Under arbete

Så är då detta arbete igång, att diskutera sig fram sinsemellan hur det ska bli – för det är verkligen ett arbete. Hittills – peppar, peppar – inget skrik och gråt. Jag tror att maken nu har förstått vilken plåga den här veckan har varit för mig. Vi har gemensamt gått igenom den ytterligare information jag tar tagit fram under veckan och jag har förklarat min syn på den informationen.

Maken har förklarat sin syn och framförallt vad hans rädsla ligger i, för det är framförallt rädsla som påverkar honom i detta beslut. Han säger att han också skulle vilja ha någon utomstående att diskutera detta med för att få lite perspektiv, och det förstår jag verkligen. Vet inte hur jag hade klarat denna vecka utan dem som funnits där för att prata  ( ❤ till er ). Och jag undrar ofta hur min man klarar av allting utan att prata med andra. Svaret är förstås att han klarar av det, men allting blir så mycket jobbigare. Jag föreslog att han skulle kunna prata med vår utredare på familjerätten, som ju har ett gott öga till honom. Kanske blir det så.

Inom mig finns en björnhona som ryter för sin unge, fast än så länge ryter hon bara lite på insidan, men det känns som om det skulle kunna bli en hel del rytande utåt också. Framförallt om vi nu får det här barnet. Jag tror till och med att det kan behövas en del rytande då.

Jag är fortfarande på JA till 100%, även om det inte innebär att jag inte är orolig. Makens nivå på JA-stapeln går än så länge bara till 20%. Han är inte rädd vad gäller barnet i sig, säger han, men diagnosen är som en röd flagga. Svår att ta sig förbi. Vad ska andra säga, hur ska det gå för barnet i skolan, ska hen bli mobbad, ja allt sånt tänker han på. Och hans dröm om den där lilla knatten att träna i fotbollslaget går förmodligen om intet.

Vi har alltså tagit ett diskussionspass nu på förmiddagen och ska återuppta det i eftermiddag eller imorgon. Det går inte att vara i en intensiv diskussion hela tiden och jag tror att vi båda är ganska angelägna att undvika det där skrikande och gråtandet. Oavsett hur utgången blir måste vi kunna gå vidare tillsammans, det tror jag båda tycker känns viktigt. (Men det där björnhonan är väldigt bestämd av sig, det känner jag tydligt.)