Ursäkter

Har för mycket omkring mig för att hinna blogga, vilket är beklämmande.

Hann dock med en stund hos terapeuten häromdagen. Vi pratade ganska mycket om mina svårigheter att säga nej. Jag verkar ha glidit tillbaka i gamla spår litegrann. På sistone har jag haft för lätt att ta på mig för mycket.

Anledningen till att jag tackar ja till uppdrag av olika slag har berott på att jag bara ser mitt värde när jag presterar. Min sjukdom hjälpte mig att sätta stopp på ett effektivt sätt. Men ibland kan jag känna dåligt samvete när jag säger nej till saker pga sviterna efter min sjukdom. Det känns som om jag försöker smita undan, fast orsaken till att jag behöver säga nej är väldigt reell, min ökade trötthet.

Terapeuten tyckte att jag inte skulle behöva ett sådant skäl som sjukdomen, jag har rätt att säga nej ändå. Inom mig har jag nog tänkt att det kommande barnet ska vara ytterligare ett sådant skäl som ger mig frihet: ”Nej, tyvärr jag kan inte göra det där idag, för jag måste hämta på dagis.” Hur många gånger har man inte hört DEN ur andras munnar. Och nu skulle jag också få chansen, tänkte jag.

Men jag vet ju att det inte är bra behöva yttre skäl för att kunna värja sig. Jag måste kunna säga nej ändå. Bara för min egen skull, eller för att jag vill. Det är svårt för mig.

Annonser