Alternativa framtider

Idag har vi promenerat i det fina vädret och sedan lagat mat. Sett några avsnitt av Coupling, som alltid får oss båda att skratta.

Pratat lite om framtiden. Jag vill kunna berätta öppet nu att vi ska adoptera och frågade maken om det är ok. Det är ok för honom, men han kommer inte att berätta för alla på sitt jobb än. En tjej som skulle adoptera och som arbetade inom samma företag, blev av med jobbet när hon berättade att hon skulle resa till Colombia och hämta sitt barn. Det låter helknasigt, tycker jag med min fackliga bakgrund, men om det är en sån stämning på detta företag förstår jag att maken vill vänta.

Men jag känner att det nu är dags för mig att ”komma ut” mer allmänt med min och vår stora hemlighet. Det finns redan en handfull personer som jag har kontakt med via jobbet som vet, och egentligen är det väl en tidsfråga innan någon annan sprider nyheten. Och jag vill att det ska vara vi som gör det.

Vi pratade också lite om vad vi ska göra om något skulle komma i vägen för vår adoption. Om drömmen inte skulle slå in, vad skulle vi ägna framtiden åt då? Några förslag som kom upp:

• bli familjehem (mitt förslag)
• resa (makens förslag)
• skaffa en tredje katt (makens förslag)
• flytta utomlands (makens förslag)
• skaffa en trädgård (mitt förslag)
• äggdonation (makens förslag)

Tja, så vi har ju några alternativ. 😉

Berättat

Idag har jag berättat för min chef – per mejl. Hade föredragit att säga det personligen men när jag jämför våra kalendrar inser jag att det blir svårt de kommande veckorna.

Alltså – att vi är i en adoptionsprocess och genomgår medgivandeutredningen.

Jag skrev kortfattat, fick med det viktigaste – att vi fått veta att vi inte kan få biologiska barn, alla intyg vi samlar osv. Nästa vecka måste jag nämligen vara borta en halvdag från jobbet pga hembesöket och snart börjar det bli konstigt om jag inte berättar vart jag tar vägen hela tiden. Dessutom är jag ju ofta någon annanstans i tankarna….

Fick ett fint svar tillbaka. Min chef är bra och det visste jag. Skönt att han vet nu.

Snyggt fångat

Lunch på jobbkonferensen. Sitter mitt emot en tjej som jag gillar, men inte känner så jätteväl. Hon säger ”Nu när ni är nygifta så ska ni väl skaffa barn också, eller hur tänker du kring det?”. Ser ytterligare tre huvuden vändas åt mitt håll. Misstänker att ett lätt generat fniss undslipper mig och jag får fram ”Det är lite komplicerat”. Då ser hon förskräckt ut och säger nåt om att hon kanske har trampat i klaveret.

Vet inte hur jag lyckas rädda den här situationen så snyggt som jag ändå gör, men jag säger rätt lugnt och ogenerat ”Jag kan berätta det för dig lite senare om du vill”. Hon nickar.

Senare när det bara är vi två så berättar jag om de senaste årens helvete. Att jag varit sjuk vet hon redan, men inget om missfall, infertilitet, äggdonation, adoptionsprocess, etc. Hon tar emot det bra. Hon har själv flera barn och jag är tacksam dels att hon inte excellerar i berättelser om dem, men också att hon inte låter bli att berätta något om dem.

Hur jag hanterade situationen kändes väldigt bra, är nöjd med mig själv. Jag undvek att sätta mig i en situation som var alltför utlämnande, dvs att berätta ”allt” för kreti och pleti. Och jag undvek att skoja bort frågan eller att tiga bort den. Jag flyttade helt enkelt hela frågan till ett sammanhang då det kändes tryggt att berätta. Och nu är jag glad att hon vet.

Mor-dotter

Dra mig baklänges men idag ringde mamma för att höra hur det går med adoptionen! Efter samtalet kände jag mig så lugn och lättad, ja nästan trygg – det här kommer att gå bra. Min mamma, pappa, syster – allihop ser fram emot och tycker det ska bli spännande med ett nytt litet barn i familjen. Jag känner mig stark med deras stöd i ryggen. Jag kunde aldrig tro att framförallt min mamma skulle visa det här intresset.

De som har följt den här bloggen vet ju att mitt förhållande till min mamma har varit rätt problematiskt. För en vecka sedan pratade jag med pappa i telefon om att vår medgivandeutredning nu skulle börja. Mamma har jag inte pratat med sedan jag kom på att jag mest av allt är arg på henne. Men föräldrarna måste ha kommunicerat sinsemellan, eftersom mamma nu ringde och frågade hur mötet hade gått. Eftersom jag har bestämt mig för att min nya linje är öppenhet, berättade jag alltihop och frågade också hur hon tror det kommer att kännas att få in ett nytt barn i familjen, som inte är genetiskt släkt med oss. Barn som barn, alla barn är fina, tyckte mamma.

Hon berättade också om hur det var att växa upp med min moster, alltså hennes syster som egentligen var fosterbarn i familjen. Hur hon alltid varit hennes ”riktiga syster” och deras mamma var bådas ”riktiga mamma”. Jag tror att min mamma äntligen har fattat, eller i alla fall vågar uttrycka att hon har fattat. Behöver jag säga hur bra detta känns? I min ilska över att jag tycker hon har svikit mig när jag behövde stöd, så har jag glömt bort hennes positiva sidor som ju faktiskt finns.

En sten från hjärtat idag.