Läkande

Är SÅ glad att min vän kunde träffa mig idag, för återigen hade vi ett jättebra samtal. Trots lite olika situationer så finns det ändå många beröringspunkter mellan oss och idag pratade vi om våra mammor. Hon har samma erfarenheter som jag. Samma beteende på mammorna. Min som inte frågar något och hennes som bad ”Om du blir gravid igen, berätta inte det för mig”. En mamma som inte orkar.

Min vän har gjort något som jag tror att jag inte kommer att våga eller vilja göra någonsin. Hon har frågat sin mamma om varför mamman inte finns där för henne och sagt hur ledsen det gör henne. Det ledde till att de inte hade kontakt på ett eller två år. Mamman orkade inte höra sanningen förstås. Och det är så jag känner när det gäller min mamma, hon skulle aldrig orka höra hur jag upplever det. Det är ju därför hon aldrig frågar heller. Och jag vill att mormor ska finnas i mitt kommande barns liv. Det är ett av skälen till att jag inte vill riskera kontakten. Plus för min egen skull, jag vill inte bli av med min mamma. Hur sorgfällig relationen än är.

Vi pratade om att bryta det arvet. Min vän har redan ett barn och hon är orolig över samma sak som jag, att inte klara av finnas där för barnet i tillräcklig grad. Jag berättade en del om min terapi och alla de teoretiska kunskaper jag har om anknytning och relationer mellan föräldrar och barn. Jag har ju inget barn ännu, så jag vet inte hur jag rent praktiskt kan tillämpa allt jag lärt mig. Det ger mig frid inuti att våga diskutera föräldraskap med en förälder, fast jag själv är ute i kylan. Men när jag pratar med henne känns det inte som om jag är utanför.

En riktig skitdag blev till slut till en riktigt bra dag. Vilken tur att jag klev upp!

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"Still open... The Magical Door to Paradise" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Lite om anknytning igen

Jag råkade hitta några artiklar om anknytning ur Psykologtidningen. En av dem berörde ett ämne som jag har skrivit om tidigare, nämligen sk ”fri anknytning”. Såhär står det i artikeln Frågorna som överraskar det omedvetna av Tor Wennerberg:

[…] om patienter som har en otrygg eller traumatisk anknytningshistoria kan få hjälp i  psykoterapi att i nuet uppnå ett tryggt-autonomt förhållningssätt till sin egen anknytningshistoria, så stoppas därmed också överföringen av otrygga eller desorganiserade relationsmönster mellan generationerna.

Detta är samma sak som ”fri anknytning” (eller earned secure), vilket betyder att man har en realistisk bild av sin egen anknytningshistoria och förmår berätta om den på ett sammanhängande sätt, utan att helt överväldigas av de känslor som dessa barndomsminnen väcker.

Om såna här saker visste jag ingenting när jag påbörjade min terapi förra året. Men nånstans måste jag ha känt på mig att det var såhär, eftersom jag hade en föreställning om att psykoterapi skulle hjälpa mig att bli en bättre förälder, genom att jag gavs möjlighet att bearbeta svårigheter i mitt liv. Redan då visste jag att jag inte ville föra vidare de mönster som finns i min ursprungsfamilj.

Det känns bra att jag vet att jag faktiskt är där idag, att jag kan berätta realistiska minnen från min barndom, att jag vet att den inte var idealisk och att jag är medveten om att den har skapat känslor i mig som påverkar mina relationer till andra. Det som jag hoppas är att jag ska kunna vara en tillräckligt bra förälder för att inte ge mitt barn ytterligare svårigheter i livet, utan istället lindra de svårigheter som jag vet att barnet ändå kommer att bära. Svårigheter som grundas i barnets tuffa start i livet.

Snart ska vi iväg och träffa svärföräldrarna. Jag hoppas de ska vara lite mer nyfikna på adoptionsprocessen än de var sist vi sågs. För varje gång vi ses, så är vi ju lite närmare att verkligen få vårt barn.

Att våga ta sig an ansvaret

Ett inlägg på bloggen Det känsliga barnet, Frågan: Bör jag skaffa barn? påminde mig om något jag lärt mig, men nästan lyckats glömma bort i oron över mina tillkortakommanden.

