Stresspåslag

När jag kollade mejlen ikväll hade det kommit. Instruktionerna för alla papper och foton som ska till landet. Jag som återigen berett mig på att vänta lite och försöka koppla bort tankarna på barnprocessen.

Det är ju inget att klaga på att vi kan sätta igång med papperssamlandet nu direkt. Det är ett lyxproblem att samla papper. I alla fall jämförelsevis. Men oj vad mitt hjärta började slå dubbelslag och jag kände stresshormonerna vakna till liv igen. Dags igen att be om intyg på olika håll. Fixa läkarintyg, översättningar. Bilder enligt specifika instruktioner.

När jag berättade för maken hur stressad jag plötsligt kände mig så sa han att vi tar oss den tid det tar. Och det har han ju rätt i. Vi gör så gott vi kan i den takt vi kan.

Ge mig gärna en intellektuellt eller kreativt utmanande uppgift, och jag tar mig an den med en viss entusiasm och säkerhet. Ge mig byråkrati och administration och jag vissnar som en påsklilja efter påsk. Men jag genomför det förstås ändå.

Sådärja, nu har jag gnällt av mig lite. Nu kan jag känna mig nöjd också över att vi tar nästa steg i processen. 😉 Om vi får skicka våra papper före sommaren, så är realistisk månad för tidigast möjliga barnbesked oktober.

Pånyttfödd

Jag älskar den här tiden på året, den spröda grönskan och den allt varmare solen. I år ligger påsken ovanligt sent och prickar alltså in tiden när knopparna brister alldeles precis. ( I alla fall där jag bor.)

För tre år sedan den här veckan hade jag bara några dagar kvar att leva, ja kanske var det en vecka. Jag hade ingen aning om det, förrän en röntgenundersökning gjorde att en läkare fick något hysteriskt i blicken och skickade mig med tjutande sirener till sjukhuset. Där opererades jag och vaknade till ett nytt liv, en ny chans. Inser att just detta datum i år infaller på påskdagen. Vill inte förhäva mig eller så, men påskdagen – uppståndelsens dag – känns så ovanligt riktig för mig i år. En dag att resa sig från de döda.

Det var precis den här tiden som våren kom för tre år sedan också. Jag vet, för jag låg och såg det hända genom mitt sjukrumsfönster. Den där kristallklara känslan som en tidig vårmorgon kan ge. Jag är så tacksam för allt jag fått uppleva sedan dess, även om livet många gånger har varit svårt. Egentligen vill jag varken tänka bakåt eller framåt. Bara vara i stunden som är.