Lösenordsskyddad: Bom krasch

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Mikroaggressioner

Det finns saker som är svåra att påverka, hur gärna en förälder än vill. En av de sakerna är hur ens barn bemöts när en själv inte är med. Hur andra vuxna och barn, i grupp eller som individer, väljer att se på mitt barn och agera gentemot det.

Att ha ett barn som har brun hud är att bära på oro.

Alla de små händelser som markerar att hon inte riktigt hör till. Att hennes utseende inte är helt ok. Jag har börjat förstå att saker händer och att händelserna adderas i lager på lager:

Min dotter har en kompis hemma och de leker. Från dotterns rum hör jag kompisen säga: ”Jag vill inte leka med den bruna dockan med svart hår.” Och därmed har ett docktest i miniatyr genomförts under mitt eget tak.

Dottern berättar om den andra kompisen som sa: ”Jag vill inte ha en hund som är brun”, när dottern lekte hund.

Gruppen pojkar som bestämmer att min dotter ska vara den som kullar, precis varje gång barnen leker kull. Och som frågar om hon är en pojke, trots att hon bär kjol och hårspänne, därför att hennes lockiga hår ger intryck av att vara väldigt kort.

Barnet i parallellklassen som ropar ”brun som bajs!”. Klasskamraterna som inte kan hålla fingrarna borta från dotterns hår, fast hon säger nej.

Jag märker att dottern själv har börjat se mönstret. ”I [mitt födelseland] var det ingen som retade någon på grund av att den var brun. För där var alla bruna”, berättade hon häromdagen. Att vi ser olika ut inom familjen är också något som hon har börjat uppleva som bekymmersamt, på ett nytt sätt. ”Jag tycker det är jobbigt att ni två är vita och jag är brun, för andra barn frågar mig om varför det är så.”

BAM! Hela rasismfrågan och transrasiella adoptionsfrågan på en och samma gång. Med sjuåringens nya utblick på världen. Det jag har är ord, samtal och lyssnande. Mitt barn är bra på att beskriva upplevelser och känslor. Det är en gåva hon har i livet. Och jag försöker att lyssna och att resonera tillsammans med henne. Ge en del vägledning i hur världen är beskaffad. Och bekräfta hennes berättelse, hennes utseende och bakgrund.

Men ord räcker inte hela vägen. Det är en lång väg vi ska gå tillsammans, ända tills hon blir vuxen. En väg där det kommer att behövas identifikation, förebilder, samhörighet. Ställningstaganden. Jag hoppas att många ska vilja vandra MED oss på den vägen.