Lösenordsskyddad: Vardagsbekymmer

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Tacksam

Sitter på balkongen och ser min dotter leka för sig själv nere på gården. Tänker på hur lyckligt lottad jag är som får uppleva det till synes självklara i att ha en egen familj. Det är ingen självklarhet för alla och det var det inte för mig heller under en period i livet.

Sommaren för sådär 11-12 år sedan tillbringade jag till största delen ensam. Jag hade lämnat en lång relation bakom mig, där vi bland annat försökt få barn men inte lyckats. Jag hade en ny pojkvän, min nuvarande man för övrigt, som inte kunde bestämma sig för om han ville vara ihop med mig eller inte. Jag hade ännu inte katterna, jag hade inget utom mig själv. Och det räckte inte för mig, särskilt inte på den tiden. Sommardagarna tycktes oändligt långa och jag försökte fylla dem på olika sätt, för att glömma den tomhet jag kände inuti och för att få tiden att gå. Långa cykelturer, bokläsning under ett träd, utflykter med någon väninna. Vid den tidpunkten i mitt liv var det ändå tomheten som tog över tillvaron och i slutet av sommaren gjorde jag slut med pojkvännen som inte kunde bestämma sig. Och tillvaron kändes ännu tommare, nästan panikfylld.

När jag idag så enkelt har tillgång till eget barn och egen man, egna katter, är det lätt att glömma hur det var då. Känslan av behöva mota bort paniken inför ännu en ledig semesterdag.

Idag behöver jag inte göra någonting. Meningsfullheten finns där ändå. Det beror till stor del på familjen, men också på att jag har hittat en vän i mig själv. Tänk om jag hade vetat då att det var såhär det skulle bli. Pussar och kramar från en egen unge. En man som faktiskt har bestämt sig för mig. Katter som snusar i soffhörnan. Jag hade inte vågat tro att det skulle bli så bra.

Olika sätt

Igår kväll stängde jag och maken av alla apparater i en timma och bara pratade. Det händer inte ofta. Det känns som om vi ofta går bredvid varandra i ren slentrian, utan att egentligen prata på djupet. Att jag/vi utgår från att ens partner är på samma linje och vet vad man går omkring och tänker på. Och så uppstår ögonblick då man inser att det inte alls är så.

Nu var det jag som kände behov av att prata. Har märkt att saker som hände under min uppväxt, framförallt tonåren, fortfarande påverkar mig mycket, därför att jag egentligen aldrig har tagit itu med att bearbeta det. Och nu när andra sorger och problem har skalats bort de senaste åren, så finns det kanske möjlighet att ta tag i detta.

Jag försökte förklara för min man hur jag tycker att min uppväxt har varit och hur det påverkar mig. Och hur jag tänker att jag vill att jag och vi ska vara med vårt eget barn. En sak som kom upp och som jag tycker blev tydlig i hur jag faktiskt gör annorlunda än mina föräldrar var följande exempel.

Vår dotter är en person som har ganska lätt att dela med sig av saker som hon är med om eller tänker. Det har ofta hänt (nästan varje dag) att hon har sagt ungefär såhär på vår väg hem från förskolan:

– Vet du vad? Idag så knuffade ”Pelle” mig. Hårt! Och så sa han bajskorv till mig.

Typiskt svar från mina föräldrar i det läget hade varit något av dessa:

1. – Men varför leker du med Pelle då? Du vet ju att han brukar göra så. Lek med de andra barnen istället!

2. – Näe, varför händer detta mig? Jag är en helt värdelös förälder som inte kan skydda mitt barn! [snyftar]

Mitt (Heddas) svar brukar vara något i stil med:

– Det låter inte alls roligt. Det var inte snällt att göra så. Kan du berätta mer om vad som hände?

Jag är ju väldigt orolig att bli som mina föräldrar, men när jag kom på det här exemplet så kändes det som en lättnad. Jag gör faktiskt på ett sätt som jag tycker är bra och som jag hade önskat att jag själv hade blivit bemött av som barn. Jag lyssnar, frågar vidare och visar empati. Det är så himla skönt att bli bemött så, till skillnad från att bli skuldbelagd, som i de första två exemplen. Det är min terapeut som har lärt mig, tror jag. Jag har fått prova på hur det är att bli bemött med empati och kan därför ge det vidare till mitt eget barn.

Detta kanske är självklarheter för många av er som läser den här bloggen, men det är det inte för mig. Allt detta är saker som jag har lärt mig som vuxen. Min man ger ofta bemötande av typen nr 1 här ovanför. Både mot mig och mot barnet. Den som blir bemött så känner sig avfärdad. Slutar successivt att berätta och förvänta sig empati. I alla fall om man har en sådan personlighet som jag har. Ett barn som konstant möter 1 eller 2 lär sig att felet ligger i henne själv. Som över 40 år gammal känner jag fortfarande så, någonstans i mig själv. Att allt är mitt eget fel. Jag har tröttnat på det och vill bli av med den känslan.

Och jag har pratat jättemycket om det med min terapeut. Visst har det hjälpt, men inte fullt ut. Jag tror att ett skäl kan vara att jag som sagt inte har bearbetat mina tonår ännu, som jag räknar som min värsta period i livet. Åldern 12-18 år var helt vidrig för mig, men nånstans har jag väl inte velat erkänna, ens för mig själv, att det var riktigt så som det var. Känns som nästa steg.

När bandet brister

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet kan som alla kriser vara något som frestar på relationen, om man har någon, och jag tänker ibland att det är konstigt att så många förhållanden trots allt håller. Nu när en medbloggerska går igenom en separation, en skilsmässa, så påminner det mig om den gången för längesedan när även mitt äktenskap tog slut i spåren av ofrivillig barnlöshet.

