Mikroaggressioner

Det finns saker som är svåra att påverka, hur gärna en förälder än vill. En av de sakerna är hur ens barn bemöts när en själv inte är med. Hur andra vuxna och barn, i grupp eller som individer, väljer att se på mitt barn och agera gentemot det.

Att ha ett barn som har brun hud är att bära på oro.

Alla de små händelser som markerar att hon inte riktigt hör till. Att hennes utseende inte är helt ok. Jag har börjat förstå att saker händer och att händelserna adderas i lager på lager:

Min dotter har en kompis hemma och de leker. Från dotterns rum hör jag kompisen säga: ”Jag vill inte leka med den bruna dockan med svart hår.” Och därmed har ett docktest i miniatyr genomförts under mitt eget tak.

Dottern berättar om den andra kompisen som sa: ”Jag vill inte ha en hund som är brun”, när dottern lekte hund.

Gruppen pojkar som bestämmer att min dotter ska vara den som kullar, precis varje gång barnen leker kull. Och som frågar om hon är en pojke, trots att hon bär kjol och hårspänne, därför att hennes lockiga hår ger intryck av att vara väldigt kort.

Barnet i parallellklassen som ropar ”brun som bajs!”. Klasskamraterna som inte kan hålla fingrarna borta från dotterns hår, fast hon säger nej.

Jag märker att dottern själv har börjat se mönstret. ”I [mitt födelseland] var det ingen som retade någon på grund av att den var brun. För där var alla bruna”, berättade hon häromdagen. Att vi ser olika ut inom familjen är också något som hon har börjat uppleva som bekymmersamt, på ett nytt sätt. ”Jag tycker det är jobbigt att ni två är vita och jag är brun, för andra barn frågar mig om varför det är så.”

BAM! Hela rasismfrågan och transrasiella adoptionsfrågan på en och samma gång. Med sjuåringens nya utblick på världen. Det jag har är ord, samtal och lyssnande. Mitt barn är bra på att beskriva upplevelser och känslor. Det är en gåva hon har i livet. Och jag försöker att lyssna och att resonera tillsammans med henne. Ge en del vägledning i hur världen är beskaffad. Och bekräfta hennes berättelse, hennes utseende och bakgrund.

Men ord räcker inte hela vägen. Det är en lång väg vi ska gå tillsammans, ända tills hon blir vuxen. En väg där det kommer att behövas identifikation, förebilder, samhörighet. Ställningstaganden. Jag hoppas att många ska vilja vandra MED oss på den vägen.

Annonser

12 reaktioner på ”Mikroaggressioner

  1. Jag känner med dig och er. Och jag känner själv hur rädd och uppstressad jag blir av det här. Än så länge har inte M sagt nåt själv, kanske för att hon är för liten, men är på min vakt då detta kommer. Hur ska vi göra för att hjälpa våra barn igenom detta? Senast igår kväll låg jag och funderade på det här och kände hur rädd jag blev inför framtiden och funderade på om jag skulle ta det med Duvnäs, fråga om råd hur jag ska göra.
    Stor kram till dig./Maria

    • Ja, visst är det svårt.
      Jag tror att Duvnäs är bra på många sätt, men jag undrar om de kan detta så bra. Allt jag lärt mig vad gäller att hantera detta med mitt barn har jag lärt mig från svarta/bruna föräldrar. De har själva gått igenom detta, så de vet vad som behövs och vad som funkar. Guld värt!
      Kram!

  2. jag är livrädd över att mitt barn ska bli en av dem som agerar så där och är så tacksam över att vi har grannar med olika familjekonstellationer och där olikheterna vad gäller utseendet varierar både inom familjerna och hushållen emellan, så att han inte tror att det finns ett enda rätt sätt och så att det inte blir något konstigt att det är olika.

    Men ändå, jag har mitt barn på förskola och kan inte kontrollera allt han hör allt han ser och upplever så jag är lite rädd, men aldrig rädd för att ta diskussionen. Nu är han liten och jag gör vad jag kan, med böcker från förlaget olika förlag, väljer bort en del Jag försöker att ha ett normkritiskt förhållningssätt, och hoppas på att det gör något redan nu.

