Hur känns det?

Jag har fått en del frågor den senaste tiden om jag inte är helt överlycklig över det som sker. Att vi nu ska få en dotter. Och det är jag. Men lyckan kommer till mig i små korta stunder. För ett ögonblick kan jag stanna till och tänka att nu händer det och få något fuktigt i ögonvrån. Nästa stund är det full fart igen, tusen järn i elden och inte så mycket tid att tänka efter.

Tanken på att det finns en dotter som väntar, den är ju så stor att den kanske bara går att ta till sig i små portioner. Jag är verkligen lycklig över att det är just hon. Kanske borde jag vara orolig över det faktum att hon är såpass ”gammal” som hon är, men det är jag inte. Istället är jag glad över allting som hon troligtvis kan, att hon har ett språk, att det finns mycket som vi kan göra tillsammans, att hon kan vara ”med” hela tiden. Och faktiskt, glad att hon varken behöver bäras eller köras. (Kanske springer hon alltför snabbt, vad vet man.) Tror jag att det ska bli lätt? Nej. Det ska bli ett äventyr.

Satt häromdagen med en grupp av kollegorna och fikade, första gången efter resebeskedet. Det kom en hel del frågor, jag och adoptionen kom verkligen i centrum. Jag försökte förmedla det komplexa i situationen, att känslorna kan vara väldigt blandade. Kampen för barn sitter fortfarande i och det är ju ännu inte klappat och klart. Vet inte om jag lyckades förklara. Någon frågade om vi skulle byta till större boende. Och nej, det vi har duger bra. Plus att vi inte lär ha råd på många år att byta till något större.

Både jag och maken hade högt blodtryck på hälsokontrollen på kliniken igår. Ett tydligt utslag av stress, eftersom vi inte brukar ha det annars. Det är väldigt mycket som ska tryckas in dessa två veckor innan resan och pengarna fullkomligt rullar iväg. Vi sitter också och försöker känna efter biverkningarna från malariaprofylaxen, som kan vara ganska ruggiga. Hoppas vi slipper dem.

Men jösses, inte ska jag sitta här och beklaga mig. Är det möjligt att jag bara är två veckor från min största dröm, som jag haft i mer än tio år?

Bästa boktipset – Väntrum

Jag vet att många av er som läser min blogg är intresserade av ämnet ofrivillig barnlöshet, på ett eller annat sätt. Och nu var det längesedan sist jag tipsade om min vän Cecilias roman Väntrum. Det är en roman som är en gåva att hitta fram till när man är mitt i längtan och väntan. Såhär skrev jag om boken sist:

Jag tycker mycket om boken. Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre?

Boken beställs via Cecilia Ekhems webbplats, den går också att låna på många bibliotek. Läs! Jag hoppas att Cecilia ska kunna ge ut den i ytterligare en upplaga. 🙂

Bilden lånad från http://cecilia.ekhemmanet.se/

Bilden lånad från http://cecilia.ekhemmanet.se/