Olika sätt

Igår kväll stängde jag och maken av alla apparater i en timma och bara pratade. Det händer inte ofta. Det känns som om vi ofta går bredvid varandra i ren slentrian, utan att egentligen prata på djupet. Att jag/vi utgår från att ens partner är på samma linje och vet vad man går omkring och tänker på. Och så uppstår ögonblick då man inser att det inte alls är så.

Nu var det jag som kände behov av att prata. Har märkt att saker som hände under min uppväxt, framförallt tonåren, fortfarande påverkar mig mycket, därför att jag egentligen aldrig har tagit itu med att bearbeta det. Och nu när andra sorger och problem har skalats bort de senaste åren, så finns det kanske möjlighet att ta tag i detta.

Jag försökte förklara för min man hur jag tycker att min uppväxt har varit och hur det påverkar mig. Och hur jag tänker att jag vill att jag och vi ska vara med vårt eget barn. En sak som kom upp och som jag tycker blev tydlig i hur jag faktiskt gör annorlunda än mina föräldrar var följande exempel.

Vår dotter är en person som har ganska lätt att dela med sig av saker som hon är med om eller tänker. Det har ofta hänt (nästan varje dag) att hon har sagt ungefär såhär på vår väg hem från förskolan:

– Vet du vad? Idag så knuffade ”Pelle” mig. Hårt! Och så sa han bajskorv till mig.

Typiskt svar från mina föräldrar i det läget hade varit något av dessa:

1. – Men varför leker du med Pelle då? Du vet ju att han brukar göra så. Lek med de andra barnen istället!

2. – Näe, varför händer detta mig? Jag är en helt värdelös förälder som inte kan skydda mitt barn! [snyftar]

Mitt (Heddas) svar brukar vara något i stil med:

– Det låter inte alls roligt. Det var inte snällt att göra så. Kan du berätta mer om vad som hände?

Jag är ju väldigt orolig att bli som mina föräldrar, men när jag kom på det här exemplet så kändes det som en lättnad. Jag gör faktiskt på ett sätt som jag tycker är bra och som jag hade önskat att jag själv hade blivit bemött av som barn. Jag lyssnar, frågar vidare och visar empati. Det är så himla skönt att bli bemött så, till skillnad från att bli skuldbelagd, som i de första två exemplen. Det är min terapeut som har lärt mig, tror jag. Jag har fått prova på hur det är att bli bemött med empati och kan därför ge det vidare till mitt eget barn.

Detta kanske är självklarheter för många av er som läser den här bloggen, men det är det inte för mig. Allt detta är saker som jag har lärt mig som vuxen. Min man ger ofta bemötande av typen nr 1 här ovanför. Både mot mig och mot barnet. Den som blir bemött så känner sig avfärdad. Slutar successivt att berätta och förvänta sig empati. I alla fall om man har en sådan personlighet som jag har. Ett barn som konstant möter 1 eller 2 lär sig att felet ligger i henne själv. Som över 40 år gammal känner jag fortfarande så, någonstans i mig själv. Att allt är mitt eget fel. Jag har tröttnat på det och vill bli av med den känslan.

Och jag har pratat jättemycket om det med min terapeut. Visst har det hjälpt, men inte fullt ut. Jag tror att ett skäl kan vara att jag som sagt inte har bearbetat mina tonår ännu, som jag räknar som min värsta period i livet. Åldern 12-18 år var helt vidrig för mig, men nånstans har jag väl inte velat erkänna, ens för mig själv, att det var riktigt så som det var. Känns som nästa steg.

Annonser

Lösenordsskyddad: Trött, arg, less

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: