Avigt

Såg Barn till varje pris? igår igen och det gjorde mig besviken och irriterad. Tycker det var alltför många kategoriska uttalanden i programmet, om både det ena och det andra. Mest irriterad blev jag på gynekologen som inte kunde låta andra komma till tals. Adoptionsperspektivet fick oerhört litet utrymme, vilket var synd. Det handlade ju trots allt om vikten av eller obetydligheten av biologi. Det var väldigt snabbt avklarat, det hela. ”Man älskar nästan sina adopterade barn mer”, sa adoptivmamman och så var det klart. Naturligtvis hade hon också fått ett ”eget biologiskt” barn efter de adopterade. Usch, vilken besvikelse (för mig alltså, antagligen inte för henne).

I terapin försöker jag komma tillrätta med mina prestationskrav. Det tar lång tid att ställa om från att lägga sitt värde i prestationer, till något annat som man inte ens  vet vad det är. Att ge sig själv ett värde i att man helt enkelt är den man är. Jag läste ett roligt citat idag. ”Jag undrar om Storebror ser mig för den jag är”. Det känns inte som om Storebror gör det. Det är skrämmande att släppa prestationerna, för jag vet inte vad som kommer istället. Tänk om jag är – nästan ingenting. Ibland känns det så och ibland känns det som om det ändå finns något värdefullt i mig själv.

Fick en stund dåligt samvete för att jag inte kan åka och hälsa på pappa på hans 65-årsdag. Sen kom jag på att han aldrig nånsin har hälsat på mig när jag fyller år, sen jag flyttade hemifrån för 20 år sen. Jag förstår inte varför det alltid är jag som ska värderas lägst, av mig själv, och som jag känner det av min familj.

Annonser

Typisk helg

Lördag morgon och jag vaknar upp, hostande av min förkylning. Som så ofta på sistone är det första jag tänker på – jobbet. Hur ska jag hinna, hur ska jag orka. Vad händer om jag säger upp mig, eller kan jag ta tjänstledigt redan nu?

Jag tycker inte att mitt jobb går ihop med förberedelserna inför att bli förälder. För jobbet tar just nu precis all energi och allt engagemang. Kan inte begripa när jag ska hinna planera för barnet, eller komma ner i det avstressade tempo då kan jag få utrymme att tänka och reflektera över mitt privatliv.

Jag bad om hjälp på jobbet i förra veckan. Fick det tillfälligt, men inget som räcker på lång sikt.

När dagen kommit igång känns det lite bättre, adrenalinnivåerna sjunker. Jag och maken tog en sväng till vårt närmaste centrum för att få spruta nr två i vår förberedande vaccinering. Vilka träffar vi på då om inte Teachmom med familj! Med två små söta och busiga pusselbitar. Vi tog lite glass ihop på den stora hamburgerrestaurangen. Tack för en trevlig pratstund!

Nu börjar det närma sig tills de två tv-serierna om ofrivillig barnlöshet börjar. Barn till varje pris? hos svt (26 sept) och Drömmen om ett barn hos tv3 (6 okt, läs hos Min längtan efter dig).

Men redan nu kan man se URs serie om adoptivbarn. Jag såg två avsnitt via datorn i morse, jättefina! Vi kom från överallt.

Och till veckan ännu en jobbresa, som sträcker sig även över lördag. Nu är min man lika less på detta jobbresande som jag! Är det inte en som är borta så är det den andra! Man skulle kunna säga att vi har delad vårdnad om katterna numera. Blä…!!

På tv

Det blir många inlägg idag, men jag vill bara slänga in ett tv-tips också. Det är programmet ‘Enastående kvinnor’ som går på svt på torsdagar. Programserien handlar om kända historiska kvinnor.

En sak som jag har tänkt på, är att många av dessa kvinnor har gemensamt att de har fått missfall, en eller flera gånger. Tycker det är så bra att de tar upp även sådana saker i biografierna. För i vardagen känns det ofta som om man går omkring och är den enda som har haft missfall. Min chef t ex, som har fem barn, sa att ingen av hans fruar fått missfall. Men visst måste detta vara väldigt ovanligt att inte ha varit med om, med så många barn?

Ytterligare en av de saker som gör att man inte är ”riktig kvinna” eller?

Påminns då och då

Slözappade lite vid tv:n och hamnade på Mobergs gamla drama Nybyggarna. Kristina, som har fött sex barn, har varit hos doktorn. Han säger att hon inte får bli gravid nån mer gång, för hon är liksom ”söndrig inuti”. Lösningen: sexuell avhållsamhet.

Kristina gråter och hulkar: ”jag är ingen riktig kvinna”. En tid senare bestämmer hon sig för att bryta avhållsamheten. Om Gud vill att hon ska dö i barnsäng, så får hon göra det.

Man gnisslar tänder när man ser/läser om Kristinas öden och äventyr! Kan inte säga annat än att det MÄRKS att en man har skrivit berättelsen. En kvinna som riskerar livet för att få vara ”riktig kvinna”, dvs sexuellt tillgänglig för sin man. Alternativet att fortsätta sitt liv utan att föda barn och utan penetrerande sex tycks inte ens existera. Visst skulle denna text ha varit annorlunda om den skrivits lite utanför den allra mest chauvinistiska fåran i litteraturen?

