Bebisar

Det finns ett intresse som jag och dottern inte riktigt delar och det är bebisar. Lite skamsen känner jag mig, som helt ärligt inte är så bebisintresserad. Borde jag inte vara det, nu när jag är mamma?

Ibland när dottern och jag är ute nånstans så kan det hända att hon stannar upp och ”Åhh, mamma såg du den där lilla bebisen?” Och jag ”Vadå, nä, var?” Min dotter har ett slags bebisradar, som verkar vara helt avslagen i mitt fall.

Jag känner mig också lite obekväm i sällskap där andra kvinnor genast börjar jollra med en närvarande bebis och jag inte alls känner att jag kan hitta fram till den känslopunkt inuti, där det där jollret skulle kunna komma ut. Jag tycker, hemska sanning, att både kattungar och hundvalpar är sötare än bebisar. Men det vågar jag nog inte säga högt.

Jag vet inte varför det är såhär för mig och funderar på om det har antingen med min uppväxt, eller med min tidigare ofrivilliga barnlöshet att göra. Jag kanske har tvingat mig själv att ha ett neutralt förhållningssätt till bebisar och nu när jag är fri att tänka/känna som jag vill, så har det ändå låst sig. Jag tycker inte jag lider direkt av det, men det känns trist att inte riktigt kunna se det hänförande i främmande bebisar som i olika sammanhang visas upp.

Men har jag väl fått en relation till bebisen ifråga är det en helt annan sak. Bebisar jag känner, tycker jag är gulliga, för då har vi ju något slags band.

Vet som sagt inte om detta är någon stor brist som jag har (empatistörd?), men jag funderar på det nu när vi har en i familjen som älskar dessa små bebisar.

Annonser

5 reaktioner på ”Bebisar

  1. Jag har ingen bebisradar, hade det inte som barn ej heller nu. När jag var barnlös blev jag inte ledsen just över kompisars bebisar, mer avundsjuk var jag på deras graviditet och på deras barn när de blivit mer personligheter som jag kunde samspela med. Visst har de bebisar jag lärt känna karaktär och personlighet men nej, jag lockas ej till nån längre stund av bebisgos – ge mig en valp…
    Min kollega däremot är bebisgalen, kan vilja snusa på okända bebisar, jollra, snacka med och är helt sjuk på den perioden…och har varit sån sen hon var liten. Tror inte att det har med uppväxt mm att göra utan bara en läggning.
    I mitt tycke är du fullt normal, även dottern 😉

  2. Jag har alltid tyckt bebisar var rätt tråkiga, ända till min egen äntligen kom. Eller andras bebisar är fortf rätt tråkiga, eller till jag känner dem, precis som du skriver ovan. Så i så fall är jag oxå empatistörd 😉

  3. Äsch, det träffar jag ofta på. Jobbar med hundar o katter o det är också min hobby. Bland de människor jag träffar på är det vanligt att man tycker kattungar o hundvalpar är sötare o intressantare än bebisar. Lite konstigt kändes det ibland när man kom med sin egen bebis o ingen ville snusa, gulla, jollra. Å andra sidan träffar jag en hel del i andra sammanhang som inte alla vill gulla med min lilla schäfervalp. Tycker inte det säger så mycket om empatisk förmåga

  4. Nu när jag har funderat lite mer, så tror jag starkare på att det är barnlösheten som spelar in. Har märkt att jag faktiskt dras till bebisar, men bara till dem med brun hy och mörkt hår! Dvs såna som liknar min dotter och inte till sådana som skulle liknat mitt barn, om jag fått ett biologiskt barn. Knas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s