Läst om adoption

Vi har turen att bo 15 minuters promenad från sjö och badplatser. Så i förmiddags var vi nere en sväng och badade och jag passade samtidigt på att läsa ut boken Anknytning i adoptivfamiljens vardag av Sara Larsson. Skulle gärna äga den boken, eftersom den innehåller så många bra praktiska tips. Ska se om den går att köpa på nätet, så slipper jag sno bibliotekets ex… 😉

Jag tänker att det här med anknytning kan vara hur lätt eller hur svårt som helst. I ”vanliga” familjer sker anknytningen omedvetet. Som adoptivfamilj är man ju dock väldigt påläst på området, troligen mer än biologiska föräldrar är. Försökte mig på ett samtal kring detta med min mor, som har haft adopterade barn på förskolan där hon har jobbat. Jag berättade att adopterade barn ibland kan behöva t ex en längre inskolningsperiod. Hon menade dock att alla barn är olika och man får se vad som passar barnen. Och det har hon ju rätt i. Men jag försökte ändå trycka lite på det där om minst en avgörande separation i bagaget och att det gör omständigheterna lite speciella. Jag vill att hon ska veta detta om det kommande barnbarnet, att det kanske blir lite speciella förhållningssätt med det barnet. Jag har ju själv lite otrygg anknytning med mig från barndomen, så jag känner nånstans att detta inte är min mammas vassaste område.

Jag googlade lite på Sara Larssons bok och hittade då även Tobias Hübinettes texter. Har dragit mig lite för att läsa honom, eftersom jag vet att han är så kritisk mot internationell adoption. Och han är ju själv adopterad, så vem är t ex jag att säga emot? Men det visade sig vara riktigt intressant att läsa hans forskning. Jag hittade t ex artikeln Fostrad till svensk – sedd som främling (pdf), som presenterar en studie om den vardagsrasism som adopterade och adoptivfamiljer kan mötas av. Läs t ex det här citatet från en adoptivmamma:

Och sen så det man märker är ju den här lekplatsrasismen som finns. När man har  varit på någon allmän lekplats, och man håller sig i bakgrunden, och de sitter och leker, framförallt Oscar då som är väldigt mörk, på något sätt har det varit tydligast med honom som är mörkast. Man kan höra ”jag vill inte sitta i sandlådan med den här bruna pojken”, jag menar hade någon sagt ”jag vill inte sitta i sandlådan med den blonda flickan med den rosa kjolen”, då hade man sagt att ”alla måste få vara i sandlådan”, då hade man varit framme och förmanat, men i det här fallet har man inte gått in från vuxet håll och gjort någonting/…/Sedan har jag märkt att om jag börjar närma mig, att de börjar koppla ihop, så de ser att han hör ihop med mig, då börjar de bete sig mer normalt. Då blir det mer att man säger till att ”alla måste vara med, alla måste få vara här”. Och det är en intressant iakttagelse: ”oj då, han är tydligen inte bara vilken invandrare som helst”.

Jag är helt övertygad om att sådana här attityder finns. För jag har sett det i förhållande till ”vanliga” invandrare. För adopterade är ju också invandrare, första generationens. Därför är jag också så rädd för de kalla strömningar som finns i vårt land. SD i riksdagen, terrordåd i Norge och alla de tusentals nålstick som kallas vardagsrasism. Något som vi alla måste stå upp emot varje gång det visar sig. Detta är en av de saker som oroar mig mest med adoption, öppen och dold rasism.

Jag vill ändå hoppas att ett mörkt barn idag inte ses som så exotiskt och avvikande som det kanske gjorde för 30-40 år sedan, då många av de som idag är vuxna adopterade växte upp. Att få frågor om varför man pratar så bra svenska t ex. Samtidigt finns kanske en större vana idag att kategorisera olika invandrargrupper i olika fack. Ja, det här kan man fundera på hur mycket som helst. Tror iaf att jag ska låna den här studien som artikeln bygger på på biblioteket.

5 reaktioner på ”Läst om adoption

  1. såg att boken finns på bokus, kanske skulle beställa den…
    Jag tycker det är obehagligt med ”smygrasisim” och såklart öppen rasism, och hur ska man hantera det på bästa sätt om sitt barn råkar ut för det? Vet du var man kan läsa om det?

  2. Hur man hanterar det bäst är nog en svår fråga. Jag tänker att det viktigaste är ATT man hanterar det, att man inte någon gång accepterar att ens barn blir illa behandlat, utsatt för tillmälen etc.

    Tänker också att det är skillnad om man har ett litet barn, ett skolbarn, en tonåring. Med det stora barnet kanske man kan prata sig fram till ett sätt för föräldrarna att (re)agera som är ok för barnet. Med ett litet barn är det alltid föräldern som måste agera.

    Vet inte riktigt var man kan läsa om det dock, kanske någon annan vet?
    Tänker böcker som handlar om att hantera mobbning och liknande…

  3. Jag tror att det viktigaste mot all sorts rasism/utanfoerskap aer att barnet aer tryggt hemma. Att barnet vet att mamma och pappa aer daer foer att hjaelpa och ge kaerlek. Att foeraeldern kan ge trygghet och styrka till barnet, saa att barnet naer det blir stoerre sjaelv kan saega ifraan om rasism/mobbing haender, att det aer starkt och vet att mamma och pappa alltid finns daer att hjaelpa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s