Om ofrivillig barnlöshet som sjukdom och relationen till adoption

Jag har tyvärr inte hunnit igenom avhandlingen Att plantera ett barn ännu och den är nu några veckor försenad vad gäller lånetiden på biblioteket. Jaja, jag ska läsa ut den i helgen och lämna tillbaka på måndag. (Den går dock nu att läsa som pdf, hurra!) Men först vill jag delge er några intressanta avsnitt som handlar om vad klassningen av ofrivillig barnlöshet som sjukdom har för påverkan på synen på adoption. Vilket för mig ger en bra förklaring till varför man som blivande adoptivförälder känner sig helt malplacerad i en (patient)förening som Barnlängtan. Det citerade avsnittet nedan kommer från sidan 282. Citatet föregås av en redogörelse för hur ofrivillig barnlöshet kom att klassas som sjukdom.

”Medikaliseringen behöver dock inte enbart tolkas som en positiv och oproblematisk process. Ashley Lebner menar att en konsekvens av att ofrivillig barnlöshet har sjukdomsstämplats är att det genetiska släktskapet har kommit att uppvärderas än mer, vilket i sin tur har påverkat synen på adoption: ”One of the mechanism that influences prospective parents to view adoption as inferior to birth as a way to create a family includes the medicalization of infertility, a process which encourages infertile couples to pursue the production of a genetically related child.” Enligt Lebner är alltså konsekvensen  en ytterligare stigmatisering av adoptivfamiljen, men även andra familjepraktiker som inte bygger på biologiska band. Denna föreställning upprätthålls av utredningarna, som konstruerar adoption som en utväg för de som inte lyckas skaffa barn genom assisterad befruktning. Bland annat skriver utredningen bakom Ds 2000:51:

Medicinsk-etiska rådet konstaterar i sin rapport att det ofta är en djupt känd önskan att få egna barn men att det ändå inte kan vara någon självklar rättighet att få ett eget barn.  Naturens ofullkomlighet måste ibland godtas. Rådet konstaterar att adoption för vissa par kan vara ett alternativ till assisterad befruktning. Rådet finner det angeläget att de som kommer i kontakt med ofrivilligt barnlösa par också diskuterar adoption som ett alternativ till ett eget biologiskt barn.

Assisterad befruktning och adoption kan alltså ses som metoder för att komma till rätta med en ofrivillig barnlöshet. Men som citatet antyder är det inte – trots att barnlösheten numera är sjukdomsklassad – en rättighet att få tillgång till dessa metoder. Under hela den period som jag studerar har talet om adoption och assisterad befruktning genomsyrats av en rättighetsdiskurs. Framför allt har det handlat om vilka som ska ha rätten att ska skaffa barn – och därmed också vilka som inte ska ha denna rätt. Från och med 1980-talet blir detta tal än mer påtagligt i de reproduktionspolitiska utredningarna då begreppet barnets bästa får en ännu mer framträdande roll. Utgångspunkten för detta barnperspektiv är att det inte är en mänsklig rättighet att skaffa barn och att barnets intressen alltid ska vara överordnade de vuxnas. Det är alltså barnets rätt som ska stå i fokus för lagstiftningen.”

Läs gärna i denna avhandling också varför ensamstående kvinnor kan anses lämpliga att adoptera men inte få hjälp med assisterad befruktning. Kapitel 5.

Själv känner jag mig lite upprymd av tanken på att bilda en postnukleär och postbiologisk familj! Läs fler inlägg på min blogg taggade med forskning.

Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik [pdf] av Carolina Jonsson Malm.

8 reaktioner på ”Om ofrivillig barnlöshet som sjukdom och relationen till adoption

  1. Superintressant! Inte minst med tanke på att färre och färre familjer (tror jag utan att veta) är sk kärnfamiljer med ”mamma pappa barn”, utan det är halvsyskon och ickebiologiska syskon och frånvarande fäder (och en och annan frånvarande mor), det är homosexuella och föräldrar som dött och någon annan bor där i stället… det är något med familjeband som måste dammas av, tror jag, för att få funktionella familjer och ha barnens bästa i fokus, oavsett exakt vem som är blodssläkting eller inte med vem.

  2. Oj så imponerad jag är av att du läser detta. Absolut jätteintressant – men jag själv är så enormt slö med att läsa om kvällarna att WordFeud ofta är det mest avancerade jag ägnar mig åt 🙂
    Tack för att du delar med dig. Intressant att tydligare se sin egen plats i familjebildningsvärlden.

