Jag har börjat bli lite irriterad på att varje gång jag tar upp känslorna kring min ofrivilliga barnlöshet hos terapeuten, så leder hon det tillbaka till att vi pratar om min barndom och relationen till mina föräldrar. Men det kan ju faktiskt vara så att jag vill prata om barnlösheten som sådan, hur den specifikt påverkar och har påverkat mig. Men istället får jag alltid den här frågan tillbaka: – Det utanförskap som du känner i och med barnlösheten, är inte det en känsla som du bär med dig sedan barndomen? Och då svarar jag: – Jo, det kan hända.
Och så är vi lik förbaskat tillbaka i hur mina behov inte blev sedda när jag var barn. Och det är något vi har pratat jättemycket om i terapin. Det kanske är något som jag behöver bearbeta om och om igen, låta känslorna ta plats, etc etc. Men emellanåt vill jag faktiskt prata om just min barnlöshet. Ibland tänker jag att en psykolog har en annan approach än en terapeut, måste inte hela tiden prata om barndomstrauman, har kanske ett bredare spektrum. Nåja, en del av barnlösheten bearbetar jag väl genom den här bloggen.
Apropå det, så fick jag veta något om en avlägsen kollega häromdagen. Jag lade märke till att hon inte gratulerade mig när hon fick veta att jag skulle adoptera. En annan kollega berättade nu för mig att den kollegan själv hade varit på väg att adoptera för kanske 15 år sedan. Men när de kommit en bit i processen, så hade mannen lämnat henne. Och sen blev det inte barn för henne, nu är hon över 50-strecket. Jag förstår vilken tragedi det måste vara, att få avbryta och sedan blir det inget barn alls. Att förvänta sig att hon skulle lyckönska min adoption är nog ganska magstarkt. Jag vet inte hur jag själv skulle kunna hämta mig från en sån sak. Hemskt.
Heddas Dagbok 
Skulle bli tokig på en sån terapeut. Man kan inte alltid ”älta”. KBT passar mig bättre, där finner man lösningar snarare än problem.
Terapeuten är väl där för din skull så att du ska få en chans att bearbeta det du tycker är jobbigt. Eller? Fast det är väl en hel vetenskap det där förstås.
Och jag tänker att många som är ofrivilligt barnlös också känner sig utanför även fast de INTE har haft en jobbig barndom med utanförskap och föräldrar som inte tillgodoser behovet. Okej, jag inte INTE den personen, men med tanke på hur många ofrivlligt barnlösa (som känner sig utanför) det finns, så kan väl det omöjligt alla ha haft en svår barndom.
Men vad vet jag, jag är varken terapeut eller psykolog. Men kanske är det lättare att förklara ett utanförskap med bakgrund till ens barndom, OM det är något som varit svårt under den tiden.
Sedan måste jag också så klart kommentera din kollegas uteblivna grattis. Där ser man hur djupt rotad barlängtan är. Det är ju fruktansvärt att bli lämnad mitt under en adoptionsprocess, och på något sätt blir jag påmind om mig själv, och hur skör vårt förhållande är och hur skör min barnläntan är. För jag tänker mig att om jag pressar min man att gå vidare med adoptionsprocessen så skulle det kunna bli en situation där han lämnar mig för att han egentligen inte vill adoptera. Huva och hemska tanke. Men det händer ju även i ”verkliga” graviditeter också, dvs att kvinnan blir lämnad under tiden. Det kanske inte blir fullt så påtagligt då det du förmodligen har kvar är ett barn. Din kollega blev utan förhållande OCH barn.
Och nej, jag har inte druckit vin – om du tycker att jag svamlar! 🙂
Kram till dig /Kix