Läst: Gul utanpå av Patrik Lundberg

Gul utanpåPatrik Lundberg lade jag först märke till när han skrev den läsvärda krönikan om pepparkaksgubbar i vintras, Jag är redo för ugnen. Och senare fick han mina tårar att strömma genom krönikan om sin pappa, Jag har älskat dig i smyg. Att det här är en person som kan skriva och att han nu har skrivit en bok om sin egen adoptionslivsresa, gjorde förstås att jag gärna vill läsa Gul utanpå, boken som nyss kom ut. Se också gärna inslaget i Kulturnyheterna, Ses rasism mot asiater som rumsrent?

Det jag inte visste innan jag läste boken var att Patrik Lundberg har varit aktiv i adoptionsdebatten. Det gör förstås boken extra intressant. Huvudfokus i boken är Patriks termin på ett universitet i Sydkorea och mötet med hans biologiska familj och det koreanska språket och kulturen.

Gul utanpå är en riktig bladvändare, i alla fall var den det för mig. Den framkallar både tårar och skratt. Det jag uppskattar särskilt mycket med boken är att den ger mig möjlighet att förstå att min dotters liv för alltid kommer att vara påverkat av att hon adopterades. Att det på många sätt är en svårighet, men att det är en av de svårigheter som vi möter i livet och som har möjlighet att göra det rikare. På samma sätt som min svåra sjukdom och min barnlöshet har påverkat mitt liv för alltid. Livet tar en annan tuffare men inte sämre väg. Det gör mig rikare än om jag inte hade haft de upplevelserna.

Min dotter är inte i samma situation som Patrik Lundberg och hon har en annan bakgrund. Men hon har blivit lämnad och hon har bytt kultur. Hon har en hudfärg som inte är i majoritet. Detta kommer att vara faktorer som redan idag och för alltid på olika sätt påverkar henne.

Som adoptivförälder tycker jag det är min skyldighet att lyssna på vuxna adopterade. Även om det ibland kan göra ont att höra vad de har att säga. Vad är det i deras berättelser som jag behöver ta till mig, för att kunna vara en så bra förälder som möjligt för mitt barn? Bara genom att våga lyssna kan jag lära mig.

Jag kan verkligen, verkligen rekommendera Gul utanpå till andra adoptivföräldrar och till vemsomhelst som vill läsa en bra bok, faktiskt. (Läs gärna Patrik Lundbergs krönikor i Helsingborgs dagblad också.)

Annonser

8 reaktioner på ”Läst: Gul utanpå av Patrik Lundberg

  1. Du är klok du Hedda! Jag har känt mig kluven inför detta att lyssna på vuxna adopterade, att se på dessa program på tv osv. Har tänkt att om vi adopterar kommer det att göra så ont att höra massa negativt. Men du har så rätt i att det är ens skyldighet!

  2. Tack för påminnelsen! Nu har jag äntligen kommit mig för att beställa den. Han kan verkligen skriva!
    Jag håller med om att vi behöver lyssna på olika slags berättelser från vuxna adopterade. Ändå orkar jag inte riktigt lyssna på samma sätt på alla, som de som har fastnat i en vred bitterhet med adoptionen som orsak till allt det som gått snett – och som beskriver föräldrar och familjesituationer som jag inte på något sätt kan känna igen mig i. Den smärtan kan jag ana, men tror inte den nödvändigtvis lär mig mer som förälder än nån annan livshistoria. Då vill jag hellre lyssna på nyanserade berättare, som jag föreställer mig denne Patrik. Som beskriver hur omvärlden utanför familjen har mött honom. Fastän jag egentligen inte vill höra det som smärtar så behöver jag höra.

  3. Ping: Oxtokigt fina recensioner « Patrik Lundberg
  4. Javisst, lyssna kan man alltid, men sedan själv avgöra vad jag behöver ta till mig och som gäller just min situation. Det finns många som mår dåligt, en del av dem är adopterade. Det som jag tycker att den här boken lyckas med, är att beskriva nyanserna och den individuella upplevelsen. Ett liv med bra och dåliga erfarenheter. Svårigheter, men också viljan, som jag tror alla människor har, att bli hel. Kanske är det behovet än mer påtagligt för adopterade.

  5. Den hamnar på läs-listan. Jag hör till dem som osållat lyssnat på allt som har med adoption att göra, i vissa fall (som flera nämnt) har det inte känts helt bra, det kan jag hålla med om. För tillfället har jag tex pausat ett av mina favoritprogram där rötter söks. Det känns som om det bara är adopterade som ska ”fylla hål i själen” och det känns sorgligt eftersom den ljusa sidan inte visas, den är inte lika bra tv kanske?

    • Har lite svårt för de där programmen faktiskt. Att en människa inte kan bli hel om den inte hittat sitt biologiska ursprung. I en del fall är det säkert så, men inte alltid. Vi är väldigt fixerade vid biologi/genetik.

      • Jag upplever att det finns ett tomrum i mig, eller en känsla av att något fattas. Tror dock inte att den känslan försvinner även om min biologiska familj skulle vilja ha kontakt med mig. Den har inget med biologin att göra, utan känslan av att inte riktigt höra till någonstans. Den lindras av att umgås med andra i samma situation men den är inte heller något jag lider av eller går omkring och tänker på hela tiden. Delvis gör den mig till den jag är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s