    • Tycker det är jättebra att inte söka sig till områden/sammanhang/förskolor etc som är för homogena. För då lär sig barnen inget om människor som inte är/ser ut som dem. Och viktigt att prata, som du skriver.

  3. Jag hoppas att många fler väljer den lite besvärliga vägen, den som innebär att faktiskt våga säga till egna och andras barn när de slänger ur sig saker (de hört). De kommentarer som kommit vår väg har ännu inte uppfattats av sonen men jag hör dem och korrigerar så vänligt jag förmår.
    En fantastisk afrikansk gospel som min kör sjöng i somras lät i svensk översättning ”vandra med mig ty vägen är lång”. Bortsett från min son och en annan adopterad var kyrkan helvit.
    Kram, mm

  4. Precis sådär känner jag för vårt barn när vi inte är med. Du satte ord på det. Många är funderingarna i hur vi ska göra för stärka vårt barn i detta.

    • Ja, det finns nog ingen standardlösning, förutom att vara medveten och prata om det. För att barnet inte ska internalisera kränkningarna.

  5. Alltså, jag tänker på det här med att ni kanske ska flytta. Jag antar att det här är en parameter när ni letar nytt boende?

    Jag tycker att vi bor på ett jättebra ställe nu – i vårt villaområde bor i och för sig mest svenskar, men det är en hel del folk från t.ex. Mellanöstern också. En familj från Taiwan, ett gäng sydamerikaner. Och i området bredvid, där vet jag på rak hand att det bor familjer från Indien, Pakistan, Irak, Libanon, Nigeria, Vitryssland, Kina och Sri Lanka. I villor, alltså. Jag har inte sett nåt liknande nån annanstans i Stockholm! Man kan ta en kvällspromenad där och möta en familj där mamman och döttrarna har sån där snygg pakistansk klänning som Benazir Bhutto alltid hade.

    Jag tror att det har varit jättebra för mina (koreanska) barn. För dem är det helt naturligt att några barn i skolan är ”laktos” , några är ”vegetarian” och några är ”muslim”. Det har de lärt sig i matsalen. Inget är konstigare än det andra. Lea har två pappor men ingen mamma – det har de heller inte reagerat på överhuvudtaget. Dotterns bästa dagiskompis mamma var svart – adopterad från Sydamerika.

    Sen blir det här säkert en grej för mina barn också, så småningom. Men det som gjort mig nästan allra gladast, hittills, det var när barnens kusin var och klippte sig och skulle få sprejfärg i håret. Han var fem år då. ”Vill du ha blått eller grönt?” ”Nej, jag vill ha svart, som mina kusiner.”

  6. Jag hamnade på din blogg för första gången i dag, jag sökte på mamma/barnkläder :o) men denna blogg vill jag besöka fler gånger. Jag tänkte bara dela med mig av att vara adopterad, jag känner igen det du beskriver om er dotter från då jag var liten. Jag växte upp i en av de större städerna i Sverige och där var det aldrig några direkta påpekanden men då vi flyttade till en liten ort var det en annan sak! Jag var alltid anorlunda från början, precis som er flicka, och för mig gav det mig en styrka. Jag skakade av mig, och skapade en egen identitet. Jag växte upp under ”Ultimatuleeran” då var och varannan snusade enorma prillor, hade gällivarehäng, träskor och sydstatsflaggor (i denna mindre ort i alla fall). Jag sökte mig till helt andra grupperingar och blev punkare i stället. Ha ha! Men vad jag ville ha sagt så är det att trots den enorma oro man som förälder känner tror jag på någotvis att våra älskade barn skapar en egen identitet utav det som finns runt om. Sedan tycker väl jag att vuxen världen någon gång kunde ta sitt ansvar, mobbing etc borde bara inte kunna existera på förskolor och skolor i dag 2014! Jag har i dag ett barn med en funktionsnedsättning och upplever den oro du beskriver av hur mitt barn blir bemött då jag inte är där (h*n är fysisk funktionsnedsatt). Det är fantastiskt och fruktansvärt att vara förälder, det är min erfarenhet, ju mer man älskar någon desto mer oroar man sig…

    • Åh, tack för din kommentar! Betyder mycket! Det ger mig hopp om att min dotter också kommer att växa upp till en person med integritet och självkänsla. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s