Nu ska jag skriva om något som har irriterat mig en längre tid. Och det är stereotypen av den barnlösa kvinnan, som hon ofta framställs i fiktionen, dvs böcker och filmer.
Det hela kom över mig igen igår kväll när jag började läsa på en ny roman. En deckare. Jag läser sällan deckare, därför att jag tycker att de ofta är fulla med klichéer. Och tyvärr bekräftas detta för mig gång på gång.
Boken inleds med att en kvinna tar med sig ett barn från ett tåg. En barn som villigt följer med när hon tar det i handen. Så som hon alltid tänkt sig, ”som det barn hon inte kunde få”. Jaha, här börjas det, tänkte jag. Den barnlösa barnarovskvinnan.
Nästa kvinna som beskrivs i boken är en lätt utvecklingsstörd missbrukare, gift med en kriminell missbrukare. De har en adoptivson, 11 år, som de har tagit livet av. Deckare brukar ofta vinnlägga sig om att vara socialrealistiska, men här far ju realismen all världens väg, när ett missbrukarpar som åker ut och in på anstalter har fått medgivande att adoptera ett barn.
Jag har dock bestämt mig för att ge den här boken en chans till, innan jag slår ihop den för gott. Kanske händer det något som kan rädda de här trista och verklighetsfrånvända stereotyperna. Boken heter Kråkflickan och jag köpte den för att den skulle handla om psykoterapi.
Ett annat varningens finger vill jag sätta upp för deckaren I mördarens nät av Val McDermid. Där visar sig mördaren vara en kvinna som blivit skruvad av sin barnlöshet, så till den grad att hon ger sig ut att mörda de barn som hennes make är biologisk far till.
Som jag ser det finns det två huvudsakliga stereotyper av den ofrivilligt barnlösa kvinnan i fiktionen. 1. Det skakande asplövet, helt psykiskt knäckt av att inte få barn. Oförmögen till något som helst utöver att gråta. 2. Ibland förvandlas denna kvinna till psykotisk mördare. Hon ger sig till att ha ihjäl barn, kvinnor eller män, som hämnd för de barn hon inte själv kan få. Barnlösheten förvrider denna kvinna till kallblodig psykopat.
Det underliggande budskapet är förstås att ”riktiga” kvinnor får barn och att det ligger i kvinnans natur att få barn. Då mår hon som bäst.
En härlig twist till det positiva, vad gäller dessa stereotyper, tycker jag är den ljuvligt förnumstiga Dorcas i tv-serien ”Från Lark Rise till Candleford”. Yrkeskvinnan Dorcas har valt bort kärleken till en man i sitt liv. Men hon har inte valt bort kärleken till barn. Trots att hon själv är biologiskt barnlös tar hon hand om alla i sin närhet och hon har även en adoptiv/fosterson.
Det tråkiga är väl hur tydligt det framgår att en kvinna inte kan leva lyckligt utan att till slut bli mor. Barnlösa kvinnor framställs ofta som kallhamrade, i de fall de inte är vrak eller psykopater. Det tycker jag är så himla trist.