The thing around your neck

Ja, det är en medveten anspelning på Chimamanda Ngozi Adichie bok. Det där som nästan kväver dig.

Jag tänker på det där som skaver socialt när man är på väg att bli en adoptivfamilj, i förhållande till alla de där som får barn ”naturligt”, som det kallas. De som får ”egna” barn, heter det också.

Svaren på varför det känns så, i alla fall en del av svaren, finns i Carolina Jonsson Malms avhandling Att plantera ett barn – internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik.

Jag försöker ta mig tiden att läsa den. Lånetiden på biblioteket går snart ut. Det är en lättillgänglig text, iaf för mig som har läst beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen förut. Här kan jag hitta bekräftelse på allt det jag känner om att det biologiska föräldraskapet i vår kultur är överordnat det sociala / juridiska (adoption) föräldraskapet. Att de föräldrar som adopterar, pga sin underordning måste vara ”lite bättre” än andra föräldrar. Hur adoptivbarn måste vara ”lite bättre” än andra barn för att anses vara lika bra.

Att de acceptabla motiven för adoption varierat över tid. Är det något man får skrivet på näsan, om man som adoptionsnyfiken loggar in på t ex Familjeliv, så är det de acceptabla skälen till att vilja adoptera. De skälen har som sagt varierat från 1950-talet fram till idag. Ideologiska orsaker som att vilja göra en god gärning är idag bannlysta, men var länge fullt godtagbara skäl. Idag finns en stark psykologisering av förhållandena kring adoption. Det är mycket fokus på anknytningsproblematik och upplevelser kring att vara adopterad, och det finns starka moraliska normer kring allt detta.

Som den vetenskapliga text boken är, värderas inte då och nu som bättre eller sämre. Den ger dock perspektiv på vår egen tid. Vi tenderar ju att tro att det som är nu är värderingsfritt, det som är nu är det mest utvecklade och rätta. Det är nyttigt att spegla detta mot dåtid.

Jag har inte läst ut avhandlingen ännu. Men jag känner redan att den har givit mig några handtag att hålla i. Normen om den biologiska familjen som överordnad, som ideal, förklarar mycket vad gäller samhällets syn på adoptivfamiljen. Den idealiska adoptivfamiljen är så lik den biologiska som möjligt, vad gäller ålder, sexualitet, hälsa. Adoptivfamiljen ska helst vara ännu lite bättre, med särskilt utbildade föräldrar, för att kompensera för de bristande biologiska banden.

Ja, det finns mycket mer att hämta i den här boken. Kan varmt rekommendera den till adoptivfamiljer och intresserade. Hoppas jag hinner läsa ut den innan lånetiden går ut.

Jag har skrivit om avhandlingen tidigare.

Annonser

Baby steps

Mitt humör har väl inte varit det bästa denna helg. Men som tur är har det vänt lite nu på söndagskvällen.

Vi har börjat fixa lite för att få iordning vårt barnrum. Det ska tömmas på datorer, som ska skrotas. Nu har iaf jag sparat det jag ville spara annanstans och väntar på att maken ska göra detsamma. Just nu ser han på trav och skyller på att katterna ligger så gulligt på hans ben…

Jag har också kollat upp vilken sorts blogg vi ska ha under vår resa till Landet. Den ska vara skyddad på ena eller andra sättet. Maken kan bara acceptera en helt skyddad blogg, så tyvärr föll valet på Blogger. Relativt många har ju ett googlekonto som de kan använda för att läsa bloggar där. WordPress blir lite krångligare, även om jag hade föredragit det. Jag har nu skapat början till en blogg. Vi får väl se när den kan komma i användning.

Gårdagen tillbringade vi hos svärföräldrarna, trevligt med höstutflykt i skogen. Jag blev lite besviken över att inga frågor kom om adoptionen, inte ens när jag själv tog upp frågan. Min man berättade sedan att han sagt i telefon till sin mamma att vi ska tala om så fort vi hört nåt, så antagligen var det därför hon inte frågade… Men det är väl så att jag uppskattar omtanken kanske.

Nu känns det som om det ligger en tid framför mig som liksom bara ska klaras av. Det enda jag egentligen är intresserad av är vårt blivande barn.