Föräldraklubben

Jag har ibland undrat om jag inte varit lite väl överkänslig under de barnlösa åren. Blev jag verkligen så utanför i olika sociala sammanhang, som jag kände mig? Var frånvaron eller närvaron av egna barn så avgörande för att få kunna höra till?

Idag måste jag nog ge mig själv och min känsla ganska rätt ändå. Det var inte inbillning eller överkänslighet. Inte bara i alla fall.

Nu när jag har barn märker jag hur lätt det är att hitta den där kopplingen med nya människor jag möter. ”Hur gammal är din?”, räcker för att ett visst  samförstånd ska uppstå. Helt oavsett om barnet är med eller inte. ”Ja, femåringar är ju så härliga!” Och sen flyter det på. Man har något gemensamt och kan fortsätta prata jobb, barn eller helt andra saker.

Just detta fanns verkligen inte i min barnlösa tillvaro. Alltför många gånger fick jag frågor om egna barn, som jag inte klarade av att besvara med mer än ett ”nej” och sen blev det lite tyst. Att ha barn gör den sociala tillvaron så j*a mycket enklare. Svordomen, för att jag tycker det är så orättvist. Jag känner mig arg för att i nästan hela mitt vuxna liv ha behövt stångas med detta, i alla möjliga sammanhang. Jag är inte så bra på att skoja bort saker eller släta över, inte tillräckligt bra i alla fall. Varje gång den där påminnelsen av vad man saknar.

Jag vill säga till alla er som väntar och saknar och som fortfarande får den där klumpen i magen varje gång, att det är inte er det är fel på. Det är alla vi människor, som har svårt att hantera det icke-normativa. Det är verkligen som lite av en klubb, där de som står utanför gör oss lite nervösa. Föräldraklubben och icke-föräldrarna.

Och hur det än är, jag tror att enda boten är öppenhet och kunskap. Människor behöver veta mer om olika skäl till att leva utan barn och hur det kan kännas. Men det skapar också reaktioner att skriva om det på ett lite mer politiskt sätt. Jag tänker t ex på artikeln i Ottar förra året, No more babies, som handlar just om det normativa i föräldraskap. Flera i min närhet blev oerhört provocerade av artikeln, samtliga föräldrar. Kanske blir det så om man aldrig själv upplevt detta slags utanförskap.

Därför är gärningar som t ex Cecilias Ekhems så viktiga, att berätta historierna om hur det kan vara. Jag orkade själv aldrig berätta förrän vi var långt inne i adoptionsprocessen. Jag klarade inte av att lämna ut mig själv så, utan hade fullt upp med mitt eget utanförskap. Därför är det så viktigt att berätta, nu när jag kan. På andra sidan.

Lite skäms jag för hur lätt det var att glida in i den där klubben, nu när jag har barn. Men jag har alltid minnet med mig där i bakhuvudet, av hur det kändes när det var tvärtom och klubben var för andra än mig.

”Magic Tree” by Hartwig HKD on Flickr // CC by nd 2.0

Annonser

7 reaktioner på ”Föräldraklubben

  1. Jag undrar ofta om jag är överkänslig, men egentligen vet jag att det är precis som du skriver. Jag skämtar ibland, biter ihop ibland, men hur jag än gör är det svårt att hantera andras kommentarer om min barnlöshet. Kommentarer som de ofta inte ens är medvetna om ens när jag påpekar att jag blir sårad eller svarar tillbaka på samma sätt. Konstigt det där, hoppas att jag inte behandlar andra som avviker från normen på det sättet.

    • Det är ju så oerhört lätt, särskilt när man kommer i sammanhang med nya personer och ska försöka hitta gemensamma nämnare, att ta till barnen. För barn har ju alla, väl? Det man gör då är att effektivt utesluta dem som inte kan dela detta gemensamma. Nya band knyts mellan vissa, men någon blir i gengäld dubbelt utanför. En enkel normkritisk analys och praktiskt lösningsförslag skulle kunna åtgärda delar av detta. T ex att inte använda privatlivet som utgångspunkt för presentationer på jobbkonferenser! Partner, barn, f*k that. Ren lathet att inte ta hänsyn till andra, skulle jag vilja säga.
      Nelle, jag tycker det är helt otroligt att folk inte förstår, ens när du säger ifrån!

  2. Jag tycker att det är lite jobbigt att bonda med folk kring ämnet våra barn – eftersom jag också under många år har varit en som inte varit med i den klubben. Nu är jag ny på jobbet och vi är flera som har små barn i ung. samma ålder och det är klart att det blir en del prat om det. Men jag försöker dels att alltid flika in att det tagit oss många år att göra barn, att vi inte visste om vi skulle bli föräldrar eller på vilket sätt, dels försöker jag styra in på andra ämnen när det är personer med som inte har barn (eller som jag inte vet om de har barn).
    Håller med om att det är en konstigt utgångspunkt som presentation i jobbsammanhang.. gift med.., vi har si och så många barn.. Jag gissar att det ibland finns en tanke med att det ska vara lite personligt för att det ska bli lite mindre stelt, osv.. Men för oss som avviker från normen blir det ju tvärt om – stelare, en påminnelse om utanförskapet. Som du skriver – normkritik borde vara självklart närvarande lite oftare!!

    • Jag kan känna ett slags förräderi när jag faller in i den jargongen själv, när jag bekräftar att visst har jag en liten och visst är det härligt/krävande/mysigt/svårt med barn. I 90% av fallen brukar jag dock snabbt komma in på att hen är adopterad. Inte minst för att göra det begripligt att jag varit förälder i ett år men ändå har ett ”stort” barn. Ofta blir det ett bra samtal kring det, faktiskt. Kanske blir det bra därför att jag är så stolt över mitt barn. Barnlösheten däremot skämdes jag väldigt mycket över, så förutsättningarna för bra samtal fanns kanske inte.

  3. Åh, jag tycker det där var på pricken. Jag som har tätt mellan barnen ser ju ut som en överfertil familj dessutom, jag är snabb att rätta när någon höhö-ar ”det gick ju fort”. Jag orkade inte heller berätta då, men gör det ofta nu, just för jag vet att det kan få någon att känna sig mindre ensam. Inte sällan får jag spännande berättelser tillbaka.

    • Ja, tänk så det kan bli, att bli tolkad som motsatsen till det man upplever sig som. 🙂 Att döma utifrån det yttre kan vara vanskligt.
      I mitt fall är det liksom ändå uppenbart eller underförstått att det har funnits en ofrivillig barnlöshet. (Varför skulle annars en barnlös 40-åring adoptera..?) Det tycker jag är rätt skönt, för just det behöver jag aldrig förklara. En annan ”vanlig” mamma jag pratade med en gång berättade att hon trodde att adoptivföräldrar pratar mycket om ofrivillig barnlöshet när vi ses. Och så är det ju absolut INTE! 🙂 Behovet finns liksom inte, vi har ju barn nu.

  4. Jag stör mig också på sammanhang där föräldraskap utgör basen i onödan. Som tex många träningssammanhang som kallas för mama hit o dit. Det kan ju fylla en funktion om det rör specifik träning för gravida eller nyförlösta. Men så ser jag kompisar med elvaåringar som ska på mamautmaning hit o dit. Alltså träna i grupp, men varför utesluta de som inte har barn, helt obegripligt. Jag får samma känsla som.när jag var yngre o singel o kompisar hade parmiddagar. Och då fick ju inte jag komma. Dey här med att utesluta vissa, o särskilt på basis av sådana tillbehör som ökar status och normtillhörighet, det tycker jag är på gränsen till kränkande särbehandling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s