Man kan känna en viss oro inför att få barn (jag använder inte ordet ”skaffa” barn, liksom de flesta ofrivilligt barnlösa inte gör det). Ska jag räcka till? Kan jag ge ett barn en bra uppväxt? Jag har tänkt mycket på de frågorna. I mina tankar är jag väldigt upptagen av min önskan att ge mitt barn en bättre uppväxt än jag själv hade, att på många sätt vara annorlunda med mitt barn än vad mina föräldrar var med mig. Man skulle nästan kunna säga att jag har blivit lite fixerad vid min rädsla att bli som mina föräldrar. I alla fall känns det så ibland.

Det känsliga barnet skriver att själva grubbleriet över om man är lämplig eller ej, och engagemanget i frågan, ger en bra start för barn. Vilket egentligen är precis samma sak som jag läste i boken Om föräldrars anknytning, redan förra året. I det att man medvetandegör sig själv om de problem som man bär med sig från barndomen, kan en otrygg anknytning övergå i en fri anknytning. En fri anknytning betyder att det omedvetna har medvetandegjorts och det skapar i sig bättre förutsättningar för att inte överföra egna barndomsmönster på barnet. Man blir friare att själv skapa en bra relation till barnet.

Kanske behöver jag inte nojja så mycket. Jag vet ju väldigt mycket om min egen barndom och varför jag är som jag är. Jag vet hur jag inte vill vara och hur jag vill vara.  Jag tror att jag har en känsla för när jag gör fel. Jag kommer inte alltid att bete mig på rätt sätt tillsammans med mitt barn. Men jag kommer att veta om när jag har gjort fel och då göra allt för att ställa tillrätta. En förklaring som ”det var mamma som var dum” kan betyda mycket för ett barn (för vem som helst). Det vet jag från de få gånger jag som barn fick en ursäkt från mina föräldrar (min pappa).

Jag vågar. Och jag hoppas det ska gå bra.

Läs gärna fler av mina Lästips.

"Future" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

"Future" by h.koppdelaney // CC by nd 2.0

Läst om adoption

Vi har turen att bo 15 minuters promenad från sjö och badplatser. Så i förmiddags var vi nere en sväng och badade och jag passade samtidigt på att läsa ut boken Anknytning i adoptivfamiljens vardag av Sara Larsson. Skulle gärna äga den boken, eftersom den innehåller så många bra praktiska tips. Ska se om den går att köpa på nätet, så slipper jag sno bibliotekets ex… 😉

Jag tänker att det här med anknytning kan vara hur lätt eller hur svårt som helst. I ”vanliga” familjer sker anknytningen omedvetet. Som adoptivfamilj är man ju dock väldigt påläst på området, troligen mer än biologiska föräldrar är. Försökte mig på ett samtal kring detta med min mor, som har haft adopterade barn på förskolan där hon har jobbat. Jag berättade att adopterade barn ibland kan behöva t ex en längre inskolningsperiod. Hon menade dock att alla barn är olika och man får se vad som passar barnen. Och det har hon ju rätt i. Men jag försökte ändå trycka lite på det där om minst en avgörande separation i bagaget och att det gör omständigheterna lite speciella. Jag vill att hon ska veta detta om det kommande barnbarnet, att det kanske blir lite speciella förhållningssätt med det barnet. Jag har ju själv lite otrygg anknytning med mig från barndomen, så jag känner nånstans att detta inte är min mammas vassaste område.

Jag googlade lite på Sara Larssons bok och hittade då även Tobias Hübinettes texter. Har dragit mig lite för att läsa honom, eftersom jag vet att han är så kritisk mot internationell adoption. Och han är ju själv adopterad, så vem är t ex jag att säga emot? Men det visade sig vara riktigt intressant att läsa hans forskning. Jag hittade t ex artikeln Fostrad till svensk – sedd som främling (pdf), som presenterar en studie om den vardagsrasism som adopterade och adoptivfamiljer kan mötas av. Läs t ex det här citatet från en adoptivmamma:

Och sen så det man märker är ju den här lekplatsrasismen som finns. När man har  varit på någon allmän lekplats, och man håller sig i bakgrunden, och de sitter och leker, framförallt Oscar då som är väldigt mörk, på något sätt har det varit tydligast med honom som är mörkast. Man kan höra ”jag vill inte sitta i sandlådan med den här bruna pojken”, jag menar hade någon sagt ”jag vill inte sitta i sandlådan med den blonda flickan med den rosa kjolen”, då hade man sagt att ”alla måste få vara i sandlådan”, då hade man varit framme och förmanat, men i det här fallet har man inte gått in från vuxet håll och gjort någonting/…/Sedan har jag märkt att om jag börjar närma mig, att de börjar koppla ihop, så de ser att han hör ihop med mig, då börjar de bete sig mer normalt. Då blir det mer att man säger till att ”alla måste vara med, alla måste få vara här”. Och det är en intressant iakttagelse: ”oj då, han är tydligen inte bara vilken invandrare som helst”.

