Adoptionsprocess

Nu när vi så dags har köat för att adoptera i drygt tre år och väntat barnbesked i 6 månader, så börjar man ju tänka på vad vad som kunde ha underlättat hela processen. Jag tänker att det behövs ett delvis annat utbud i de kurser som erbjuds av adoptionsorganisationerna.

Man har som blivande adoptivförälder möjlighet att bli teoretiskt spränglärd i anknytning. Redan i kommunens föräldrautbildning var detta ett centralt tema (iaf på min kurs). För oss som bor i storstaden finns dessutom ett relativt stort utbud av kurser att gå medan man väntar. De flesta av kurserna handlar om anknytning. Även den hämta barn-kurs som vi gick hade kursmoment om anknytning.

Jag vet inte hur det är, men det kanske finns adoptivföräldrar som inte läser på om anknytning på eget initiativ? Kanske beror den starka fokuseringen på anknytning på att familjer som adopterade under tidigare decennier hade så dålig kunskap om de bitarna. Och att föräldrarnas okunskap fick många adopterade barn att må väldigt dåligt. Anknytning är ju helt centralt i alla människors liv och är verkligen något som särskilt adoptivföräldrar behöver kunna mycket om.

Men mitt intryck är att det finns så mycket mer som man skulle behöva lära mer om än anknytning. Dagens adoptionsprocesser är ofta lååååånga. Den ovissa väntan är i många fall nedbrytande för de blivande föräldrarna. Längtan efter barnet kombineras med en omgivning som inte alltid riktigt kan sätta sig in i vilken påfrestning som väntan innebär. När ett barn slutligen anländer till familjen är den dränerad på ork och glädje. En familj som enligt familjerättens bedömning i adoptionsprocessens första faser är kompetent och lämplig, kan ha sinat på en del av sina krafter när det väl är dags. Kan någonting göras för att förhindra detta?

För en månad sedan fick jag och min man en förfrågan som vi aldrig hade förväntat oss att få. Vi visste inte att vi kunde ställas inför en situation där någon frågade: säger ni ja eller nej till att ta emot det här barnet? Vi trodde vi skulle bli tilldelade ett barn och inte ha möjlighet att välja. Det valet blev fruktansvärt, därför att vi sinsemellan var oeniga. Maken ville nej och jag ville ja. Jag är fortfarande tagen av att vi blev tvungna att säga nej, att vi blev tvungna att göra ett val. Varför hade vi inte förstått att det kunde bli såhär?

Kanske är det bara jag som upplever de här två företeelserna, lång oviss väntan och ökad förekomst av valsituationer pga ökad förekomst av SN-barn, som problem för blivande adoptivfamiljer? Men jag tror inte att det bara är jag. Jag tror det finns många som är berörda av detta. Det jag funderar över är om adoptionsorganisationerna skulle kunna anordna stöd i form av t ex samtalsgrupper för blivande adoptivföräldrar (med kompetent ledning). När vi gick hämta barn-kursen nu i höstas, så var det under fikarasten som funderingar och känslor kring väntan kunde ventileras mellan oss deltagare. Varför inte göra det ventilerandet till huvudtemat och sedan kanske slänga in fakta om (adoptiv)barn där det lämpar sig?

Hjälp, vad gärna jag skulle vilja gå en sådan ”adoptionskurs”. Jag vill inte vara nedbruten när (om) vi får vårt barn. Jag vill inte leva med skuldkänslor över det barn vi sa nej till under överskådlig framtid. Inget barn ska behöva komma till en familj som nötts ned under processens gång.

Fakta går inte att ändra. Det tar tid att adoptera och man stöter ofta på många hinder på vägen. Men hanterandet av allt detta, vad mycket det skulle betyda om man fick lite hjälp. Jag kanske skickar in ett förslag.

8 reaktioner på ”Adoptionsprocess

  1. En reflektion utifrån (har jag inte varit med om det du skriver) är att anknytningen dessutom borde underlättas från förälderns sida om denne har fått bearbeta sina känslor, får hjälp i den svåra processen, så som du beskriver. Det är ju inte bara barnet som ska knyta an. Att teoretiskt sätt lära sig om anknytning, visst det kan man lära sig i teorin. Men ATT knyta an det är en process där känslor, eget anknytningsmönster osv spelar in på ett sätt man kanske inte medvetet kan styra. Jag tycker att din kurs låter som en otroligt god idé och kanske ett framtida jobb…? För dig? Någon annan?

  2. Ja oj så sant! Vi landar i samma slutsatser du och jag. Detta som berör det psykologiska stödet. Så jag håller med helt och fullt.
    En av mina strider gäller att öka alla fyra adoptivorganisationernas och MIAs medvetenhet om att den långa vistelsetiden i tex Kenya kan medföra stor press på redan sköra familjer – och att det är OTROLIGT svårt att våga ta hjälp när det känns som att ev sanningar skulle kunna riskera adoptionen. Det är en jättesvår kamp tyvärr. Och jag har fått för många exempel på att en del familjer har mått ruskigt dåligt men inte vågat yppa det nånstans.
    Så heja: ditt förslag är mkt relevant!
    Julkramar

  3. Håller med dig fullständigt! vi har pratat om samma sak, så skönt att höra att det är fler än vi som känner att processen är dränerande och att man oroar sig för i vilket skick vi kommer vara om/när vi väl får bb…Hoppas du får en fin helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s