Bebisar

Det finns ett intresse som jag och dottern inte riktigt delar och det är bebisar. Lite skamsen känner jag mig, som helt ärligt inte är så bebisintresserad. Borde jag inte vara det, nu när jag är mamma?

Ibland när dottern och jag är ute nånstans så kan det hända att hon stannar upp och ”Åhh, mamma såg du den där lilla bebisen?” Och jag ”Vadå, nä, var?” Min dotter har ett slags bebisradar, som verkar vara helt avslagen i mitt fall.

Jag känner mig också lite obekväm i sällskap där andra kvinnor genast börjar jollra med en närvarande bebis och jag inte alls känner att jag kan hitta fram till den känslopunkt inuti, där det där jollret skulle kunna komma ut. Jag tycker, hemska sanning, att både kattungar och hundvalpar är sötare än bebisar. Men det vågar jag nog inte säga högt.

Jag vet inte varför det är såhär för mig och funderar på om det har antingen med min uppväxt, eller med min tidigare ofrivilliga barnlöshet att göra. Jag kanske har tvingat mig själv att ha ett neutralt förhållningssätt till bebisar och nu när jag är fri att tänka/känna som jag vill, så har det ändå låst sig. Jag tycker inte jag lider direkt av det, men det känns trist att inte riktigt kunna se det hänförande i främmande bebisar som i olika sammanhang visas upp.

Men har jag väl fått en relation till bebisen ifråga är det en helt annan sak. Bebisar jag känner, tycker jag är gulliga, för då har vi ju något slags band.

Vet som sagt inte om detta är någon stor brist som jag har (empatistörd?), men jag funderar på det nu när vi har en i familjen som älskar dessa små bebisar.

Annonser