Cynismen fick jag på köpet!

Pratar ibland med min vän som fick ta bort sitt skadade foster. Som jag har skrivit förut, finns det mycket jag kan känna igen mig i, av det hon berättar. Att vilja komma igenom sorgen fort, ”nu har det ju gått en månad, så nu borde det vara som vanligt igen”. För det är ju väldigt jobbigt att befinna sig i sorg. Känns också ledsamt att hon klandrar sig själv för att inte orka vara fullt mentalt närvarande på jobbet. Det orkar ju inte jag heller, men av andra skäl. Över huvud taget, varför ska vi inte tillåta oss själva att vara lite hjälplösa, när vi faktiskt är det? Så fånigt att jag ser det så tydligt hos henne, medan jag själv inte tillåter mig fullt ut det som jag tycker att hon ska tillåta sig…

De har fått svar på vilket fel det var på barnet. Och doktorn har sagt att ”inte finns någon risk” att det händer igen. Nästa gång kommer det alltså troligtvis att gå bra och min vän vill försöka väldigt snart igen. När min vän berättar detta ler jag lite blekt. Och låter bli att dra min historia igen, om att jag fick missfall och några månader senare fick beskedet att jag aldrig kommer att kunna blir gravid igen. Inom mig känner jag mig cynisk och tycker att hon är naiv. Men samtidigt vet jag att jag själv var lika naiv, när jag befann mig i liknande situation för två år sedan. Jag hade ju blivit gravid en gång, varför skulle det inte kunna ske igen?

Nånstans vill jag berätta för henne att det inte är så lätt. Att hon snart är 40, precis som jag. Och samtidigt, för henne kanske det är precis så lätt. Hon kanske blir gravid snart igen och får sitt andra barn. Tänker att jag är en störd person, villig att måla fan på väggen och sabbad av allt jag själv varit igenom. Att hon borde prata med någon annan, som fullt ut kan stötta hennes positiva tankar.

Det är svårt att förhålla sig till att livet så mycket är ett lotteri. Ibland sker verkligen miraklet och ibland kommer katastrofen. Och man kan aldrig veta i förväg vilket det blir.

Någonting bra

Idag fick jag äntligen möjlighet att prata i lugn och ro med vännen som som nyligen fick ta bort sitt skadade foster. Det kändes bra att få prata om det. Jag har funderat mycket på hur hon har haft det och minns min egen djupa sorg vid missfallet för två år sedan. Två sorger är aldrig likadana, men det finns sådant som går att känna igen hos varandra.

Jag känner igen tanken att snabbt vilja ”klara av” sorgen. Den gör ju så ont och man orkar inte vara i den, vill att den ska gå över. Men för att den ska ge med sig till slut måste man gå in och igenom den. Det fanns mycket av det som min vän berättade som jag kände igen.

Det allra bästa med att själv ha gått igenom svårigheter är att jag inte är rädd för andras sorg och ledsenhet. Jag är inte rädd för att fråga hur det känns, för jag vet att man gärna vill ha den frågan, den omsorgen. Och vill man inte så säger man till. Det finns inte mycket som sägs som kan chocka eller förfära mig eller bli för känsligt för mig. Bristen på rädsla gör att jag vågar närma mig det svåra hos andra och det är jag glad över. För det hade jag inte klarat för några år sedan.

Man behöver vänner som vågar fråga. Jag vill gärna vara en sådan vän.

Jubileum av det sorgliga slaget

Till helgen blir det två år sedan mitt första och enda missfall, i min första och enda graviditet. Det gör kanske inte så ont som förr, men det gör ont. Jag tänker fortfarande på det som inte blev mitt barn, när jag ser barn som är i den ålder som h*n skulle ha varit i. Ett och ett halvt år.

Jag vet att vi ska adoptera. Vi kanske får just en ett och ett halvt-åring. Det är en glädje, men det tar inte bort sorgen av det som hände då. Min vän som i helgen fick ta bort sitt skadade foster, jag funderar mycket på hur hon sörjer och hur sorgen kan ta sig olika uttryck. Jag funderar på om hennes sorg är lik eller olik min. Hon har redan ett barn, spelar det någon roll? Hon blev gravid fort, spelar det någon roll? Vi har bara haft kontakt via sms, så jag har inte fått tillfälle att fråga. Kanske kan jag göra det när vi ses igen, oklart när.

Temat blir extra aktuellt när jag ser den nya tv-serien Barn till varje pris?. Gråter igen när FC:s embryon inte klarar sig, när jag ser uppgivenheten hos paret som försöker gång på gång, år efter år. Tack ändå för att serien inte var så respektlös som många av oss befarade.

"He is leaving" av h.koppdelaney // CC by nd 2.0

När undantaget blir normalt

Idag fick jag ett tråkigt besked. Vännens graviditet har inte gått bra, det är fel på barnet. Tårar kom i mina ögon när jag fick beskedet. Jag fick det inte muntligt, men jag hoppas få möjlighet att prata med henne snart. Naturligtvis blandas mina egna känslor kring mitt missfall och infertilitet med medkänsla för hennes olycka. Jag kan ju aldrig tolka sådana händelser utan att koppling till mina egna erfarenheter. Tänker samtidigt att det här är just ett sådant tillfälle då mina erfarenheter är av nytta.

Under hela kvällen rapporteras på tv-nyheterna om bebisen som dog efter felbehandling(?) på Astrid Lindgrens barnsjukhus och rättegången mot läkaren. Även det väldigt känslofylllt.

I den här konstiga världen, där jag bor, är barn som dör vanligare än de som överlever. Men om man tittar på statistik, så dör inte barnen särskilt ofta i Sverige. Men varför har den världen där barnen inte föds till liv blivit min värld? Vet inte hur det gick till. Och vet inte hur den världen ser ut, där alla utgår från att allting ska gå bra.  Det är som parallella verkligheter. Jag tycker ändå att den världen där det inte har gått bra, som många av mina medbloggerskor delar, också måste få erkännas att den finns.

"Alien City" av h.koppdelaney // CC by nd 2.0