Jag är helt övertygad om att sådana här attityder finns. För jag har sett det i förhållande till ”vanliga” invandrare. För adopterade är ju också invandrare, första generationens. Därför är jag också så rädd för de kalla strömningar som finns i vårt land. SD i riksdagen, terrordåd i Norge och alla de tusentals nålstick som kallas vardagsrasism. Något som vi alla måste stå upp emot varje gång det visar sig. Detta är en av de saker som oroar mig mest med adoption, öppen och dold rasism.

Jag vill ändå hoppas att ett mörkt barn idag inte ses som så exotiskt och avvikande som det kanske gjorde för 30-40 år sedan, då många av de som idag är vuxna adopterade växte upp. Att få frågor om varför man pratar så bra svenska t ex. Samtidigt finns kanske en större vana idag att kategorisera olika invandrargrupper i olika fack. Ja, det här kan man fundera på hur mycket som helst. Tror iaf att jag ska låna den här studien som artikeln bygger på på biblioteket.

Jobbig läsning

I helgen läste jag om författaren Astrid Flemberg Alcalá i DN. För tre år sedan gav hon ut en roman baserad på sina upplevelser som adoptivmamma Och vet inte vart. Sedan boken gavs ut har den yngre av hennes två söner tragiskt nog begått självmord. 

Jag har hittills hållit mig undan från den boken, eftersom skildringar av när det går fel i adoptioner har känts för oroande att ta del av. Men nu kände jag att jag verkligen måste ta reda på varför det inte blev bra i den här familjen. Nånstans är det min skyldighet mot ett kommande barn att även ha lärt av de historier som inte är solskenshistorier.

Hittills har jag bara läst drygt hälften av boken. Visst är det smärtsamt att läsa om de traumatiserade pojkarna. Och smärtsamt att se hur föräldrarna försöker, men ändå inte lyckas nå fram. Som läsare kan man se tecken på att barnen ibland söker den där bekräftelsen, tryggheten, som är så viktig att svara på för att anknytning ska ske. Men att föräldrarna avvisar eller inte förstår barnens svaga signaler.

Det finns flera frågor som man ställer sig i läsningen. Varför sökte inte föräldrarna psykologisk hjälp för famíljen direkt? Vad kunde föräldrarna om anknytning när de for iväg och hämtade barnen? Vad innebär det när det är pappan som helst vill adoptera, men när det är mamman som får allt ansvar för omsorg och anknytningsarbete?

Jag tycker inte att boken avskräcker mig från att adoptera. Snarare att den väcker uppmärksamheten på problem som kan uppstå. Vi vet alla att det förmodligen blir någon typ av problem vid någon tidpunkt. Kanske väldigt små problem för vissa och stora för andra. Då är det väl bra att läsa om hur det kan gå till och kännas.

Boken diskuterades på Familjeliv. Det skrevs mycket om den när den kom ut, i t ex SvD. Boken verkar inte gå att köpa längre, men kan lånas på bibliotek.

Känslomässig

Ända sedan passet med terapeuten imorse har gråten legat på lur, hela dagen. Det var en bra dag annars. Lunch med fin kollega/vän, äntligen träff med nya kollegan adoptivmamman, och sista jobbdagen innan långresan.

Jag nog aldrig varit så nära gråten under terapin som jag var i förmiddags. Som många gånger tidigare kom vi in på ämnena: dels min avundsjuka gentemot alla som lyckas få barn och mina skuldkänslor över att inte kunna glädjas för andras skull, dels mina föräldrars bristande stöd till mig under min barndom och även nu i vuxen ålder. Det hänger ihop, känslan av att ha blivit försakad som barn och känslan av förlust (barnlösheten) i vuxen ålder.

Det är smärtsamt att förstå att man själv inte har en bra anknytning. Smärtsamt därför att det innebär att jag skulle kunna föra vidare precis samma mönster till egna barn. Något som jag för allt i världen inte vill. Jag är rädd för att inte kunna hantera det som triggar en eventuell oförmåga hos mig att klara av ett barns känslor.