Jag tänker inte så ofta på det längre, för det är nästan 12 år sen, men på många sätt var det en avgörande händelse i mitt liv.

Rent faktiskt gick det till så att jag och min fd sambo bestämde oss för att försöka få barn. Vi försökte i ungefär ett år och under det året hann vi också gifta oss. När ett år nästan gått lyckades jag få en tid för ett VUL, där allt såg normalt ut. Men så långt som till utredning kom vi inte då, eftersom skilsmässan kom i vägen.

Det var jag som bröt upp. De fruktlösa försöken var inte enda anledningen. Jag hade egentligen länge känt att ”var det här allt?” och jag började också tvivla på att mina känslor för mannen var de rätta. Han kändes mer som en bror än som en partner.

I takt med att jag insåg att våra försök var fruktlösa, började jag tänka på ett nytt sätt. Om det inte är meningen att jag ska få barn, hur ska mitt liv se ut då? Och jag kom fram till att jag nog inte ville leva med den mannen i så fall. Jag ville göra något annat med mitt liv. Samtidigt fick jag just då mycket bekräftelse på jobbet och tänkte att det kanske kan finnas andra människor som kan uppskatta mig, också. Inte bara maken (som ärligt talat inte verkade uppskatta mig så jättemycket).

Och så träffade jag en annan man, som verkade vara jätteintresserad av mig. Jag upplevde att han var väldigt olik min hittillsvarande partner. Det råkade vara min nuvarande man. Direkt efter att jag inlett det nya förhållandet, flyttade jag ut.

Jag berättade dock aldrig den verkliga orsaken för min fd man. Jag kände oerhörda skuldkänslor, skämdes, och ville inte såra den person som jag levt med i flera år. Jag kan fortfarande känna styng av den där skulden. Man gör liksom inte som jag gjorde. Vilket jag fick höra från några håll. Jag fick också höra många skilsmässohistorier från bekanta som gjort ungefär som jag.

Vad trodde jag då, när jag bröt upp? Hur tänkte jag kring barn och framtiden? Jag var ju bara 28 år, så jag tänkte att det kanske kunde finnas chans igen om några år, att försöka. Men jag gick vidare i livet med vetskapen om att det kunde bli svårt, vilket är ett av skälen till att jag väldigt tidigt började fundera på adoption. Och jag gick in i en ny relation med vetskapen om att det kunde finnas svårigheter.

Nånstans tog jag för givet då, att det var mig det var fel på. Såhär i efterhand tror jag att det kan ha varit han. Och anledningen till det är att jag blev gravid på första försöket vid 37 års ålder, trots att äggreserven säkert redan då var på upphällningen.

Att jag visste att det kunde bli svårt att få barn, tror jag var en av anledningarna till att just de svårigheterna inte har slitit på min nuvarande relation. Vi har inga naiva föreställningar om hur det ska vara, som livet behöver ta ur oss. Vi har också gått igenom min svåra sjukdom tillsammans, plus en massa andra saker.

I efterhand kan jag se att skilsmässan var väldigt viktig för min utveckling som person. Eftersom jag levde ensam i 5 år efter det (nuvarande maken på annan ort), så fick jag bland annat lära mig att klara mig själv på alla möjliga sätt.

Det är svårt att skiljas, även om man inte har barn (!) och även om man är den som väljer att gå. Det är, inbillar jag mig, alltid en form av kris att skiljas.

Tack

Jag vill börja med att tacka för alla goda råd och peppning som jag har fått här på bloggen! Det betyder verkligen mycket, jag suger åt mig all er klokskap och försöker att ta fasta på det som skulle kunna vara aktuellt för just oss. Idag har nog varit den värsta dagen hittills – för dottern – hon har skrikit helt oresonligt och otröstligt i timmar, av anledningar som bara hon själv (kanske) känner till.

Jag känner mig helt urlakad, men bestämde mig tidigt under utbrottet för att försöka att periodvis låta henne skrika, utan ständiga kontaktförsök från min sida. Då fick jag lite tid att betala räkningar, växla några ord med maken. Därför orkade jag krama och pussa även ikväll. Försökte vara extra kärleksfull vid läggning, även om jag också förklarade att mamma är jättetrött, för det har varit en väldigt jobbig dag idag. Läggningen tog lång tid, eftersom dottern somnade en period under utbrottet på dagen (sedan vaknade hon och fortsatte skrika), så hon var inte lika trött som jag.

Under läggningen vill dottern gärna bli kramad och pussad, hon ligger och känner med händerna över mitt ansikte och armar, ville ligga med ansiktet i min hand. Som jag har skrivit tidigare har hon ett enormt behov av oss. Det känns jobbigt att vår förmåga att visa kärlek gentemot henne har urlakats på grund av att vi dels varit sjuka, dels att våra konflikter eskalerat för varje dag. Jag behöver återhämtning för att kunna vara på det sättet som jag vill vara. Nu känner jag mig väldigt tom på något vis.

Maken och jag är inte på samma linje heller. Nu märks det tydligt, tycker jag, att han inte har så stor kunskap om barn. Hans förväntningar på dottern är ibland som på en vuxen, att hon ska be om ursäkt för sitt beteende till exempel. Vi har bråkat mycket kring det också, att vi har olika förväntningar och syn på vad som är viktigt. Så det är bråk och tjafs på två håll – väldigt jobbigt. Jag tycker att vi ska försöka underlätta situationen, inte försvåra, som han gör när han kommer med extra krav och tillsägelser till dottern, vilket får hennes humör att dala ytterligare. Och sedan är det jag som får försöka bära, trösta, lyfta, krama.

Imorgon ska jag till min terapeut. Bara chansen till paus och egen tid gör att jag vill hurra! Förhoppningsvis kan jag få lite bra hjälp också. 🙂