Tron varierar men hoppet består

Igår var en sådan där dag  som man har ibland. Som oförutsett blir en dag då tron på framtiden lyser med sin frånvaro. Då jag ifrågasätter det mesta i min tillvaro.

Maken har fortfarande problem med sin rygg och deppar över det. När har deppar blir han sådär blankt okommunikativ, stänger mig och resten av världen ute. Eftersom jag har svårt med avvisanden (på grund av hur min uppväxt tedde sig) måste jag verkligen kämpa med mina instinktiva reaktioner. Göra mig själv medveten om hur jag reagerar och varför. Det är svårt.

Helst vill jag bara rulla ihop mig till en sorglig liten boll, låta mina egna reaktioner ta över, låta tårarna komma. Men måste påminna mig om varför jag reagerar så starkt på att bli utestängd, att världen inte går under fast jag tror det. Den alternativa reaktionen, som också triggas av min bakgrund, är att inte låta mannen vara. Att gång på gång be/hota honom att släppa in mig. Inga av de reaktionerna leder till något bra resultat. Det bästa är att försöka släppa kämpandet och tänka att just nu är det såhär – men bara just nu. Imorgon är det bättre igen.

Senare på dagen när jag trots allt övertalat maken att gå en promenad med mig, så släppte han också in mig till sina tankar. Vad ska vi göra om det ryggonda inte går över? Om det är en farlig sjukdom? Om vi inte får möjlighet att få det barn som vi kämpat så för? En sådan framtid ter sig tom, jag kan inte se hur det skulle vara möjlig att leva så. Det ger mig ångest att tänka på. Får vi inte barn, så vet jag bara att allting måste ändras. Vi måste göra något annat än det vi gör nu.

Det jag kan försöka att göra, när de här dagarna kommer, är att tänka att vi lever dag för dag och ser vad som kommer. Att se flera månader, år, framåt kan kännas oöverstigligt. Men en dag till kan jag se. En dag till – och tänka att nästa dag blir en dag då tron är starkare igen.

Annonser

4 reaktioner på ”Tron varierar men hoppet består

  1. Åh vad jag känner igen mig. I min terapi har jag också fått det förklarat för mig att det handlar om vår anknytningsmodell som präglas just under barnaår. Boken ”Hemligheten” belyser det väldigt bra tycker jag.
    Kram o tack för din fina kommentar hos mig!

  2. Vilken klokskap du har som ser dina egna reaktioner och förstår vad de beror på. Stort! Att inte kunna hejda de känslomässiga reaktionerna helt är inte alls underligt, men du verkar ha kommit långt…
    Glad att maken släppte in dig så att ni kan dela denna oro. Som jag hoppas är obefogad.
    Kram!

  3. Ja, det är en sak att se och förstå sina reaktioner, men att bryta mönstret rent konkret är svårare… Jag hoppas också att allting ska ordna sig… 🙂

  4. Även jag känner igen mig oerhört starkt. Jag skrev rätt nyligen om en liknande situation hos oss. Min make reagerar precis som din, stänger ut mig. För mig är det oerhört svårt och även om jag försöker tänka lika rationellt som du, är det knepigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s