Plågsam väntan

Nu vill jag bara förtydliga att det inte är min väntan som det här inlägget ska handla om, för den har inte hunnit bli så plågsam ännu.

Men jag såg Drömmen om ett barn på tv3 play nyss och tänker på alla dem som nu har väntat så länge i Sydafrika. Eller, det är väl egentligen en liten grupp som har väntat riktigt länge. Även om jag inte skriver i tråden själv, så följer jag Sydafrikatråden på Familjeliv. Jag tycker det verkar så jobbigt, så jag vill helst inte tänka på det. Och jag vet ju att situationen är och har varit liknande i andra länder.

Minns ett visdomsord jag fick med mig från en person som skulle adoptera, men i våras blev ”för gammal” och fick avbryta sitt köande. (Hon är nu lycklig fostermamma istället, btw.) ”Bered dig på att vänta mycket längre än du tror”. Såna visdomsord vill man helst inte ta till sig. Man tänker att för mig kommer det att gå fort, vi ska inte behöva vänta lika länge. Annars blir det för svårt att se framåt.

Vi var på Hämta barn-kursen igen. För min del känns det alltid jättebra att träffa andra blivande adoptivföräldrar. Man slipper känna sig som den avvikande och kan dela erfarenheter som helt enkelt inte går att dela med andra, som inte gått igenom detta själva. Vi pratade med ett par som fick sitt barnbesked ungefär samtidigt som jag och maken fick vårt medgivande. Dvs för 8 månader sedan. Så länge har de alltså väntat på resebesked. Under tiden har de sett sina barn växa, på bild. Också svårt att ta in hur det egentligen är, att ha sina barn, men ändå inte ha dem. Att inte få veta när man ska få träffa dem, inte veta riktigt hur de tas omhand. Hur kan man förklara hur en sådan väntan känns?

Återigen imponeras jag av personer som vågat vara så öppna i sin barnlängtan, som Emilie och Anders i Drömmen om ett barn. Jag tror det gör skillnad, när man vågar berätta om de svåra och ”fula” känslorna som man oftast också har. Om omgivningen kan ta emot det, men det kan den ju inte alltid.

Själv har jag nu påbörjat olika praktiska förberedelser, att köpa barnvagn, som sagt, och att återigen kontakta Försäkringskassan. Vi får väl skicka in medgivandet till dem, om de nu promt ska ha det, vilket de påstår. Dessvärre är jag inte lika effektiv på jobbfronten i dessa dagar… 😉

8 reaktioner på ”Plågsam väntan

  1. Helt OK att vara ineffektiv på jobbet när man väntar barn 😉 Och jag hoppas att väntan inte hinner bli för plågsam. Nu tar jag igen det jag missade i Drömmen om ett barn. Och är inte heller så effektiv fastän jag har väntat klart.
    Nyfiken på vad Hämta barn-kursen innehåller, så berätta gärna mer!

    • Det är väldigt mycket listor i kursen. Packlistor och inköpslistor. Listor på hur man barnsäkrar hemmet. Skulle gärna se lite mer av diskussion och samtal i kursen, även om det praktiska är bra. Men mycket skiljer ju ändå mellan länder och vårt land är ju ganska speciellt vad gäller vistelse och packning. Och allt det får vi ändå ta reda på själva (vilket vi i princip redan har gjort). men kursen är ändå en liten spark i baken att komma igång med förberedelserna.

      • Jag skulle nog också hellre haft samtal än listor man kan få på webben. Kan kan fundera ibland på om organisationerna verkligen är uppdaterade till den verklighet som är nu, med längre vistelsetider (Kenya i synnerhet – men inte bara) eller om man kör samma kurskoncept som alltid förr…
        Glad hur som helst att kursen känns givande.

  2. Imorgon kommer tre mammor med barn hit och firar min treåring – vi 4 blivande mammor träffades på vår hämta-barn-kurs och kontakten med dem har varit så mycket mer värdefull än listorna på kursen 😉

    Att vänta på att få hämta sitt barn som är på andra sidan jordklotet är så oerhört plågsamt att jag fortfarande gråter när jag läser mina egna ord från den tiden.

    Ibland när jag tänker på hur kvinnor som först försökt få bio-barn beskriver att de fortfarande kan känna en sorg så tänker jag att det kanske är samma känsla – inte att de sörjer det biobarn som inte blev utan att känslan så var så stark att man lätt kan känna den efteråt också.
    Jag väntade 7,5 månad på att få hämta min dotter – och apropå att ställa in sig att det tar längre tid än förväntat – min förväntade väntetid till rb var 4-6 månader och trots att jag inte gjorde det medvetet så ställde jag in mig på 4 – och varje dag efter det var hemsk!
    Självklart är det värt allt – det är ju vägen till ens barn men jag måste säga att lång tid mellan bb och rb får mig att lägga ett land längst ner på prioriteringslistan. (och just nu är ert land en het kandidat till ev syskon här – så jag följer din blogg med ett nästan ännu större intresse nu ;-))

    Och nej, inte medgivandet – fk ska inte ha medgivandet. Jag är så gott som säker på att de menar samtycket. Samtycket är ju ett slags medgivande på att ni får adoptera just det barn som blir ert.
    Det är det de ska ha – medgivandet säger ju ingenting -mer än en massa saker om er som inte fk behöver eller ska ha!

    • Vilken bra reflektion Hej och hopp, att ”det kanske är samma känsla – inte att de sörjer det biobarn som inte blev utan att känslan så var så stark att man lätt kan känna den efteråt också.”
      Spännande om ert syskonland blir samma som Heddas 🙂

  3. Hej och Hopp, förstår att det var en tärande väntan på rb. Och jag tror att man förhoppningsfullt alltid ställer in sig på den kortare väntetiden, omedvetet. Man får ju ändå vänta så länge i hela den här processen.

    Angående FK, jag försökte argumentera med dem om varför de skulle ha medgivandet, men det hade jag inget för. Det skulle in helt enkelt, för att vi ska kunna påbörja ett ärende hos FK. Jag frågade varför de skulle ha det, men fick inget svar, bara att det ska skickas in. Så nu har jag skrivit ett brev och ska skicka kopia på nämndbeslutet… Så att vi kan påbörja ärendet. Antar att vi senare ska skicka även samtycket och det där Haag-papperet också. Även om jag vet att de antagligen kräver mer än de har rätt till, så tänker jag att jag orkar inte tjafsa om detta.

    Vad roligt att du funderar på ”vårt” land! Det är ju onekligen ett av de länder som det går relativt fort i, samt där ensamstående (kvinnor) tas emot. Just nu känner jag mig lite deppig över att vi aldrig kommer att kunna få ett barn till därifrån pga åldersskäl, men det är nog att gå händelserna lite i förväg. Vi har ju inte ens fått första barnet än… 😉

  4. Hej där!
    Fick tips om din blogg och kikar förbi. Stort lycka till med allt! Får jag fråga vilket land ni ska adoptera ifrån? (det kanske du har skrivit om i tidigare inlägg iof…)

    Kram,
    Emilie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s