Under arbete

Så är då detta arbete igång, att diskutera sig fram sinsemellan hur det ska bli – för det är verkligen ett arbete. Hittills – peppar, peppar – inget skrik och gråt. Jag tror att maken nu har förstått vilken plåga den här veckan har varit för mig. Vi har gemensamt gått igenom den ytterligare information jag tar tagit fram under veckan och jag har förklarat min syn på den informationen.

Maken har förklarat sin syn och framförallt vad hans rädsla ligger i, för det är framförallt rädsla som påverkar honom i detta beslut. Han säger att han också skulle vilja ha någon utomstående att diskutera detta med för att få lite perspektiv, och det förstår jag verkligen. Vet inte hur jag hade klarat denna vecka utan dem som funnits där för att prata  ( ❤ till er ). Och jag undrar ofta hur min man klarar av allting utan att prata med andra. Svaret är förstås att han klarar av det, men allting blir så mycket jobbigare. Jag föreslog att han skulle kunna prata med vår utredare på familjerätten, som ju har ett gott öga till honom. Kanske blir det så.

Inom mig finns en björnhona som ryter för sin unge, fast än så länge ryter hon bara lite på insidan, men det känns som om det skulle kunna bli en hel del rytande utåt också. Framförallt om vi nu får det här barnet. Jag tror till och med att det kan behövas en del rytande då.

Jag är fortfarande på JA till 100%, även om det inte innebär att jag inte är orolig. Makens nivå på JA-stapeln går än så länge bara till 20%. Han är inte rädd vad gäller barnet i sig, säger han, men diagnosen är som en röd flagga. Svår att ta sig förbi. Vad ska andra säga, hur ska det gå för barnet i skolan, ska hen bli mobbad, ja allt sånt tänker han på. Och hans dröm om den där lilla knatten att träna i fotbollslaget går förmodligen om intet.

Vi har alltså tagit ett diskussionspass nu på förmiddagen och ska återuppta det i eftermiddag eller imorgon. Det går inte att vara i en intensiv diskussion hela tiden och jag tror att vi båda är ganska angelägna att undvika det där skrikande och gråtandet. Oavsett hur utgången blir måste vi kunna gå vidare tillsammans, det tror jag båda tycker känns viktigt. (Men det där björnhonan är väldigt bestämd av sig, det känner jag tydligt.)

10 reaktioner på ”Under arbete

  1. Så glad att ni kan tala med varandra. Förstår att det måste ta oerhört på krafterna och önskar att procenten ska gå åt rätt håll tack vare långsamheten i samtalet. Jag hoppas verkligen att det finns någon utomstående för honom att tala med. Och att det blir en chans att få rädslorna att bli mindre när de yppas.
    Tänker så mycket på er i helgen! Och ❤ tillbaka 😉

  2. När vi stod i SN-kö till Kina var det MÅNGA tankar som snurrade och framförallt tanken om att tacka nej till ett barn, inte för att jag trodde att vi skulle göra det MEN tänk om vi båda inte var eniga i vårt beslut. Tillsist pratatde jag om mina känslor och våndor med vår handläggare på FFIA och hon sa att det ÄR okej att tacka nej och att hon inte såg oss som sämre människor för det. För det var det jag oroade mig för, skulle omgivningen se ner på mig för att vi tackat nej till et barn…till ett liv. Hon sa oxå att tacka ja till ett SN-barn är ett stort beslut, ett SN som vi ska tackla och klara av hela våra liv och kände vi minsta lilla tvekan till att orka/klara av just det SN skulle vi tacka nej. Jag blev lite lugnare……………och sen kom ett barnbesked på ett SN-barn med ett svårt hjärtfel. Vår handläggare var så förstående att hon inte skickade bilder på barnet utan ville att vi skulle bestämma oss utan bilden av hen på näthinnan. Jag trodde min man skulle backa MEN vi var eniga och idag 1½ år senare är vi hemma med ett barn med medfött svårt hjätfel MEN pigg som vilken 3-åring som helst.

    Lyssna in varandra, tänker på er!!!!

    Kram Sara

  3. Tack för kommentarerna, det betyder mycket! Jo, visst känns det motigt bara detta att tacka nej. Det värsta för mig är dock att redan på sätt och vis ha fäst mig vid detta barn, vilket jag kände nästan direkt. Kanske är det det stora att äntligen få bli föräldr som påverkar mig också. Jag har inte väntat i 10 år på möjligheten, för att sedan tacka nej. Hela denna vecka har varit helt snurrig, jag har glömt att betala räkningar och annat som jag normalt inte har några problem att komma ihåg. Befarar att nästa vecka blir likadan och om maken säger nej tvivlar jag på att jag kommer att kunna jobba.

  4. Ja jag förstår dig!
    Det är inte samma situation alls men när jag fick barnbesked om min dotter så var hennes läkarundersökning inte översatt så jag kunde egentligen inte veta om hon var frisk eller inte (även om det mest troliga var att hon var det – hon kom ju via ”vanliga kön”.)
    I alla fall så kände jag direkt att det inte fanns något i den väntande rapporten som hade fått mig att säga nej, ingenting. Beskyddarkänslorna och moderskänslorna fanns där direkt!
    Så jag lider verkligen med dig som är i en situation där du inte kan avgöra själv!
    Många kramar

  5. Du får säga till din man att ert kommande barn kanske inte alls hade velat spela fotboll i vilket fall som helst…det kan han faktiskt inte veta innan. Men barnet kanske hittar något annat att intressera sig för, eller hur?
    Jag förstår att din make funderar på omgivningens åsikter, men det är ju där ni kommer in, att stödja ert barn och ge det styrka att stå upp för sig själv, att duga som det är.
    Försök få maken att se förbi barnets SN och se BARNET. För barnet förändras inget, hon/han finns ju redan med sitt sn. Försök få honom att se den ära av att ha blivit utvalda/tillfrågade att bli föräldrar till just detta barn.
    All adopterade barn bär på den ovissa bakgrunden, och att adoptera är att kasta sig ut i det okända. Fördelen med detta barn är som du skriver, det är äldre, ni vet de speciella behoven och kan förbereda er. Att adoptera en bebis är på många sätt mycket osäkrare…och inte alls en garanti för att barnet är friskt.
    Tycker du har så många kloka och seriösa tankar om det här, och jag önskar verkligen att du och din man kommer fram till en gemensam lösning.

  6. Förstår att det är påfrestande detta. Jag tycker det är fantastiskt att du kan formulera så mycket av dina tankar i detta kaos. Jag tror ni kommer bli fantastiska föräldrar nu eller sedan. Tänker på er och hoppas att dimman ska klarna för er. KRAM

  7. Fortfarande vet jag inte vad jag ska säga. Men jag är glad att ni inte skriker på varandra, att ni kan prata och försöka komma till ett beslut ni båda kan leva med tillsammans. Detta måste vara det överjävligaste ett äktenskap kan utstå. Så onaturligt, något vi inte är programmerade att kunna hantera. Jag hoppas så innerligt att tortyren snart ska vara över, och att ni då tillsammans kan stå och vara eniga och starka ihop igen.

  8. Ping: Kan en fisk föda en björn? « Heddas Dagbok

Lämna ett svar till Hedda Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s