Känslomässig

Ända sedan passet med terapeuten imorse har gråten legat på lur, hela dagen. Det var en bra dag annars. Lunch med fin kollega/vän, äntligen träff med nya kollegan adoptivmamman, och sista jobbdagen innan långresan.

Jag nog aldrig varit så nära gråten under terapin som jag var i förmiddags. Som många gånger tidigare kom vi in på ämnena: dels min avundsjuka gentemot alla som lyckas få barn och mina skuldkänslor över att inte kunna glädjas för andras skull, dels mina föräldrars bristande stöd till mig under min barndom och även nu i vuxen ålder. Det hänger ihop, känslan av att ha blivit försakad som barn och känslan av förlust (barnlösheten) i vuxen ålder.

Det är smärtsamt att förstå att man själv inte har en bra anknytning. Smärtsamt därför att det innebär att jag skulle kunna föra vidare precis samma mönster till egna barn. Något som jag för allt i världen inte vill. Jag är rädd för att inte kunna hantera det som triggar en eventuell oförmåga hos mig att klara av ett barns känslor.

Kanske är det ett barns avvisande som jag är mest rädd för? Jag vet inte. Det är i alla fall avvisanden som jag har svårast för, i andra relationer. Kommer jag att kunna hantera ett barn som på grund av sin egen bristande anknytning inte anser sig behöva min känslomässiga mammaomsorg? Samtidigt vet jag att jag är beredd att arbeta hårt, att överdriva mina omsorger, göra allt för att skapa den där anknytningen. Men hur jag tänker att jag ska och vill göra, behöver inte vara samma som jag sedan gör i den verkliga situationen.

Hur det egentligen ska bli, kan jag omöjligt veta nu. Jag kan bara göra allt för att arbeta med mig själv, så att jag åtminstone ska kunna få en ”fri” anknytning. Det tror jag är en bra utgångspunkt.

Men arbetet med mig själv innebär också att jag många gånger kommer att vara ledsen, eftersom det berör svåra saker. Det svåraste för mig är att på allvar erkänna att mina föräldrar många gånger har gjort sådant som jag har rätt att känna mig arg och ledsen över. Jag har genom livet vant mig vid att svälja sådana känslor efter som det är ”ingen idé” att uttrycka dem, jag har inte fått (rätt) respons på de känslorna som liten. Det har också gjort att känslorna lätt har vuxit sig stora, eftersom de inte har hanterats.

Så när jag kom hem ägnade jag några timmar åt att gråta och dammsuga. Det känns ändå som att för varje gång jag gråter över de här sakerna, så blir det lite lättare. Gråten får gärna komma nu. När jag sedan får barn så vill jag bara skratta. 😉

Kaninens år

Kaninens år, är det fjärde året i den kinesiska zodiakens cykel. Året kännetecknas av stor tur. Kaninens år får symbolisera det lite tystlåtna som verkar i hemlighet och når stor framgång utan att skryta med det. Det är individualismens och samtidigt vänskapens år. Kaniner tycker om sällskap och hjälper andra men vill samtidigt ha väldigt mycket tid för sig själva.

Det är bra att starta upp projekt som är till bara för ens egen skull i kaninens år, man får tur med sitt självförverkligande. Det passar också extra bra att spela olika spel detta år eftersom man är benägen att få mer tur.

Kaninens år är elegansen och modets år, det är en energi som har ett öga för det vackra.

Rabbits by Rick Devenish / CC by NC SA 2.0