Jag borde…

I eftermiddag har jag gett mig själv ledigt från alla måsten. Det behöver jag, för de senaste dagarna har det bara snurrat av negativ stress i skallen.

Förmiddagen har jag tillbringat på ett möte om den sjukdom som jag har haft, för vårdpersonal, patienter, anhöriga och andra relaterade. Kände mig lite malplacerad då mötet dominerades av vårdpersonal samt att jag alltid känner mig lite fel i förhållande till dem som inte har blivit friska, som jag har. Kanske känner jag skuld för att jag är frisk. Kanske har jag ibland uppfattat att jag borde känna skuld för att jag fick bli frisk, i förhållande till dem som aldrig blir friska. Efter mitt tillfrisknande har jag känt det som en uppgift att ge något tillbaka till dem som är sjuka. Jag som kan och orkar.

Men jag orkar ju inte. Har ibland frågat mig själv varför jag ofta känner att det är jag som ska ställa upp, när frivilliga för olika viktiga uppdrag efterfrågas. Jag har idag två krävande förtroendeuppdrag på fritiden, ändå funderar jag på fler. Borde jag inte engagera mig mer för de barnlösa, för de sjuka, för adoptivfamiljer…?

Sanningen är att jag borde engagera mig mindre. Jag har en hjärna som är åldrad i förtid på grund av sjukdom. Jag har de senaste åren varit med om flera olika trauman. Jag är mitt i en ganska krävande adoptionsprocess. Och jag har aldrig haft det där stödet från min familj, som andra medpatienter vittnar om. Hur andra har ställt upp, jag har aldrig varit med om det. Den som har funnits där är min man.

Trots att jag idag har semester, har förstås mejlen och telefonsamtalen strömmat in på jobbmobilen, som ligger i väskan. Pip och surr. Det är lite svårt att koppla av då. Jag borde låsa in den där telefonen i en låda på jobbet.

Återigen, det är bara jag som kan sätta gränserna för vad jag kan och ska göra. Och det måste jag klara av att göra på egen hand.

Tänk om det vore så att allt engagemang och arbete vore jämnt fördelat. Det skulle vara fint. För jag vet ju att varje gång som jag tackar nej till ett uppdrag eller en förfrågan i jobbsammanhang, så är det någon av mina likaledes duktighetsstörda kollegor som får bördan (en handfull). Därför att de inte har lärt sig säga nej. De som är bra på att säga nej eller huka sig för ansvaret får ju i regel inte ens frågan. Om man har en duktighetsstörning så är man nog oftast stolt att få frågan, men känner lätt ångest inför uppdraget. Jag tycker det känns jobbigt i det korta perspektivet att säga nej, men på lång sikt känns det bra.

Nu är jag åter i ett läge där jag borde avsäga mig uppdrag. Jag var där för några år sedan också, när jag var på väg tillbaka efter sjukdomen. Jag tror inte det går nu att avsäga mig, men det går ju att inte ta på sig något nytt.

Just nu undrar jag också, var ska jag tanka min energi nånstans?

Annonser

4 reaktioner på ”Jag borde…

  1. Jag har just skrivit färdig en inbjudan till en retreatdag. Kanske är något sånt ett sätt att tanka både ro och energi? En dag helt i stillhet. Utan pip och surr.

    Jag önskar verkligen att du skulle kunna, inte bara säga nej utan också hitta vad du kan kliva av ifrån. Du har själv skrivit varför det är nödvändigt. Det är inga små gruskorn de där som ligger i ryggsäcken.
    Jag förstår de där tankarna på att det då blir andra som får dra lasset, men den som är viktigast att ta hänsyn till och hand om är du. Och snart ska du ha kraft att ta hand om den som kommer kliva högst upp på viktighetsstegen.
    Oj vad jag önskar dig vilan….

    På en kurs i NVC fick jag med mig detta: ”Säg inte nej. Säg vilket behov som hindrar dig från att säga ja”.

  2. Tack Cecilia för din snabba och fina kommentar! 🙂 Jag kom ju på själv nu – att bilden i inlägget är en sån grej som gör att man tankar energi. Mina små katthjärtan! ❤

  3. Tillåt dig själv att säga nej innan det går för långt. Jag hittade min styrka när vi väntade på barnbeskedet. Då sa jag nej till allt. Jag tankade kraft i min ensamhet. Jag behövde det. Nu i efterhand är jag glad att jag inte behövde säga nejet när sonen väl var kommen till oss. Det hade på nåt vis tagit ännu mer kraft eftersom det ändå krävt engagemang till en början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s