Vårkänsla

Haft en del bra samtal med människor jag tycker de senaste dagarna. Att bry sig om andra, men att de också bryr sig tillbaks. Har dock inte berättat ”publikt” på jobbet ännu om adoptionen. Min terapeut föreslår att jag tänker ut i förväg vad det är jag vill berätta, respektive inte berätta. Mitt problem är att jag är rädd att frågor från arbetskamraterna ska komma för nära, att jag ska känna mig sårbar och oskyddad. Jag ska prova.

Annars är jag invaderad av vårkänslan. Jag inser nu att det kanske alltid ska vara så att just den här tiden på året är förknippad med min sjukdom och tillfrisknande för tre år sedan. Jag har aldrig haft en så oerhört stark känsla för någonting i naturen, som jag hade då. När jag för första gången fick komma utomhus en dryg vecka efter min operation så slog all grönska emot mig med full kraft. Det kändes fantastiskt att hela världen hade vaknat till liv utanför, samtidigt som jag gjorde det innanför sjukhusets väggar.

Jag fick tillbringa flera veckor på ett ställe för rehabilitering efter operationen. Ett hus som låg i ett idylliskt villaområde med skog och sjöar runtomkring. Jag flyttades dit på Valborgsmässoafton och bland det första jag upplevde där var en enorm Valborgsmässoeld på granntomten.

De dagar som kom tränade jag på att gå 100 meter från huset. Sedan 200 meter och sedan längre. Det var ett äventyr att våga gå ut ensam och man var tvungen att säga till personalen först. Jag plockade liljekonvaljer, hittade till närmaste sjö. Jag var målmedveten, skulle tillbaka till livet.

Det är en väldigt positiv känsla förknippad med den här tiden. Jag var rädd, väldigt rädd. Men jag hade överlevt och jag skulle tillbaka. Och livet verkade vilja hjälpa mig. Döden hade sett mig, men vänt åter. Det är en rikedom att ha de här upplevelserna med sig i livet.

• att berätta