Den galna barnlösa

Nu ska jag skriva om något som har irriterat mig en längre tid.  Och det är stereotypen av den barnlösa kvinnan, som hon ofta framställs i fiktionen, dvs böcker och filmer.

Det hela kom över mig igen igår kväll när jag började läsa på en ny roman. En deckare. Jag läser sällan deckare, därför att jag tycker att de ofta är fulla med klichéer. Och tyvärr bekräftas detta för mig gång på gång.

Boken inleds med att en kvinna tar med sig ett barn från ett tåg. En barn som villigt följer med när hon tar det i handen. Så som hon alltid tänkt sig, ”som det barn hon inte kunde få”.  Jaha, här börjas det, tänkte jag. Den barnlösa barnarovskvinnan.

Nästa kvinna som beskrivs i boken är en lätt utvecklingsstörd missbrukare, gift med en kriminell missbrukare. De har en adoptivson, 11 år, som de har tagit livet av. Deckare brukar ofta vinnlägga sig om att vara socialrealistiska, men här far ju realismen all världens väg, när ett missbrukarpar som åker ut och in på anstalter har fått medgivande att adoptera ett barn.

Jag har dock bestämt mig för att ge den här boken en chans till, innan jag slår ihop den för gott. Kanske händer det något som kan rädda de här trista och verklighetsfrånvända stereotyperna. Boken heter Kråkflickan och jag köpte den för att den skulle handla om psykoterapi.

Ett annat varningens finger vill jag sätta upp för deckaren I mördarens nät av Val McDermid. Där visar sig mördaren vara en kvinna som blivit skruvad av sin barnlöshet, så till den grad att hon ger sig ut att mörda de barn som hennes make är biologisk far till.

Som jag ser det finns det två huvudsakliga stereotyper av den ofrivilligt barnlösa kvinnan i fiktionen. 1. Det skakande asplövet, helt psykiskt knäckt av att inte få barn. Oförmögen till något som helst utöver att gråta. 2. Ibland förvandlas denna kvinna till psykotisk mördare. Hon ger sig till att ha ihjäl barn, kvinnor eller män, som hämnd för de barn hon inte själv kan få. Barnlösheten förvrider denna kvinna till kallblodig psykopat.

Det underliggande budskapet är förstås att ”riktiga” kvinnor får barn och att det ligger i kvinnans natur att få barn. Då mår hon som bäst.

En härlig twist till det positiva, vad gäller dessa stereotyper, tycker jag är den ljuvligt förnumstiga Dorcas i tv-serien ”Från Lark Rise till Candleford”. Yrkeskvinnan Dorcas har valt bort kärleken till en man i sitt liv. Men hon har inte valt bort kärleken till barn. Trots att hon själv är biologiskt barnlös tar hon hand om alla i sin närhet och hon har även en adoptiv/fosterson.

Det tråkiga är väl hur tydligt det framgår att en kvinna inte kan leva lyckligt utan att till slut bli mor. Barnlösa kvinnor framställs ofta som kallhamrade, i de fall de inte är vrak eller psykopater. Det tycker jag är så himla trist.

Annonser

Ofrivilligt barnlösas dag – litteraturen som livlina

Jag är en person som alltid har läst mycket. Man kan säga att jag har läst mig igenom mina kriser. I litteraturen har jag hittat igenkännande, nycklar till att komma vidare, sällskap, andra världar och mycket mer.

Även bloggar är en typ av litteratur. En sorts litteratur som ofta är väldigt omedelbar, berörande och bekräftande. Vissa bloggar lyckas fördjupa ett ämne, genom att undersöka det gång på gång, från olika vinklar. Men generellt sett tycker jag att skönlitteraturen, och näraliggande genrer som biografin, är det format som på ett mer djupgående sätt kan undersöka olika företeelser.

Därför handlar mitt inlägg idag om böcker. Skönlitteratur som jag har haft utbyte av och som kanske borde hitta ännu fler läsare. Både bland barnlösa och bland de som har barn. Om man har svårt att sätta sig in i vad det innebär att vara ofrivilligt barnlös, vilket skulle kunna då vara bättre än att läsa en berättelse om det?

Så här kommer några för dagen utvalda exempel. Det är ingen uttömmande lista. Jag har valt att med bara ett par meningar beskriva någon av frågeställningarna i böckerna (som just jag tolkar dem). Du som läser får gärna lägga till dina egna tips i en kommentar!

