Häromdagen skrev Jag stryper katten i ett inlägg om en fråga som ju är ganska central när det handlar om adoption, men som jag faktiskt inte sett så många adoptionsbloggare skriva om. Moi skriver:
Jag funderar också ganska mycket över det här med adoption. Jag funderar över att jag ingenstans läser om att någon varit orolig över att man inte ska kunna älska barnet man tar emot. Alltså, jag känner ångest över att jag funderar över det där men ajg tänker samtidigt att nog måste folk ändå ha tänkt det?
Jag har tänkt lite nu och vill gärna skriva något om det här.
För visst är det så, att en del i att kunna bestämma sig för adoption är att också kunna se framför sig att älska ett barn som en annan kvinna har fött. När det gäller just mig, så kom jag över den ”tröskeln” för så många år sedan, kanske 6-7 år, att jag nästan har glömt tvekan. Mina första tankar kring adoption handlade mycket kring det, hur är det att ta någon ”annans” barn till sig?
Men jag tror inte jag funderade så väldans länge, utan jag insåg ganska snart att det här var något jag skulle kunna göra. Jag skulle kunna älska ett barn som jag själv inte har fött. Men hur kan jag då veta det?
Veta kan jag aldrig göra säkert. Men jag jämför. Ingen av dem som jag hittills har älskat i mitt liv har jag själv fött. Ingen av de pojkvänner, hundar, katter eller vänner som jag har haft har jag fött själv, men jag har ändå älskat dem. Kanske vill någon invända att det inte är samma sak som med ett barn. Kanske inte, men det är det enda jag känner till, det är min referensram.
Jag minns när jag skaffade katt för ett antal år sedan. Vår första katt älskade jag redan från början. Jag hade planerat hennes ankomst i över ett halvår, kontaktat uppfödare, rest och hälsat på henne när hon var en pytteliten kattunge. Sedan fick hon komma hem till oss och jag var ”kattmammaledig” (semester) i en vecka för att sköta om det lilla knytet. När hennes ”syster” kom ett år senare var det en annan sits. Jag kände mig tveksam om ifall jag skulle kunna tycka lika mycket om den nya katten som den jag redan hade. När jag träffade den nya kattungen hos uppfödaren, så tyckte jag att hon såg konstig ut. Jag tyckte att hon nästan var ful. Men det var inget jag berättade för någon, jag skämdes nog lite över att jag trodde att jag inte skulle kunna älska denna katt. Men det tog ju inte så lång tid innan även den nya katten hade blivit ”min”, och näpnare katt det får man leta efter.
Vad vill jag då med den här kanske lite fåniga historien om min katter? Det är väl så att nånstans i det här så finns en känsla som jag tror är själva kärnan. Att ta sig an någon, att vårda den, att vara familj. Att det spelar mindre roll varifrån den här nya personen kommer. Den nya individens ursprung och historia spelar roll, visst, men inte för min känsla av att vilja ta sig an henne/honom.
Samtidigt, jag vet ju inte alls hur det kommer att bli. Jag kanske verkligen får svårt att ta till mig det nya barnet. Min man kanske får svårt att ta till sig barnet. Eller så känns det från början bara helt självklart. Men nånstans vill jag nog ha en trygghet i min erfarenhet, att även om det inte klickar från början så växer kärleken fram ändå.
Heddas Dagbok 
Fast sen när man vuxit ihop så tänker man inte så mkt på att barnet är fött av ngn annan. Jag gör det inte iaf. Vi vet saker om vår sons biologiska mamma som gör att vi förstår varför hon inte kunde ta hand om honom och att hon gjorde valet att lämna bort honom. Jag skulle nog våga påstå att man växer ihop med barnet, vi var så inriktade på vår sons anknytning men tänkte inte på att även vi föräldrar anknyter. Det är inte säkert att det funkar med en gång men det kommer med tiden. Kram Kim.
Jag har aldrig förstått tanken att kärlek är självklar bara för att man föder sitt barn. Tänk bara på alla pappor som borde ha problem med kärleken 🙂 med tanke på att dom aldrig burit eller fött sina barn.
