycket längre och krångligare än de flesta andras. Kanske kommer det en dag då jag kan se den krångliga vägen som en gåva, på något vis.
Heddas Dagbok 
Jag vet ju inte, för jag har ju inte adopterat ngt barn. Men jag föreställer mig att man kan känna att om man inte gått just denna vägen hade just detta barnet inte varit ditt.
Tack haren 🙂 Jag har förstått att många adoptivföräldrar tolkar det så, som att det finns en djupare mening i väntan och lidandet, för att de skulle få just det barnet som de fick. Eftersom jag själv inte tror på ödet på det sättet, så har jag lite svårt för den sortens meningsskapande. Alla svårigheter fördjupar livet på både ont och gott, det är kanske är som vinsten ligger. Vad vet jag 😉
Kan ärligt säga att med blicken i backspegeln kan jag vara tacksam för att vi har fått gå den svåra vägen. Det har gett oss perspektiv på vad som verkligen är viktigt i livet samt att det givit oss vår underbare son!!!!
Jag tror och hoppas att du också ska få se det så en dag.
Sa så sent som igår till min man att det är fantastiskt att man idag helt ärligt kan säga att det inte finns ett uns av sorger och besvikelser kvar över att vi inte fick några biologiska barn, trots den otroligt jobbiga vägen fram till vårt älskade barn.
Önskar er nu all lycka och hoppas att ni snart får träffa er dotter!!!!
,
Jag tror som Magda, att det är viktigt att komma dithän när barn finns på plats, att man kan lägga det bakom sig. Jag har diskuterat det med vänner som adopterat, de sa att allt förvann fort, men att de hade adopterande vänner som fortsatte vara bittra över att det dröjt. Du verkar inte vara en sådan:-)
Jag förstår precis, jag har själv haft svårt att outa. Allt känns som hittepå.
Kanske kan du se det som om du fått en ny och kul tjänst, som du vill berätta om, men faktiskt måste vänta av goda skäl? Att ni har en härlig hemlighet en stund till, en fot som bara är er. Se det så, i stället för att det är en begränsning.
Tänk, det är nära nu. Jag ryser bara jag tänker på det. Även om något kan gå snett, det kan det alltid, så går det ju oftast bra. Jag är så glad för er skull!
Tänker på det du skrev om fb och kan hålla med. För mig är det nog inte direkt avundsjuka att de fått sina barn, utan mycket mer ofta nonchalansen de skriver om det med. För mig är det så heligt och därför som en nagel i ögat att de skriver om det som vilket vardagsbestyr som helst. Det är där vi är olika, de som får barn utan att knappt önska det och vi som inte har det på samma vis.
Grattis igen!
Lycka till och våga tro, om än bara för er själva så våga!
Jag har ju redan erfarenhet från ett livsavgörande trauma, min sjukdom för några år sedan, och har sedan dess följt min egen process efter tillfrisknandet.
Det finns olika faser, som jag tror går att jämföra med att bli ”botad” från sin barnlöshet. Det är krisbearbetning, helt enkelt. Idag kan jag se att det har kommit mest gott ur min sjukdom, även om dess (negativa) konsekvenser är något jag fysiskt lever med varje dag. Men för ett par år sedan tyckte jag nog att de goda och onda konsekvenserna var lika starka. Delvis är det en fråga om tid för att läka och hitta nya meningar. Meningen i mitt fall har inte handlat om ödestro, utan om att lära av det som sker. För det berikar livet, även om det inte alltid går att se hur, sådär på en gång.
Jag tror den dagen kommer, för oavsett ödestro så kommer nog tanken för de flesta adoptivföräldrar, eller föräldrar över huvud taget ”Tänk att vi fick just det här barnet!”
Jag hoppas det mycket snart är tid för ert möte med ERT barn. Er dotter.