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek av Maria Zennström. Går det att acceptera att fertiliteten rinner ut i sanden och att man kanske kommer att förbli barnlös? Vad betyder vår egen barndom för vår önskan att bli förälder?

Simone och jag av Åsa Moberg. Om vi förvägras det vi mest önskar oss, t ex föräldraskap, är det då inte enklare att förneka att den önskan ens finns?

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley- Kamptz. Vad händer med oss när vi måste hantera krisen att det inte blir barn? Att äntligen bli gravid, men att barnet inte får leva?

Väntrum av Cecilia Ekhem. Hur dåligt måste man egentligen må som ofrivilligt barnlös? Vad betyder det när man slutar vara tyst och skämmas, när man vågar börja nå ut till andra? (vinn boken hos Cecilia)

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen. Om den bisarra upplevelse som ofrivillig barnlöshet, missfall och graviditet kan vara. Måste man vara lycklig när/om man äntligen blir gravid? Och varför vill kvinnor öht bli gravida?

Håll tillgodo! Fler tips finns under Lästips.

Boktips!

Det är på tiden att jag tipsar om Cecilia Ekhems fina roman Väntrum. Den finns nu att köpa på rea, se Cecilias egen blogg.

Jag tycker mycket om boken. Varför? Därför att man får följa en kvinnas utveckling genom barnlösheten, se möjligheten till en väg att må bättre igen. För det är ju en roman med hög igenkänningsfaktor för oss som är eller har varit ofrivilligt barnlösa. Det är lätt att fastna i det där svarta hålet och tro att man aldrig ska komma upp. Hur kan man nånsin må bättre? Det tycker jag att Väntrum handlar en hel del om. Precis som en av mina andra favoritböcker om samma ämne, Maria Zennströms Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek.

Jag tycker om romaner som innehåller någon form av hopp. Men det behöver inte skrivas läsaren på näsan.

Och det är också viktigt att det går att förstå karaktärernas utveckling. Varför mår hon bättre, eller sämre? En kunskap om hur människor fungerar tycker jag ofta leder till bra romaner. Ingen av oss lever i ett vakuum, vi är alla påverkade av de familjer vi vuxit upp i. Vilket i sin tur spelar roll i de relationer vi formar senare, t ex i egna familjer.

Skönlitteratur har alltid varit viktigt för mig, oavsett vilka kriser jag har gått igenom. Och även när jag inte har krisat… 🙂 Läs de två böcker som jag har nämnt här, de är speciella.

Min fantasi

Idag var jag på Gallerix i vårt förortscentrum och beställde inramning till tre teckningar som jag har haft liggande i flera år. Det är originalteckningar till en barnbok som gavs ut för nästan 10 år sedan av en välkänd svensk författare/illustratör. Äntligen fick jag tummen ur med dessa teckningar som jag har tänkt rama in – ”fast jag hinner inte just nu” – i fyra år! Bilderna ska, givetvis, hänga i det blivande barnrummet.

Jag har ett speciellt förhållande till böcker och till barnböcker i synnerhet. De utgör en viktig del av min dröm om barn.

Jag har läst kurser i barnlitteratur på universitetet och jag har läst för barn, samtalat med ungdomar om deras läsning, och på många sätt haft med barnböcker att göra i mitt yrkesliv. Men jag har aldrig haft ett eget barn att läsa för, ett eget barn att gå med till biblioteket eller köpa böcker till. Jag har istället öst böcker över de barn som har funnits i min närhet. Bra böcker tror jag är en stor tillgång för barn. Jag är själv uppvuxen med att både mamma och pappa har läst för mig och min syster. Och jag lärde mig tidigt att tolka bokstavskrumelurerna och blev sedemera en riktig bokslukare.

Min hemliga dröm och fantasi om att vara förälder ser ut ungefär såhär:

Jag sitter med mitt barn i knät och vi läser tillsammans i en bilderbok. Vi pratar tillsammans om vad som händer i boken, tittar på bilderna och relaterar till allt möjligt som faller oss i tanken. Anknytning och språk utvecklas på en och samma gång.