När jag påminns som dessa könsschabloner så påminns jag även om mitt totala misslyckande att leva upp till dem. Skulle en sån som jag ens få leva i litteraturens klassiker? Antingen skulle jag väl ta livet av mig, eller osjälviskt gå upp i vårdandet av andras barn eller en äldre släkting.

Det känns hemskt när jag ibland påminns om att jag kanske i vissas ögon inte kan ses som en ”riktig kvinna”. Mest hemskt därför att jag själv tänkte så om mig, när jag fick veta att jag inte kan få genetiska/biologiska barn.

Jag frågade idag maken om han är ledsen över att inte få bli biologisk pappa. Då log han snett och sa ”vem har sagt att jag inte kan bli, jag kanske anmäler mig som spermadonator”. Visst, det kan han ju göra. Jag tog inte illa upp av hans lilla skämt, stundtals har vi en ganska osentimental jargong oss emellan.

Men ändå, det finns en liten tagg som sitter och skaver. Det är mig det är fel på, jag som inte kan… Skulle han inte ha det bättre utan…? Oftast känns det inte så. Men varje gång jag påminns om att jag inte är en ”riktig kvinna” så sticker den där taggen till igen.

Den galna barnlösa

Nu ska jag skriva om något som har irriterat mig en längre tid.  Och det är stereotypen av den barnlösa kvinnan, som hon ofta framställs i fiktionen, dvs böcker och filmer.

Det hela kom över mig igen igår kväll när jag började läsa på en ny roman. En deckare. Jag läser sällan deckare, därför att jag tycker att de ofta är fulla med klichéer. Och tyvärr bekräftas detta för mig gång på gång.

Boken inleds med att en kvinna tar med sig ett barn från ett tåg. En barn som villigt följer med när hon tar det i handen. Så som hon alltid tänkt sig, ”som det barn hon inte kunde få”.  Jaha, här börjas det, tänkte jag. Den barnlösa barnarovskvinnan.

Nästa kvinna som beskrivs i boken är en lätt utvecklingsstörd missbrukare, gift med en kriminell missbrukare. De har en adoptivson, 11 år, som de har tagit livet av. Deckare brukar ofta vinnlägga sig om att vara socialrealistiska, men här far ju realismen all världens väg, när ett missbrukarpar som åker ut och in på anstalter har fått medgivande att adoptera ett barn.

Jag har dock bestämt mig för att ge den här boken en chans till, innan jag slår ihop den för gott. Kanske händer det något som kan rädda de här trista och verklighetsfrånvända stereotyperna. Boken heter Kråkflickan och jag köpte den för att den skulle handla om psykoterapi.

Ett annat varningens finger vill jag sätta upp för deckaren I mördarens nät av Val McDermid. Där visar sig mördaren vara en kvinna som blivit skruvad av sin barnlöshet, så till den grad att hon ger sig ut att mörda de barn som hennes make är biologisk far till.

Som jag ser det finns det två huvudsakliga stereotyper av den ofrivilligt barnlösa kvinnan i fiktionen. 1. Det skakande asplövet, helt psykiskt knäckt av att inte få barn. Oförmögen till något som helst utöver att gråta. 2. Ibland förvandlas denna kvinna till psykotisk mördare. Hon ger sig till att ha ihjäl barn, kvinnor eller män, som hämnd för de barn hon inte själv kan få. Barnlösheten förvrider denna kvinna till kallblodig psykopat.

Det underliggande budskapet är förstås att ”riktiga” kvinnor får barn och att det ligger i kvinnans natur att få barn. Då mår hon som bäst.

En härlig twist till det positiva, vad gäller dessa stereotyper, tycker jag är den ljuvligt förnumstiga Dorcas i tv-serien ”Från Lark Rise till Candleford”. Yrkeskvinnan Dorcas har valt bort kärleken till en man i sitt liv. Men hon har inte valt bort kärleken till barn. Trots att hon själv är biologiskt barnlös tar hon hand om alla i sin närhet och hon har även en adoptiv/fosterson.

Det tråkiga är väl hur tydligt det framgår att en kvinna inte kan leva lyckligt utan att till slut bli mor. Barnlösa kvinnor framställs ofta som kallhamrade, i de fall de inte är vrak eller psykopater. Det tycker jag är så himla trist.

Tv-inslag

Hittade ett fint tv-inslag om adoption i Nigeria. Det man föredrar är, som i de flesta andra länder, inhemsk adoption, men det verkar inte alltid vara så lätt att få till stånd. I filmen förklaras barnens bakgrund och vilka som har möjlighet att adoptera i Nigeria. Man förklarar också att barnet blir föräldrarnas eget och att det alltid är bättre för barn att få en familj, framför att bo på gatan.

I-landsproblem

Hur får man ihop jobb och privatliv egentligen? Ibland går det ju bara inte. Det som fyller mitt huvud just nu är vår adoptionsprocess, och allt det där med jobb är mest bara i vägen.

Hur ska jag t ex bära mig åt för att kunna passa Adoptionscentrums telefontider, när jag håller i möten, är på resor och konferenser de timmar i veckan som man kan ringa. Och råkar jag komma åt en ostörd skrubb och en telefon, ja då är personen jag söker inte på plats.

Antar att allt detta blir ännu värre när jag väl får barn.

Lyssna till Lars H Gustafsson, som berättar om sin syn på barnuppfostran i UR Samtiden. Intressant!