Första midsommaren med barn

Det blev faktiskt en liten tår i ögat, när jag såg min dotter skratta, klappa händerna och trilla i diket som prästens lilla kråka igår. För första gången, både för mig och för henne. Det är väl bland annat det här jag drömt om under de midsomrar jag har skippat dans runt stången i alla år. Ett eget barn att binda en krans åt!

Hon var så otroligt vacker, det blev nästan som lite för perfekt. Vackert väder, glada människor, god mat, vackert och glatt barn.

Minns ju själv hur jobbigt det kan vara att se alla andras ”lyckade” familjehögtider på Facebook. Ska jag då själv bli en av dem som postar ohemula mängder bilder på mitt barn överallt? På det kan jag väl lite generat svara ja. Men bara för att det är jag ta mig tusan värd efter alla dessa år!

Så roligt att midsommar blev så fin för min dotter, och mig! 🙂

16 reaktioner på ”Första midsommaren med barn

  1. Låter helt underbart!!! Man upplever allt med andra ögon när man har barn. Det är nästan det bästa. Att få se sin älskling glad och lycklig samt bli lite barnslig och se saker ur barnens perspektiv 🙂 Glad midsommar.

  2. Självklart skall du posta bilder som mycket du orkar!!! Jag önskar jag fick njuta av dem också! Jag (med stora barn som couldn’t care less) har faktiskt tänkt på er hela midsommar, och undrat hur det gick… Så tack för uppdatering!

  3. Jag (är inte sams med uttrycken att vara värd/förtjäna men) unnar dig verkligen, verkligen att få njuta mammalyckan och överösa bekantskapskretsen med vackra bilder på världens finaste midsommarflicka. Er dotter!
    Så lycklig jag är att ni har fått varandra. Och er första midsommar som familj!

  4. Vilket härligt inlägg och det är självklart att du får lägga upp bilder på ditt barn och din lycka – det är din tur nu! 🙂

  5. Underbart! Jag gläds verkligen med dig! Jag tycker verkligen du har rätt att visa din glädje och din fina dotter på fb! Längtar till nästa midsommar med vår son! 🙂

  6. Ja visst är det härligt! När man har fått kämpa för att få barn och varit avundsjuk på alla som har en liten som knatar runt, det är ju just på högtiderna som man träffar så mycket andra familjer och högtider är ju ofta till för barnen på många sätt, så man blir ju lite exkluderad när man inte har barn själv. Inte för att det är därför man vill ha barn men ja, du förstår..

  7. Känner igen känslan. Det som är skönt är också att nästan alla situatoner kan kännas perfekta, om man vill, med en unge. Snoret som hänger, regnet som strilar, kaffet som är kallt…- jag känner ändå den där intensiva känslan av att det är här och nu, nu händer livet.

    Angående att posta saker så får du göra som du vill, tycker jag . Det blir ibland en förskjutning av ansvar tycker jag. Att den som har vänner i livet inte borde posta bilder på dem, för att mina väninna dog/pappa dog osv. Jag påminns ju om mina sorger och smärta i olika situationer, men den som påminde mig orsakade ju inte smärtan. Den finns ju där ändå. Den är jobbig och så klart är det smärtsamt att uppleva det och bli påmind, men det är ju inte andras människors fel eller ansvar. Din dotter är en del av ditt liv nu. Att du inte skulle inkludera henne i alla utrymmen – inklusive tex facebook- det vore ju lite konstigt för henne. Alltså, bortsett från om man har tankar kring att generellt posta privata bilder på facebook. Men om man annars skriver/postar bilder på en viss nivå, ja då ingår hon väl där också. Det vore väldigt märkligt om du av ngn slags hänsyn till ngn annan skulle exkludera din dotter, som om hon vore någon som skulle gömmas.

    Däremot, innan jag fick min dotter och upplevde mig som ofrivilligt barnlös kunde jag känna att föräldrar ofta skapade ”in- och utgruppssituationer” som var jobbiga, för mig. Utanförskapet och känslan av att vara mindre värd utan barn. Det var något annat än att bli påmind om en sorg, för mig. Jag hoppas att jag inte blivit en av de där personerna som hela tiden ska påminna andra om hur skitviktig jag är ”som har barn” eller ”när man har barn får man andra prioriteringar” ”som förälder …” . Den där typen av kommentarer som syftar till att påminna andra om att jag uppfyller normerna i samhället, har lyckats och har en schysst status. Och på ngt sätt tycker jag att den delen av föräldraskapet inte heller gagnar barnen: Du finns till för att jag ska kunna visa andra hur lyckad jag är.

    Jag tycker att man inkluderar sitt barn på bilder, eller i samtalet, eller vad det nu är, på samma sätt som man inkluderar andra viktiga människor i sitt liv- vilka de nu vara månde. Sedan tycker jag att man gärna kan visa andra respekt och inte gaffla en hel lunch om ngt som exkluderar någon av de närvarande- må det sedan vara, barn, arbete, invandrarskap osv… Och man antyder heller inte att man är bra (eller tom bättre) för att man har jobb/man/barn/villa – eller tvärtom heller.

    • Tack haren! Jag håller helt med dig om det här med exkluderande/inkluderande. Men som du skriver kan det gälla så mycket i livet, för olika människor. Jag pratar t ex inte på om mitt fantastiska äktenskap när jag lunchar med en singelväninna.

      Apropå fb så har jag gjort allt mitt innehåll helt dolt för googlesökningar. Det hjälper dock inte om far/mormödrar delar bilderna vidare hejvilt…. 😛
      Jag känner mig ok gentemot dottern med nuvarande ”exponering”, allt viktigt jag skriver om henne skriver jag ju här anonymt, och även om några läsare känner mig afk, så kan man kanske likna det vid något jag berättat för dem i förtroende. Jag vill inte koppla ihop bilder med min dotter tillsammans med andra personuppgifter om henne, namn t ex. Vi hittar nog alla våra sätt som känns ok.
      🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s