Det är min dröm om föräldraskap. Andra situationer har jag mycket svårare att föreställa mig. Men just denna stunden med böckerna, det är vad jag ser framför mig när jag tänker på att vara mamma. Jag vet inte alls om mitt kommande barn kommer att tycka om böcker. Men jag kommer att göra mitt bästa för att övertyga det. 😉

Tack

… Hej och Hopp för ditt boktips! ”Växa – inte lyda” av Lars H Gustafsson är nu utläst! Så underbart att läsa en bok om ”barnuppfostran” där jag känner att jag delar den grundsyn på mänskligheten som som ligger bakom orden. Det är nästan fånigt hur på pricken jag håller med om allt som Gustafsson skriver. Visst har jag sett/hört honom förr, men jag har aldrig läst honom.

Boken sätter ord på varför jag blir så illa berör av uppfostringsmetoder som går ut på att ignorera barnen, eller på andra sätt kränka dem. Jag tror att boken kan vara jättenyttig för alla föräldrar att läsa, framförallt adoptivföräldrar. Den beskriver hur man kan sabba en anknytningsprocess, och av det kan man alltså lista ut att för att lyckas med anknytning, så bör man göra tvärtemot det som dessa metoder förespråkar.

Var och en förälder väljer sitt eget sätt. Nu vet jag ännu mer hur just jag inte vill göra som en förhoppningsvis framtida förälder.

Dagens dikt

Lyssnade alldeles nyss på P1 och plötsligt hörde jag något som fick mig att stanna upp. Dagens dikt av Pauline Stainer. Den handlade så uppenbart om konstgjord befruktning, dikten ”Kvinna med vågskålar” ur diktsamlingen Gående på vattnet. Tyvärr finns inte dikten att lyssna på i efterhand, men läs mer på översättarens blogg. Diktsamlingen finns både att låna på de flesta bibliotek och att köpa på Bokus och Adlibris.

Vad betyder en (o)lycklig barndom?

Efter mer än 10 år läser jag om Ben Furmans Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom. Jag minns när den kom och Furman själv figurerade i olika livsstilsprogram på tv. Jag valde att läsa boken då och jag antar att det berodde på att jag inte ansåg mig ha haft en särskilt lycklig barndom.

Det är alltid fascinerande att läsa om litteratur när tiden har gått och livet förändrats. Jag är fortfarande samma person som för 10 år sedan, men med oändligt mycket mer livserfarenhet och med ytterligare ett antal självhjälpsböcker i ryggsäcken. Jag var lite nervös innan jag läste boken på nytt. Skulle den jag är idag såga boken rakt av eller finns det fortfarande något jag uppfattar som relevant?

När jag läste boken förra gången fascinerades jag, men jag tror inte att jag förstod så mycket. För den oinvigde, boken handlar om att livet inte behöver bli förstört bara för att man hade en tuff uppväxt. Den berättar om olika överlevnadsstrategier som människor har använt sig av för att få ett bra liv trots alkoholiserade föräldrar, misshandel i familjen etc. Furman ger en mängd exempel på att människor som haft en tuff uppväxt ändå kan få framgång i sina liv.

Det som jag hänger upp mig på idag är väl just den där definitionen av vad framgång och ett gott liv i vuxen ålder är. Till det yttre har jag själv ett framgångsrikt liv. Jag lever under ordnade förhållanden i ett stabilt äktenskap, har ett stimulerande arbete med hyfsad inkomst, har några vänner och många bekanta, bor bra etc. Även om jag inte hade en optimal barndom så har jag alltså på något vis ändå ett bra liv.

Men så har jag ju det där hålet inuti mig som gnager, rösten som säger att jag inte är lika mycket värd som andra, skamkänslor och sorg, allt det som gör att jag söker mig till terapi. Just på den nivån tycker jag inte att boken rör sig. Att man kan ha det bra till det yttre men sakna något inuti.

Det är dock fantastiskt att ta del av alla berättelser om hur människor har gjort för att få ett bra liv trots en olycklig barndom. Exempel på strategier: Att hitta andra viktiga vuxna, att ty sig till djur och natur, fantasi och dagdrömmar, att skriva och läsa, fritidssysselsättningar, humor och personlig styrka. Boken ger hopp – alla kan få ett bra liv oavsett förutsättningar. Men som sagt, möjligen bagatelliserar den vissa faktorer och den är ganska negativ till terapi som hjälp.

Kan rekommendera denna bok till (blivande) adoptivföräldrar.