    Akta dig så att du inte drar på dig några Biblioteksskulder nu precis före BB 🙂

  3. Ja, det här är en jätteintressant bok. Men sen ska jag sluta läsa adoptionsrelaterade böcker. 🙂 Det finns ju andra sidor av livet också. 😉

    Såhär skriver avhandlingens författare om hur hon själv ser på frågorna, personligen. Hon är själv adopterad:

    ”Ett biologistiskt förhållningssätt tenderar att göra biologisk-genetiska band överordnade sociala, vilket inte alltid behöver vara förenligt med barnets bästa. Att förutsätta att alla barn har ett behov av sitt biologiska ursprung är ett generaliserande som i många fall inte stämmer överens med hur adoptivbarn eller barn födda efter assisterad befruktning (och även andra barn som inte lever med sina biologiska föräldrar) känner. Genom att konstruera barnen som rotlösa särskiljs de från andra barn och stigmatiseras, patologiseras och viktimiseras, vilket jag menar inte är till fördel för barnen. Jag har som adopterad själv många gånger råkat ut för att människor (ibland fullständiga främlingar) frågat ut mig om hur jag mår psykiskt, om jag trivs med mina adoptivföräldrar och om jag inte längtar efter min ”riktiga” mamma. Frågorna har gjort mig både upprörd och ledsen. Helst hade jag sett att denna ursprungsfetischism upphörde. Rotlöshet hade inte behövt ses som en brist eller ett sjukdomstillstånd. Monika Edgren skriver att den ständiga repetitionen av platsens betydelse skapar en känsla av nostalgi som kan leda till en upplevelse av att ha förlorat sig själv. Men tillägger: ”Andra känslor talar om befrielse från platsens konforma krav och ytterligare andra är neutrala i förhållande till geografisk plats.” Att sakna ”rötter” kan alltså lika gärna vara något positivt, och kopplas till känslor av frihet och autonomi, men också vara något helt ointressant och betydelselöst.”

  4. Åh så intressant!
    Jag läste (snabbt med treåring i famnen) kapitlet om ensamstående – så totalt ologiskt Sveriges lagstiftning är!

    Och angående författarens tankar om konstruera barnen som rotlösa och därigenom utskilja och stigmatisera dem: En man som adopterades som barn sa till mig – ”människan har inte rötter – människan har fötter” Om vi slutade använda liknelsen om rötter så kan man inte heller vara rotlös. Jag tycker faktiskt att det är en intressant tanke!

  5. Jag läser intresserat men känner mig inte särskilt klok just nu för att komma med kloka kommentarer.

    Gör bara en snabb koppling till Barnkonventionen (som Sverige får kritik för att vi inte gjort till lag btw) där våra politiker hela tiden vill hänvisa till barnens rätt att känna till sitt ursprung och leva med sina föräldrar – och artikeln närmast handlar om att man inte ska ha rätt att göra ett barn statslöst… Nåja…

    Det är intressant så jag sparar länken och går tillbaka när jag har mer hjärna tillgänglig

  6. Vilken bra beskrivning av den rötterfixering som råder hos många människor och som uppenbarligen får en del av dessa att tycka att det är ok att ställa respektlösa frågor som gör mottagaren illa berörd!
    Just detta tema är flera som adopterats inne på i olika texter. Astrid Trotzig i eftertexten till ”Jag önskar dig ett vackert liv” skriver om detta med samma slutsats liksom Geir Follevåg i sin bok ”Adoptert identitet” där han insiktsfullt pratar om de sociala konstruktioner som stigmatiserar adopterade och att ”människor är inga plantor” (Hedda denna tror jag verkligen du skulle gilla om den hinna med innan du slutar läsa adoptionslitteratur ;-))
    Måste bara avsluta men ett litet citat från min lilla åttaåring när hon fick veta att en sak hon var lite rädd för var jag också rädd för när jag var i hennes ålder. Då fick jag en kram, hon tittade mig i ögonen och sa; Mamma, fast du inte fött mig har jag ärvt många saker från dig!
    Så var det med det.
    Men ännu är hon inte stor nog för att ha fått ”din stackare du sknar dina rötter” påståenden upptryckta i ansiktet. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket just dessa yttre påtryckningar faktiskt bidrar till att skapa utanförskap hos den som är känslig för det?

  7. Fötter istället för rötter är ett bra uttryck, tycker jag! Både jag och maken har invandrarbakgrund och jag har själv valt att flytta en hel del. Så fötter istället för rötter, stämmer egentligen ganska bra på mig själv också.

    Tack Karin för boktipsen! Vissa böcker sparar jag kanske till senare, när jag verkligen har blivit förälder (om det nu är så att man hinner läsa något då?). Just nu känner jag mig teoretiskt spränglärd, men utan någon som helst praktisk referensram… 😉

  8. Jag håller med om att ”fötter istället för rötter” är lysande, det ska jag komma ihåg! Den där avhandlingen ska jag läsa så småningom, den låter intressant. På adoptionskursen berättade en en av de andra ”kursarna” om en adopterad kompis som pratat om att hon blivit ”hittad” istället för att betona att hon blivit ”lämnad”. Också tänkvärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s