Orosförmiddag

Telefonen ringde ovanligt tidigt idag. Maken svarade och förde att långt och allvarligt samtal med vad jag gissade var hans föräldrar.

Igår när de kommit hem efter sitt besök hos oss tog de ett glas vin och sedan ramlade svärfar i hallen. Omständigheterna verkar oklara, men idag har han ingen balans. Samtidigt deklarerar han att det är ”onödigt” att söka sjukvård. Ibland kan jag bli galen på dessa gubbar och deras sjukvårdsskräck. Att inte söka vård när man faktiskt behöver är inte bara dumt, det är dessutom oförskämt mot familjen som oroar sig för vad det är fråga om.

Uppenbarligen hade de inte ens ringt sjukvårdsupplysningen, utan ringde sonen istället. Vad nu han skulle kunna göra åt saken. Efter ytterligare samtal har de dock tydligen lovat, båda två, att söka upp sjukvården.

Maken har gått runt här och oroat sig. Nu har han i alla fall kommit iväg till gymmet, som han hade tänkt från början. Maken tror att han ensam har ansvar för att lösa föräldrarnas problem (lite som jag). Jag tycker dock att när man är 60+ har man levt tillräckligt länge för att själv ta ansvar för de beslut man fattar. Svärföräldrarna måste försöka lösa situationen själva (söka vård), även om vi naturligtvis bryr oss om och hör efter vad som sker. Om svärfar blir inlagd så får vi försöka ta det därifrån. Min huvuduppgift är att stötta min man, som tycker att hans huvuduppgift är att stötta sina föräldrar.

Jag hoppas verkligen att det inte är något allvarligt med svärfar. Hans hälsa är nog inte den bästa med övervikt och storrökning. Och jag vet ju att min man oroar sig sedan tidigare. Vi får hålla tummarna idag och hoppas på det bästa.

7 reaktioner på ”Orosförmiddag

  1. Herregud. Att de ska vara så envisa 60+’arna!! Särskilt deras partners som väl faktiskt borde fatta att någon som tex fått en stroke inte är vettig nog att fatta bra beslut. De borde ju veta att chansen att bli helt återställd med sjukhusvård inom en timma är jättestor, och nästan obefintlig ett dygn senare även om man överlever och blir okej.

  2. Tack för omtanke! Svärfar är nu inlagd på sjukhus. Han har skyhögt blodtryck och har haft en mindre stroke. Maken har pratat med sin mamma i telefon. Pappan ville inte prata. Vi får avvakta alla resultat. Först måste de försöka få ned blodtrycket, antar jag. Tänker i hemlighet att detta kunde ha slutat mycket värre. Jag umgicks med många stroke-drabbade de veckor jag själv låg inne för neurologisk rehabilitering. En stroke kan sluta precis hursomhelst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s