Dagens bästa

Förutom att Medan du finns skriver dråpligt om hur möten med oförstående människor kan gå till, tipsar hon också om en fråga på DNs fråga Insidans experter: Sörjer min barnlöshet.

Vad ska man egentligen göra med sin sorg när man inser att det aldrig blir biologiska barn, undrar frågeställaren. Rådet hon får är, i korthet, att acceptera situationen och att gå sorgen till mötes.

Det är svårt att acceptera att det aldrig blir biologiska barn. Det vet jag, för jag har gått igenom den processen. Det är en oerhörd sorg att inse att just jag kommer aldrig att lämna avtryck i en annan människa på det sätt som de flesta gör i sina barn. Jag kommer aldrig kunna konstatera att mitt barn har min mans ögon och mina fräknar. Det tar tid att hitta den acceptansen och det är inget som går att forcera fram.

Jag gråter inte längre över att det inte blir biologiska barn för oss, även om jag har kvar en sorg över det. Men den sorgen är inte så stark längre. För jag kan bekräfta det andra rådet, att sorgen måste få finnas och släppas fram. Om sorgen inte får genomlevas så kommer den heller inte att släppa sitt grepp. Och det är en lång process, att sörja. Man sörjer kanske aldrig färdigt, men man kan leva vidare med sorgen som ett tunt stråk i bakgrunden. Något som finns men inte måste ta hela fokus.

Det viktigaste för mig, i min process, var att jag så snabbt blev klar över att nu vill jag adoptera. Där fanns aldrig någon tvekan för mig, eftersom jag sedan länge funderat över denna möjlighet, även om jag inte visste då att jag var infertil. Genom arbetet med adoptionsprocessen kunde också sorgen vändas till något konstruktivt. Här fanns hopp, något att jobba för.

Jag tycker att psykologen ger bra råd till frågeställaren och att det är bra att den här typen av frågor blir synliga för många. Bra grej! 🙂

En annan bra grej är att en av de väntande familjerna i ”vårt” land precis har fått barnbesked! 🙂

Annonser

3 reaktioner på ”Dagens bästa

  1. Det var en välskriven insändare och ett bra svar från psykologen. Sorgligt nog läste jag också en del av kommentarerna. En del som kommenterar har absolut inte förståelse för tjejen som skriver, trots att hon beskriver hur dåligt hon mår. Det konstiga är ju att hon faktiskt förklarar att det är jobbigt, men att folk ändå argumenterar emot. Skumt.

  2. Nelle, man får nog räkna det till ”kommentarsfältssyndromet”. Det brukar nästan utan undantag spåra ur på tidningarnas kommentarsmöjligheter. Väldigt tråkigt. I det här fallet tycker jag det var ovanligt många ändå som skrev ngt vettigt och visade empati.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s