Att prata barn

En sak hade jag bestämt mig för som ofrivilligt barnlös – att skulle jag nån gång få barn, så skulle jag inte gnugga andra barnlösa i ansiktet med barnsnack. För jag vet ju hur jobbigt det kan vara.

Hur funkar det nu då, när jag är tillbaka på jobbet. Jodå, jag tycker att jag för det mesta är föredömligt återhållsam. Berättar bara om barnet på direkta frågor. Samtidigt som jag sneglar på mina två barnlösa kollegor och funderar på om de tycker det känns jobbigt att behöva lyssna. De är båda 55+. Jag vet inte om de hade velat ha barn, men jag misstänker att det gäller åtminstone den ena. Och jag tänker att de haft många år på sig att bearbeta att det inte blev barn.

Nånstans finns också en upprorisk tanke. Jag är för tusan 40+ och har längtat barn i långt över 10 år. Är det inte min tur nu att vältra mig i små anekdoter om mitt söta barn, hitta tillfällen att påtala hur härligt/hemskt småbarnlivet är etc, etc. Nä. Jag tycker jag har rätt att glädja mig. Och att berätta sådant som är direkt relevant i en viss situation. Men jag har inte alls lust att pådyvla andra mitt nya levnadssätt. Behovet finns nog faktiskt inte. Livet kan förändras av mycket. Det är fantastiskt att jag äntligen fått barn, ibland kan jag inte tro vilken tur jag haft. Men det är fortfarande min sjukdom som påverkat mitt liv mest. Och den pratar jag oftast inte om.

Känner mig som en stolt och glad förälder, men har inte behov av att meddela omgivningen det. Bloggade hon glatt. 😉

Annonser

4 reaktioner på ”Att prata barn

  1. Jag är likadan. Skadad kanske? Vissa vänner, som ännu inte har barn men inte heller velat, säger att jag är alltför försiktig. Men hur kul är det att höra om andras ungar, barnlös eller ej? Fast jag tänker också lite som dig; efter all denna längtan borde jag, om någon, ha rätt att få vältra mig. Men som sagt – hur kul är det?

  2. Jag pratar faktiskt väldigt lite om mitt barn, fast det är nog inte av omtanke för de jag arbetar med har barn allihop, men jag tycker det är lite privat eller så tänker jag att de andra inte är intresserade. Det är en annan här som berättar minsta lilla grej som hennes gör, och det är faktiskt lite tråkigt att höra på, för vissa saker är det ju bara man själv som förälder som uppskattar, därför att man älskar sin lilla, medan andra tänker: jaha? Fast ingen vågar säga något när hon berättar för att inte såra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s