Kanske är det ett barns avvisande som jag är mest rädd för? Jag vet inte. Det är i alla fall avvisanden som jag har svårast för, i andra relationer. Kommer jag att kunna hantera ett barn som på grund av sin egen bristande anknytning inte anser sig behöva min känslomässiga mammaomsorg? Samtidigt vet jag att jag är beredd att arbeta hårt, att överdriva mina omsorger, göra allt för att skapa den där anknytningen. Men hur jag tänker att jag ska och vill göra, behöver inte vara samma som jag sedan gör i den verkliga situationen.

Hur det egentligen ska bli, kan jag omöjligt veta nu. Jag kan bara göra allt för att arbeta med mig själv, så att jag åtminstone ska kunna få en ”fri” anknytning. Det tror jag är en bra utgångspunkt.

Men arbetet med mig själv innebär också att jag många gånger kommer att vara ledsen, eftersom det berör svåra saker. Det svåraste för mig är att på allvar erkänna att mina föräldrar många gånger har gjort sådant som jag har rätt att känna mig arg och ledsen över. Jag har genom livet vant mig vid att svälja sådana känslor efter som det är ”ingen idé” att uttrycka dem, jag har inte fått (rätt) respons på de känslorna som liten. Det har också gjort att känslorna lätt har vuxit sig stora, eftersom de inte har hanterats.

Så när jag kom hem ägnade jag några timmar åt att gråta och dammsuga. Det känns ändå som att för varje gång jag gråter över de här sakerna, så blir det lite lättare. Gråten får gärna komma nu. När jag sedan får barn så vill jag bara skratta. 😉

Intressant om anknytning

Läser en tunn men innehållsrik bok om anknytning just nu, Om föräldrars anknytning – Hur barns problem kan förstås i ljuset av föräldrarnas förflutna. Det är egentligen en publicerad studie av fyra familjer som har sökt hjälp på grund av problem som man upplever med något av sina barn.

Jag tycker att studiens tes känns väldigt relevant för mig. Jag vet ju, med hjälp av terapin, att jag själv har en lätt uppfuckad anknytning med mina egna föräldrar. Min förhoppning är att genom terapin bryta mönstren i vår familj, så att jag inte ska överföra samma anknytningsmönster på ett kommande barn. För annars fortsätter ju mönstren att fortplantas genom generationer. Och det har förstås ingenting att göra med om barnen är biologiska  eller ej. I boken nämns faktiskt med en mening att detta även gäller adoptivföräldrar.

Det hoppingivande med boken är att den bygger på att även om man som förälder har en otrygg anknytning i sin egen barndom, så kan man genom att medvetandegöra detta för sig själv istället uppnå något som kallas ”fri anknytning”. En person med fri anknytning kan ha haft en bra anknytning i sin egen barndom, men den kan lika gärna ha haft anknytningsproblem med sina egna föräldrar. Det viktiga är att man har medvetandegjort för sig själv hur den egna anknytningen ser ut och hur det påverkar ens mönster i relation till en partner och i ett föräldraskap.

För mig känns det som en trygghet att jag själv inte nödvändigtvis måste föra vidare dåliga anknytningsmönster på egna barn. Det är något som jag har haft en oro för, och är alltså en av orsakerna till att jag sökte mig till terapi från första början. Jag vill inte bli som mina föräldrar och jag vill inte att mitt barn ska ha samma problem med självkänsla och med rädsla för att bli avvisad som jag har.

Nu när jag förstår detta lite bättre, så förstår jag också varför utredaren tycker att det är så bra att jag går i terapi. En förälder med fri anknytning har mycket bättre förutsättningar att bli en bra förälder.

Jag försöker prata om detta med mannen, men han är fortfarande väldigt stängd inför djupgående diskussioner om sin barndom och inför möjligheten till terapi. Jag tror ju faktiskt att han och jag är väldigt lika när det gäller anknytningsbakgrund, även om han påstår att det inte är så. Han har också ganska dålig självkänsla och reagerar starkt på situationer där han känner sig avvisad. Våra likheter är säkert grunden till både att vårt förhållande tidigare var så turbulent och att vi fungerar såpass bra tillsammans, paradoxalt nog. Vi känner igen oss i varandra.

Hos mig finns det också en oro för att jag ska utvecklas vidare medan han står kvar och att det ska göra oss för olika… Det känns dock som att han blir mer och mer öppen för att prata om det här och jag får väl helt enkelt vänta in honom, som vanligt. 😉