Svårt bryta gamla mönster

Idag hade jag besök på jobbet av en kollega som arbetar i en annan del av landet, men som jag gillar mycket. Vi åt lunch ihop och jag uppdaterade om läget vad gäller adoptionen. Hon är en av dem som jag har berättat för redan från början. Tycker det är kul att hon verkar så intresserad!

När vi kom tillbaka till mitt jobb skulle det vara fika, gemensam för vår lilla avdelning och vår gäst. Mina arbetskamrater kom genast in på ämnet om hur gamla den långväga kollegans barn nu är. De är ganska små. En av mina kollegor kom då passade med kommentaren: – Ja, alla som jobbar här har ju mycket äldre barn! Varpå Heddas blick blev alltmer inåtvänd närsom samtalet framskred på detta ämne.

När det blir såna här diskussioner så tänker jag att jag aldrig kommer att kunna berätta här att jag ska adoptera. För det här med ofrivillig barnlöshet verkar ju inte ens finnas på kartan bland somliga av mina kollegor. Och ändå vet jag att vissa av dem inte har barn. Vet inte hur jag ska tolka det där med att ”alla” som jobbar här har äldre barn. När tre av oss inte har barn alls. Finns inte vi, eller räknas vi helt enkelt inte?

Just nu känns det väldigt motigt och nästan omöjligt att jag skulle kunna berätta. Redan innan tyckte jag det kändes känsligt och svårt att hitta rätt tillfälle. Nu undrar jag om det tillfället öht finns.

Lite jobbigt var det också att den fina kollegan på besök, ville försöka få veta varför vi inte kan få barn. Men jag vill inte berätta det och undrar varför det är så viktigt. Blir väldigt kortfattad när samtalet kommer in på det ämnet. Det är en sak som jag har bestämt mig för att jag inte vill berätta (jag fick ju rådet av min terapeut att tänka över var min gräns finns).

Kan hålla med om att det kan bli motsägelsfullt när jag gärna vill berätta om vissa saker, men inte om andra. Men varför skulle det inte kunna få vara så? Känns just nu inte som ett dike jag ska hoppa över, utan en j*a vallgrav.

4 reaktioner på ”Svårt bryta gamla mönster

  1. Å Hedda, det där känns tröttsamt bekant! Jag tycker inte det är motsägelsefullt att du vill berätta vissa saker men inte andra. En del rum inom sig måste man få ha för sig själv, och man måste få välja hur mycket man berättar för andra. Ta hand om dig.

  2. Tack, Mymlan. Tyckte ändå det var ett tag sen jag hörde såna grodor nu. Jag funderar på, är det mitt uppdrag att vidga deras perspektiv??

  3. Måste du berätta för dina kollegor om kommande adoptionen? Vad kan hända.. de blir överrumplade när det händer? Eller är det chefens uppgift att ta itu med jobbet efter Hedda? Nä jag vet inte. Försöker sätta mig in i situationen själv, men eftersom typ alla på mitt jobb redan vet om den sk ”adoptionen” av gumman, så blir det ju inte ett sådant jättekliv till att berätta om den internationella adoptionen. Vad säger din terapeut?

  4. Kix, det är väl mer att jag själv VILL berätta eftersom det inte känns bra att gå omkring som om det vore en hemlighet. Visst har jag funderat på att berätta först när jag ska på föräldraledighet. Dessutom finns det vissa som vet redan och det är väl bara en tidsfråga innan detta på nåt sätt kommer upp mer allmänt. Men som det känns just idag känner jag inte för att berätta för fler… vi får se 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s