Genusperspektiv på fertilitetsbehandlingar och adoption

Maken och jag hade ett intressant samtal igår. Jag frågade honom vad det egentligen är med ”er män”, varför håller så många envist fast vid behandlingar som IVF och liknande, mycket längre än sin kvinnliga partner i många fall. Varför är det så trögt att ta steget mot alternativet adoption för många män, de är ju ändå inte de som är gravida?  Är den biologiska kopplingen viktigare för män och i så fall varför?

Min man har en teori kring dessa frågor. Vet inte om den är helt i överensstämmelse med verkligheten, men det är såhär han uppfattar problematiken:

När ett par säger att de har problem med att bli med barn, så utgår de flesta i omgivningen från att det har med mannens förmåga att göra. (Säger min make, men håller jag med?) Han klarar inte att ”göra henne gravid”. Alltså något som slår mot en viktig del av mannen, potensen och viriliteten. Det är väldigt jobbigt för män, hävdade maken. Han berättade om de diskussioner som fördes under vår föräldrautbildning inför adoption, när vi placerades i enkönade grupper. Alla killarna på kursen framhöll då, enligt maken, att det minsann inte var dem det var fel på, det var deras kvinna som hade fertilitetsproblem.

Att adoptera blir på sätt att vis att kapitulera och erkänna att, jo, det finns ett problem. Och såvida man inte berättar att det är kvinnans ”fel” så kommer ”alla” tro att mannen saknar de där viktiga manliga attributen. Att inte kunna få barn är alltså något som slår mot manligheten.

Jag kan sätta upp tusen invändningar mot mannens resonemang och jag tror själv att det han beskriver är ganska tillspetsat. Inte desto mindre tror jag det ligger något i det. Som kvinna – jag själv t ex – och infertil känner man absolut att man blir berövad en (stor eller liten) del av sin kvinnlighet. Så visst hänger fertiliteten och den roll man har som könad varelse ihop, även om man är kvinna. Inte minst då.

Men poängen är att eftersom det kvinnliga könet ändå värderas lägre än det manliga i vår värld, så tappar inte kvinnan ”masken” på samma sätt. Dessutom har kvinnan i regel redan skaffat sig en arsenal med resurser (vänner, bloggar, forum) där hon kan få utlopp för sin besvikelse och sorg. Mannen står i regel ensam och har att brottas med den ”omklädningsrumsjargong” som råder i många kretsar. Att den man som adopterar sina barn, han räcker inte riktigt till som man. Kanske finns det även en koppling här till att det är en större del akademiker än icke-akademiker som adopterar? Mansrollen ser trots allt något annorlunda ut i olika kretsar.

Vad säger ni som läser? Är det såhär tillspetsat? Ligger det något i min mans ”teori”?

5 reaktioner på ”Genusperspektiv på fertilitetsbehandlingar och adoption

  1. Jag kan nog känna igen det där med att det alltid ifrågasätts att det är maken som inte kan… Men tvärtom var han inne på adoption låååångt före mig… Men att de skulle köra något machotugg på förldrautbildningen vet jag inte. Detta ska jag undersöka!

  2. har diskuterat detta med M och med min vän som är terapeut och hon säger att manlighet hänger mycket ihop med förmågan att fortplanta sig.

    M säger definitivt att han inte ser det så, han tycker vi ska ha donator om det inte funkar, han tycker att det kan ge mig möjlighet att bli biologisk frälder men för honom (om det inte funkar) så kan han ju inte det hur som helst och att då får han iaf vara med från början.

    De flesta i vår omgivning tror att det är ”fel” på mig. Vi har inte varit helt tydliga med hur det ligger till för det är ju ett gemensamt bekymmer och vi har valt att inte berätta alla detaljer. Jag upplever att många i vår situation tycker att män fått bättre bemötande och snabbare bemötande med sina problem än vad vi kvinnor får. Men jag vet inte säkert.

  3. Jag håller med ovanstående. Jag tror att det oftast är män som får kommentarer om det.Det hör tills ättet att prata till varandra inom vissa manliga kulturer. Däremot uppfattade jag att de flesta, om man skulle ta bort kommentarer som är enkla att slänga ur sig, trodde att det handlade om mig.

    Jag tror att det idag är viktigt att vara biologisk förälder inom både den kvinliga och manliga kulturen. Mannen för att (be)visa att han är man och kvinnan för att bli kvinna, det blir man genom moderskapet.

  4. Ja, själv har jag alltid uppfattat det som att alla tror det är fel på mig (jag brukar iof sig ofta upplysa om att det är mig det är fel på, av någon dunkel anledning, kanske för att inte misstänkliggöra min man??).

  5. Frågade maken igår om han mindes vad det talades om på föräldrautbildninge – men han kunde inte komma ihåg att situationen var ”macho-stilig” och att de alls pratade om vems felet är…
    Det är dock rätt intressant att man måste redogöra för hur eller vem som bär felet till att det inte blir några barn.
    Varför vill folk ha den infon alls? Är det för att det är snaskigt eller för att de vill veta vem det är ”synd” om?
    Jag brukar säga att VI inte kan få biologiska barn. Följdfrågan är ofta: är det HAN som inte kan…
    Då säger jag att vi har ‘dubbelfel’…
    Men inte ens det verkar ha gått fram hos vissa… 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s