Eller som min svägerska har berättat för mig om när hon fick upp sin nyfödda dotter på magen och hon tänkte ”Vad ska jag ha henne till!!”
Förälskelse, ömhet och instikt att ta hand om ett hjälplöst barn är de omedelbara känslorna, djup kärlek är något som växer fram.
Tack för att ni som redan är mammor berättar! Jag har också ofta tänkt på det, att pappor föder ju aldrig själva barnen, men ändå blir de också föräldrar på en gång! Det borde inte vara skillnad vad gäller oss kvinnor.
Dina sista rader om att kärleken växer kan jag skriva under på. Och djupnar. Jag kände kärlek direkt, men mer som den till syskonbarn som jag också älskar men som inte är mina barn. Efter några veckor kom den där andlösa lyckan över att ”du är min, mitt eget barn”.
Så sant det du skriver om pappors kärlek, kanske det också för dem – och för nyförlösta mödrar med – kan dröja ett tag innan den verkliga kärleken visar sig.
Jag tror inte heller att det är någon skillnad på kärleken mellan ett adopterat barn och ett biologiskt. Det växer säkert fram eftersom i båda fallen. För mig, som är i början av adoptionsprocessen, känns tiden mer som ett problem. Men det är ju så – vänta länge på att allt ska gå i lås eller, antagligen, inte få barn alls.
När vi äntligen fick vår så efterlängtade dotter, var det helt andra känslor än vad jag kanske hade föreställt mig som dominerade. Att jag skulle känna kärlek, lycka och harmoni i något slags rosa skimmer var nog lite min romantiserade bild av mödraskapet 🙂
Jag tillhör de människor som alltid varit duktig. Så jag var oerhört påläst och visste hur jag skulle göra rätt – i teorin…
När vi väl var i Landet och fick henne i vår famn och hon, som bott hos en oerhört erfaren fostermamma som hon var trygg med, grät och sörjde, sov dåligt och i korta stunder och därefter på många månader inte tillät att någon annan än jag höll henne samtidigt som hon ville bli buren hela tiden, blev den första kaosartade käslorna istället oro, rädsla, otillräcklighet och faktiskt lite panik…
”hur ska jag kunna vara den mamma jag vill till denna lilla försvarslösa varelse som har det så jobbigt nu?
– hur ska jag kunna göra henne så trygg med att jag finns här att även pappa är ok?
– hur ska jag klara den ständigta sömnbristen och vad den gör med min förmåga att fungera rationellt?”
Men samtidigt mitt i allt detta kaos inom mig växte kärleken, vi knöts allt närmare varandra och kärleken blev självklar och djup. På sätt och vi inte så långt ifrån den romantiserade bilden. Hon är min dotter och jag hennes mamma, vi är varandras.
Karin, det du beskriver är väl lite av min oro också. Att vem är jag att komma och rycka upp ett barn från en invand tillvaro, vana barnskötare, jag som aldrig tagit hand om ett eget barn förut! Att osäkerheten ska ta över. Men det är väl bara att göra så gott man kan och låta det ta den tid det tar.. Lite läskigt är det allt! 🙂
När vi fick vår son efter fem års längtan och många ivf så kända jag mest en stor lättnad. Lättnad över att ha överlevt. Och, ärligt talat, jag hade kunnat ta med mig vilken bebis som helst från BB. Jag kände ingen särskilt anknytning till just vår son, även om jag tyckte att han var fin. De känslorna kom senare för mig. Det var jobbigt med föräldrarollen tyckte jag, på nått sätt hade en blivit så mytomspunnen och ouppnåelig under all väntan. Men så en dag promenerade jag med vagnen utanför en förskola och ett barn ropade ”där går en mamma” och pekade åt mitt håll. Jag vände mig om för att se vem som åsyftades och tårarna strömmade när jag insåg då att det faktiskt var JAG.
Vad jag ville säga är väl att mammarollen tog ett tag att komma in i, precis som anknytningen. Tror inte alls det att alltid är lättare för att barnet är biologiskt, det är så mycket annat som spelar in. Och, det krävs nog lite kaos!